Crush (2001)
Snarare krasch än "Crush"
Tre väninnor i fyrtioårsåldern träffas regelbundet för att övertrumfa varandra i misslyckade dejter, hopplösa män och att rent allmänt ha ett sorgligt och patetiskt liv. De tre medlemmarna i “de misslyckades klubb” är Kate (Andie MacDowell), som är rektor vid en lokal gymnasieskola, polischefen Janine (Imelda Staunton) samt läkaren Molly (Anna Chancellor). När Kate i samband med en begravning träffar på en före detta elev (Kenny Doughty), numera talangfull organist i kyrkan, uppstår tycke och spontansex på kyrkogården följer tätt i spåren. En gång är ingen gång och två gånger är inte heller något att lägga så stor vikt vid men efter det tredje mötet börjar någonting som liknar en relation ta form. Kates två väninnor känner sig hotade av den spirande romansen och bestämmer sig för att sätta käppar i hjulen. Det hela tar dock allt större proportioner och i slutänden lär sig alla inblandade att man ibland helt enkelt ska låta saker vara i fred.
Genren “brittisk romantisk komedi” och Andie MacDowell i huvudrollen för osökt tankarna till filmer som "Fyra bröllop och en begravning" och "Notting Hill". Trevliga och mysiga filmer båda två, men "Crushs" arbetstitel “The Sad Fuckers Club” höjer ändå förväntningar på något med lite mer bett i och det får man väl till viss del också. "Crush" är en aning råare än andra filmer i genren men grundkonceptet är i stora drag detsamma, det vill säga varken särskilt spännande eller intressant. Genom att "Crush" vänder sig lite mer åt det dramatiska hållet än åt det rent komiska förlorar man även mycket av den mysiga charm som gjorde just "Fyra bröllop... " till en sådan framgång. Om det är positivt eller negativt är väl en smaksak, men Richard Curtis, som ligger bakom de nämnda filmerna, är ändå oändligt mycket bättre på att skriva denna sorts manus än vad författaren tillika regissören John McKay tycks vara.
Det är inte bara charmen som saknas i "Crush". De ytterligt stereotypa karaktärerna irriterar också. Det känns på något vis väldigt talande att alla tre kvinnorna i filmen har framgångsrika karriärer men att priset de får betala är att ha ett miserabelt kärleksliv. Jag hade inte blivit särskilt förvånad om Kate hade gett upp sitt rektorsjobb för att gifta sig med Jed och levt lycklig resten av sitt liv i en liten stuga på landet. John McKay är kanske en bättre skildrare av den kvinnliga vänskapens mysterium än vad jag förmår bedöma men bilden av bakslughet, avundsjuka och emellanåt nästan ren illvilja känns snarare som hämtad ur en Jackie Collins-tv-serie från 80-talet än baserad på äkta iakttagelser. Men det ska villigt erkännas att jag inte är den bäste att bedöma en film vars huvudsakliga målgrupp är kvinnor runt fyrtio och uppåt, något som jag varken har varit eller, efter vad allt pekar på, någonsin kommer att bli.
Sedd som ren film är dock "Crush" inte mycket att hänga i kyrktornet. Den är inte charmerande naivt romantisk och den är framför allt inte särskilt komisk. Av genren romantisk komedi återstår då tyvärr inte mycket. Den som saknar "Fyra bröllop..., Notting Hill" eller "Bridget Jones dagbok" gör bättre i att se om någon av dessa filmer.
© Andreas Hallgren
2002-10-03
Originaltitel: Crush
Storbritannien / Tyskland, 2001
Regi: John McKay
Med: Andie MacDowell, Imelda Staunton, Anna Chancellor, Kenny Doughty, Bill Paterson m.fl.
Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2002-10-04
