Dancer in the Dark (2000)

Kräver hängivenhet och ställningstagande

Musiken börjar, men duken är svart, eller i varje fall mörkgrå. Det tar ett tag innan insikten infinner sig; visst, Dancer in the...

Men efter några minuter av stämningsfull symfoni lyser bilden till slut upp och dramat börjar. Selma är en kvinna, bördig från Tjeckoslovakien och arbetare på en fabrik, Somewhere in the Heartland of the Great United States. Hon älskar musikaler och tillbringar en försvarlig del av sin fritid på repetitioner vid en lokal amatörteater. Bostaden är en husvagn på tomten hos den välvillige polisen Bill och dennes hustru. Relationen mellan värd och gäst är här osedvanligt varm, i alla fall till en början. Men Selma har en hemlighet; en ärftlig sjukdom är på väg att göra henne blind, vilket gör arbetet allt svårare och de ovetande vännerna allt mer bekymrade. Selma siktar på att spara tillräckligt mycket pengar för att sonen ska kunna opereras i tid och slippa hennes öde. Men tiden börjar bli alltmer knapp. En kväll anförtror hon och Bill varandra sina hemligheter. Hans handlar också om pengar, ett arv som tagit slut vilket frun inte vet och därför fortsätter konsumera utan eftertanke. Trots vänskapen beslutar han sig för att ta reda på var Selma förvarar sina sparade slantar... och mer ska väl inte avslöjas för dem som ännu inte sett "Dancer in the Dark".

Själv har jag alltså, sent omsider, gjort det och dessutom på stor duk tack vare en av landets alla ambitiösa filmstudioföreningar. Det var en pärs, men en prövning värd sitt pris. Jag tror att jag har sett min beskärda del av filmer med skakande, svepande och ständigt rastlösa handkameror i förening med så kallat naturligt ljus och grovkornig film. Dogma-filmerna "Festen" och "Mifune", "Fucking Åmål" och inte minst von Triers verkliga genombrottsfilm "Breaking the Waves" är några exempel. (Den uppmärksamme vill redan fylla i von Triers förra film Idioterna, som jag trots tillgång ännu inte sett. Jag skäms, OK?). Efter den inledande ovanan eller rent av obehaget har dessa filmer oftast har förmågan att få fram just den effekt som avsetts, en naturlig närhet och en nerv som stämmer med det oförutsägbara och utmanande i handlingen. Efter en halvtimme av "Dancer in the Dark" tycker jag, motvilligt men ärligt, att tekniken står i vägen för storyn. Dogma-drevet har skapat en övermättnad. Experimentet har överlevt sig själv och det är dags att gå vidare, i alla fall göra något fräschare än bara fladdra och flacka runt med bilden för sakens egen skull. Det är kanske därför filmen blivit en sådan vattendelare både bland kritiker och publik. Årets bästa, sade den alleuropeiska Felix-juryn och många med dem. Årets värsta, kontrade tidskriften Time. Och i kvällspressen kom larmrapporter om sjösjuka biobesökare som vacklade ut från salongerna.

Men sedan, när det som bäst behövs ett avbrott från tristessen, då kommer det första av flera musikalnummer där von Triers genialitet kan skönjas. Den synsvaga Selmas förmåga att höra musik i alla ljud omkring sig förvandlar fabriken till en scen som sjuder av liv och lust. Och sedan är det sång- och dansnumren som bär filmen förbi svagheterna och lättar upp de mer svåruthärdliga passagerna. Det visar sig mer och mer att icke-skådisen Björks icke-teknik är en av filmens största tillgångar. Hon ÄR den naiva, men envisa Selma samtidigt som hennes sånger ingjuter spänning och unika stilbrott. Filmens egen form följer till slut mallen för en musikal av Hollywoods 40-talssnitt. I en tidig scen avslöjar Selma att hon aldrig gillat slutet på musikaler, där drömmarna skingras och allt är över. Lösningen är att smita ut efter det näst sista numret. Den idén återkommer på ett oväntat starkt sätt i filmens epilog. Till slut tvingas man välja sida inför von Triers barbariska rättframhet och jag kapitulerar inför sättet att föra berättelsen till en lösning, där det rimliga fått ge vika för det känslomässigt överrumplande och förkrossande.

© Johan Lindahl
2001-02-08

Spoiler

Originaltitel: Dancer in the Dark
Danmark /Tyskland / Holland / USA / Stor, 2000
Regi: Lars von Trier
Med: Björk, Peter Stormare, David Morse, Catherine Deneuve, Udo Kier,Siobhan Fallon, Zeljko Ivanek, Jean-Marc Barr

Genre: Drama, Musikal

Relaterat ur russinbloggen
2000-12-03: Dancer in the Dark mångfaldigt belönad

Sök