De oskyldiga (1961)

-There are still the others...

- Jag älskar barn över allt annat.
Miss Giddens anställs som barnflicka, utan tidigare erfarenhet. Två föräldralösa barn bor på en gigantisk lantegendom. Förmyndaren, deras farbror, är överallt utom där och vill uttryckligen inte bli störd i sitt viktiga värv, att glassa omkring i societeten. Tidsperioden är sent 1800-tal och det råder en viktoriansk atmosfär.

Förra jungfrun dog hastigt, berättar farbrorn utan att närmare utveckla omständigheterna. Men alla tveksamheter Miss Giddens kan ha haft sveps undan när hon kommer ut på godset och skådar ut över de omgivande ängarna. Till att börja med möter hon hushållerskan Miss Grose och det förtjusande flickebarnet Flora. Hennes bror Miles är inte där men kommer snarare än beräknat, när han blivit relegerad från internatskolan. Molnen börjar skymma den tidigare så perfekta himlen, men än finns ingen anledning till oro. Det finns naturliga förklaringar till allting i livet. Visst. Men barnen är speciella, lillgamla och verkar ha hemligheter för sig. Mystiska ljud hörs och mörka skepnader dyker upp utan godtagbara förklaringar både dag och natt.

Det här är svartvit skräck från tidigt 1960-tal efter en roman av Henry James med originaltiteln ”The Turn of the Screw”. Jag har inte läst den, men den sägs också vara speciell, en psykologiskt driven och inte helt lättillgänglig rysarnovella. Däremot inser jag plötsligt varifrån en stor del av inspirationen till "The Others" rimligen måste ha hämtats. Jag har inte hört regissören Alejandro Amenábar lägga ut texten om det, men jag kan mycket väl ha missat viktig information när Nicole Kidman spärrade upp ögonen häromåret.
- There are still the others...
Det kläcker faktiskt Deborah Kerr (som Miss Giddens) ur sig en gång.

”De oskyldiga" är en nervpärs i klassisk stil med hitchcockianska drag och freudianska undertoner. Tystnaden är ett vapen, revisitan är renskalad och dissonanta tonskalor stör den skenbara harmonin som vi inte tillåts tro på någon längre stund. De flesta ur personalen på godset syns aldrig i bild. Allting kretsar stadigt kring den alltmer bekymrade Miss Giddens, den enkelt sinnade Miss Grose och de två barnen. Och så de ovälkomna varelser som eventuellt har tagit sin boning ibland dem. Det bygger också på osäkerheten om vem som egentligen är vid sina sinnens fulla bruk. Filmen leker också med tanken på missriktad välvilja. Att väcka någon ur ett mardrömstillstånd kanske är farligare än att låta saken bero.
- Jag kan inte döma er. Man kan bara döma sig själv, säger en av personerna under ett av flera laddade meningsutbyten.

Deborah Kerr (som medverkat i mer än 50 filmer, däribland "Quo Vadis" och ”Härifrån till evigheten") spelar upp ett rikt register. Idag kan det väl se måttlöst melodramatiskt ut, men det är troligen tidstroget för den era och miljö som skildras. Hon matchas också av barnskådespelarna Martin Stephens och Pamela Franklin som har uppgifter där det fordras att de returnerar snabbt och skalpellskarpt samt kan föra resonemang som är allt annat än vardagliga, ska vi säga ”barnsliga”.

Fotot är i den bästa av svartvita skolor med flödande ljus, smygande skuggor och mörka hörn om vartannat. Knepen som används ser inte originella ut på papper; fladdrande gardiner, oförklarligt stängda och öppnade dörrar, utblåsta ljus, storslagna åskväder och skrämmande konturer som reflekteras i matta glasrutor. Ändå är det förvånansvärt subtilt. Nerverna börjar ta sig utanpå knytblusar och klänningar. Och jag vill hävda att det här en film som verkligen framkallar rysningar, trots tiden som gått och uttrycksmedlen som förfinats sedan dess. Kanske en avgörande orsak är att allt inte är självklart ens när det är slut. Det finns obehagliga frågor som hänger kvar i luften efteråt.

Regissören Jack Clayton, för övrigt född samma år som Kerr (1921) men avliden sedan tio år, gjorde ganska sparsamt med filmer, bara tio stycken. Hans namn har inte riktigt gått till historien i eldskrift, men den här filmen är bra nära ett rent mästerverk. Vad är det som skiljer den från fem russin? Inte mycket. Mycket litet, faktiskt. En liten knivsudd av snålhet från min sida, kanske. Eller att jag skulle vilja se om den innan jag spikade högsta betyg för all evighet.

Trivia:
Truman Capote var för övrigt medskyldig till manus. Samma historia har iscensatts fler gånger sedan dess, bland annat 1994 och 1999, i det senare fallet för TV-bruk. Jag har inte sett några av de versionerna. Med tanke på att Patsy Kensit hade Kerrs roll -94 är det troligen inget omistligt som gått mig förbi just i det fallet. Michael Winner gjorde också något slags fri tolkning 1971, med Marlon Brando i en av rollerna. ”The Nightcomers" hette den då.

© Johan Lindahl
2005-01-23

Originaltitel: The Innocents
Storbritannien, 1961
Regi: Jack Clayton
Med: Deborah Kerr, Michael Redgrave, Pamela Frankling, Martin Stephens, Peter Wyngarde

Genre: Drama, Thriller

Sök