Frostbiten (2006)

En svensk vampyrfilm? Sug på den!

Jag hade i trygg förvissning om ännu ett misslyckat, svenskt genreförsök lite idéer om en lustig och häcklande rubrik, där ordet "frostnupen" var tänkt att ingå. Det behövs nu inte, och det är väl minst lika kul det!

Den svenska genrefilmen börjar bli värd att ta på allvar, i den mån ren underhållning ska tas på allvar. "Storm" är enligt alla rykten bra nog att lyckas dela tittarskaran i hata eller älska, istället för det sedvanliga "jag tyckte den var okej, för att vara svensk". "Frostbiten" kommer nog inte väcka samma engagemang, men den trampar upp nya, både väldigt svenska och väldigt osvenska fotspår i en genresnö vi inte lufsat runt i särskilt mycket här i landet: vampyrfilmen.

Saga (Grete "Lotta på bråkmakargatan" Havnesköld) och hennes mamma (Nielsen) flyttar upp till ett Norrland där inte alla pratar norrländska, under den tid när det är mörkt dygnet runt. Som gjort för vampyrer, kan man tycka. Frågan är dock vad de gör när midnattssolen sedan härskar, men det är inget vi behöver grubbla över. Under några få dagar utspelar sig handlingen (frånsett prologen som jag återkommer till), och från att blott ett par individer (vars identitet jag inte ämnar avslöja) har speciella förmågor och kulinariska preferenser så är det snart ett stort gäng som märker att tänderna blir vassare och husdjur plötsligt ser aptitliga ut. Det är inte bara halsbett som är förklaringen; genom ett ganska fånigt tema om genteknik och röda piller så ökas förutsättningarna för vampyrism - samtidigt som vi på ett roande vis varnas för faran med partydroger.

Men prologen, då? Den ger helt klart ett annat intryck av filmen än den Rodriquez-artade partyskräckkomedi det utmynnar i. Skandinaviska frivilliga soldater som kämpar på den tyska sidan i andra världskriget stöter på underliga väsen i en vintrig stuga i Ukraina. Tonen är allvarligare, och det lämnas plats för att utforska nassetemat om superraser. Detta görs också, i viss mån, men inte riktigt på det viset man kunde tro.

Rätt eller fel att byta stil så? Det är väl valfritt. Om du lyckas hålla dig för garv första gången en hund börjar prata så gissar jag att ditt svar är "fel". Svaret "fel" är väl egentligen inte fel svar, men jag måste erkänna att jag roas ganska kungligt av uppföljningen, inte minst när flickvännens kyrkliga föräldrar ska besökas av en nybliven vampyr eller när en tonårsfest urartar på splattrigaste vis. Ungdomarna är faktiskt rätt kul och känns samtidigt lite lagom sanna, som den spontana flummarbruden Vega (Åberg).

Problemet i filmer som svävar mellan olika grader av allvar och späckas med roligheter är ofta hur de ska avslutas. Det märks här också. Finalen är inte särskilt imponerande, och bitvis nästan lite segdragen trots allt det flytande blodet. Det gör inte att jag avstår från att rekommendera "Frostbiten", det förvandlar bara en potentiell fyra till en trea. Inte så farligt, alltså.

Effekter och sminkning är till allra största delen av fin klass, foto och klippning likaså. Skådespelarna gör oftast något kul av de fyndiga, men uppenbart "skrivna" replikerna. Det är alltså möjligt att bortse från något så irrelevant som att filmen är gjord här, så att man kan fokusera på själva filmen istället. Då finner man att man har kul. Och det är ju kul.

© Anders Lindahl
2006-02-05

Originaltitel: Frostbiten
Sverige, 2006
Regi: Anders Banke
Med: Petra Nielsen, Grete Havnesköld, Carl-Åke Eriksson, Emma T. Åberg m fl

Genre: Komedi, Skräck
Svensk biopremiär: 2006-02-24
Teman: GFF2006 Vampyrer

Ingår i följande teman

Sök