Art School Confidential (2006)

Lagomsatir om konstens villkor

3 russin

Det är inte lätt att vara konstnär. Eller konststuderande. Kan man överhuvudtaget lära sig att bli artist eller är det något som man antingen är av naturen eller inte är och aldrig har chansen att bli?
- Bara en av hundra här kommer att kunna försörja sig på konst, förklarar professor Sandiford (John Malkovich) krasst för sin senaste kull.
I den verkar bara Jerome Platz (Max Minghella) ha någon riktig talang. Och det är hans vedermödor det framförallt handlar om i ”Art School Confidential”. För det räcker inte att vara begåvad, säger den här filmen på ett sätt som både är sorgligt och sarkastiskt, eller rent av cyniskt. Den är ofta väldigt rolig, med sina drypande ironier och (ibland bokstavligt) dräpande kommentarer till hur samhället belönar - eller inte värdesätter - kreativitet.

Men händelseutvecklingen är så tillspetsad att filmen ibland tappar koncentrationen på just konstens villkor. Manus är skrivet av en Mr Daniel Clowes och jag förmodar, har svårt att tro annat än, att han bygger på egna erfarenheter och (hoppas jag) kompletterat dem med absurda överdrifter. Svingarna skickas visserligen åt alla håll, men risken med att så många 'typer' kan känna sig träffade är också att filmen stöter bort en del av sin potentiella publik. Clowes och regissören Terry Zwigoff kan säkert anklagas för att vara både misogynister, misantroper och misstänksamma mot...allt. Men filmen är ändå inte så tung att den borde tas på fullt allvar. Cynisk på ytan eller ej, den är gjord med lätt hand och flyter framåt med en böljande rytm som är ganska behaglig mitt i allt. Och själv känner jag mig naturligtvis inte alls igen mig i någon av typerna...

Jerome verkar inte passa in riktigt, som så många unga människor, särskilt på film. Han lever för att skapa och hans idol heter Pablo Picasso. En broschyr från ett institut med konst på schemat ser ut som räddningen från förortsförtrycket, vägen att förverkliga sina drömmar. Men, men - allt är inte så trevligt som det ser ut att vara. Inte förrän den modell som synts i broschyren kommer in och klär av sig i klassrummet under ett praktiskt arbetspass. Jerome har hittat sin musa och eventuellt mer än så. Men enligt alla konstens (och filmens) regler måste ju Audrey (Sophia Myles från ”Tristan & Isolde”) vara i en 'annan liga'. Och hon uppvaktas snart av den stilige Jonah (Matt Keeslar) som inte verkar passa in i det här sammanhanget. Jonahs 'antikonst' verkar dock uppskattas mer av professorn och klassen än Jeromes mer klassiska stil vid arket. En av de få kurskolleger som pratar med Jerome introducerar honom för en före detta elev, den numera medelåldrige Jimmy (Jim Broadbent) som är alkoholiserad, i stort sett isolerad och ger uttrycket 'desillusionerad' en ny dimension.

Och det är ganska många individer som trängs om utrymmet här. Vince, en av Jeromes rumskompisar, är inne på tredje året och är passionerad filmmakarwannabe, äntligen på väg att finansiera sitt drömprojekt med hjälp av farfar, som utlovats en riktig pangpanghistoria. Vinces visioner är dock inte i nivå med hans förmåga (eller snarare tvärtom) och det mynnar ut i den mest utvecklade sidointrigen. (Han spelas för övrigt av Ethan Suplee, som specialiserat sig på udda eller buffliga figurer i exempelvis ”The Butterfly Effect" och ”American History X”). Men det är en detalj till som stör friden på campus. En strypare går lös, The Strathford Strangler, och flera personer i grannskapet har fått sätta livet till. Det här ger Swigoff & Clowes möjlighet att dra resonemangen kring begåvning, berömmelse och hyckleri till sin spets, men ger också filmen en beskare eftersmak än den egentligen behöver. Eller är det ett genialt drag? Jag är fortfarande inte riktigt överens med mig själv där.

Kanske ska allt sammanfattas i den scen där en tidigare elev, en som 'lyckats', besöker skolan och slår fast en del saker som eleverna egentligen inte skulle vilja veta. Eller lärarna, för den delen. Den som kommit så långt att han kan leva på sitt skapande kan kosta på sig att vara en skitstövel och stå för det. Det är till den punkten alla innerst inne vill, menar han, och 'ni vill egentligen bara veta hur man kommer dit'. Frågor om vart själva konsten som fenomen är på väg är pretentiösa och totalt ointressanta i hans värld. Håller filmmakarna med eller är det så de ser världen fungera i praktiken? Inget klart svar där och det är nog inte meningen heller. De lämnar en hel del öppet på ett aningen provocerande, men trots allt inte helt övertygande, sätt. Titeln anspelar för övrigt, antar jag, på 50-talsfilmen ”High School Confidential” som jag inte sett, men låter som en provokation för sin tid (dock mer ofrivilligt komisk än något annat, om man får tro ”The Official Razzie Movie Guide”).

Steve Buscemi och Anjelica Huston ses i små, men färgstarka, biroller. Det bidrar också till att flytta omkring fokus, på gott och ont. Det här verkar vara en film som många tyckt verkat kul att medverka i (Malkovich i synnerhet står för en del magnifika utsvävningar) men den tar nog på sig ett tyngre ok än den egentligen är intresserad av att bära ända fram till ett meningsfullt mål. ”Art School Confidential" är aldrig tråkig och har många pikanta ögonblick, men mynnar ut i något aningen obestämt, lite för lättvindigt syrligt utan att ha något riktigt substantiellt att säga om sakernas tillstånd. Den är lagom satirisk, lite bitterljuvt romantisk och inte helt oinsiktsfull i fråga om olycklig kärlek och missanpassade eller helt urspårade existenser. Den lever också högt på en skicklig casting där i stort sett ingen faller ur ramen. Men den väcker mer småleenden än djupare reflektioner. Och det är inte så illa i sig. Men det kunde ha blivit mer.

© Johan Lindahl
2006-11-03



Originaltitel: Art School Confidential
USA, 2006
Regi: Terry Zwigoff
Med: Max Minghella, Sophia Myles, John Malkovich, Jim Broadbent, Ethan Suplee, Anjelica Huston

Genre: Drama, Kriminalfilm
Hemmabio: 2007-01-19
Teman: Konst på film


Ingår i följande teman


Konst på film





     

Dela |