russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Humphrey Bogart

"Bogie" - legenden som aldrig dör

En legend dör aldrig. Tvärtom. Den byggs i stället på. Som till exempel Humphrey Bogart och inte minst hans världskända sätt att tala. Ofta påstås det att hans så karaktäristiska läspning kom till när han höll på att tappa en jacketkrona i överkäken mitt under en filminspelning och tvingades hålla tanden på plats genom att pressa upp underläppen mot den. Andra vet berätta att sanningen är en annan. Att läspningen berodde på en splitterskada i överläppen, som Bogart ådragit sig under sin tjänstgöring vid flottan under första världskriget. Kanske svaret är ännu enklare. Kanske att den helt enkelt kom sig av att hans stränge far gav sin uppstudsige son ett slag över munnen och därvid skadade en nerv i överläppen.


Likaså förekom manipulationer med Bogarts födelsedatum. Än i dag varierar uppgifterna för kalenderbitare. Själv lär Bogart så ofta han kom åt ha hävdat att juldagen – "tyvärr" – var hans rätta födelsedatum, något som hans filmbolag hade ålagt honom att påstå när han var på väg att bli deras verkliga guldkalv. Man ville övertyga all världens filmpublik om att Bogart på inga villkor kunde vara lika skurkaktig privat som på film.

Hur kunde någon vara det, resonerade man, som var född på självaste juldagen ( - som ju fungerar som vår julafton over there). "Förbaskat trist", brukade Bogart själv kommentera. "På så vis får jag ju aldrig en egen, riktig födelsedag." I själva verket föddes Humphrey Deforest Bogart i New York City den 23 december 1899.

DEN UNGE HUMPHREY BOGART var nästan vanartad son till en temperamentsfull läkare i New York-societeten och en tillika framgångsrik månadstidningsillustratör. Själv var han däremot föga framgångsrik i skolan utan tillbringade hellre all sin tid med jämnårige sonen till en teater- och filmproducent, som man bodde granne med. Efter att ha blivit relegerad från college och hunnit ligga vid flottan i första världskrigets absoluta slutskede stod Humphrey plötsligt utan både pengar och jobb. Då tog han kontakt med sin gamle kompis och dennes far, vilka självfallet ställde upp på sin gamle granne.

Bogart fick inledningsvis chansen att avsluta regijobbet för en mindre film men misslyckades totalt med den uppgiften. I stället lät man honom bli turnéledare för ett mindre teatersällskap och i samband med det gjorde han sitt första aktörsframträdande, 1920. Det skulle han aldrig ha gjort. Han spelade en japansk betjänt och hade en enda replik. Den lär han ha tonat fram så dåligt att hans skådespelardebut ska ha varit rent uppseendeväckande pinsam.

Ändå fick han flera småuppgifter och två år senare kunde Bogart klippa ut sin första riktiga recension. Den skrevs av den fruktade kritikern Alexander Woolcott och recensionen gick kort och gott ut på att den unge Bogart var en rejäl nolla.

HUMPHREY BOGART fortsatte alltså att spela teater, om än utan någon större framgång. Han blev fort den typ av yngre skådespelare som hoppade in i tid och otid på scenen som ett bortskämt överklassfrö med den eviga frågan om någon i sällskapet ville följa med och spela tennis. Det var sannerligen roller fjärran från den man som praktiskt en hel värld några år senare skulle komma att älska som "Bogie".

Naturligtvis lockade Hollywood också den unge Bogart. Fast hans första sejour i filmstaden blev en stor besvikelse för honom. Han kom dit första gången (1929) – som talpedagog.

Ljudfilmen var ju på frammarsch och innebar dråpslaget för många av Hollywoodstjärnorna, vars röster sällan stämde överens med den bild som manats fram av dem på stumfilmsdukarna. Det var Bogart som hjälpte en och annan av dem över den förhatliga tröskeln.

Året därpå filmdebuterade Bogart själv i en kortproduktion med titeln "Broadway´s like that". Med det var en föga imponerande debut. Hela filmen föll genast i glömska och grävdes faktiskt inte fram igen förrän man letade efter uddamaterial till tevedokumentären "The Man Called Bogart" så sent som 1963. Under sin första Hollywood-period gjorde Bogart fyra filmer för Fox och vardera en för Universal och Columbia. För det mesta fick han spela uddlösa glamourboys och sedan cowboy. Ingen blev överdrivet glad över resultaten, allra minst han själv.

DET TOG HONOM fyra svåra år. Men sedan bar hans karriär med ens brant upp mot stjärntoppen. Mot författaren Robert E Sherwoods (som senare skulle skriva manuskripten till storfilmer som Hitchcocks "Rebecca" och Wylers "De bästa åren") vilja – och mot sitt eget bättre vetande, som han själv uttryckte det – fick så Humphrey Bogart rollen som gangstern Duke Mantee i Broadwaypjäsen "Den förstenade skogen" (The Petrified Forest).

Här hade Bogart sitt livs roll som den cyniske men samtidigt oerhört sentimentale gangsterledaren på flykt undan rättvisan, som terroriserar bl a Leslie Howard och Bette Davis på ett litet matställe utefter flyktvägen. Han till och med skapade en karriär, som sedan skulle låsa honom under en ordentlig tid framöver. Men vad kanske viktigare var: han blev mycket god vän med styckets stora stjärna, den förfinade engelske skådespelaren och gentlemannen Howard.

När "Den förstenade skogen" skulle bli film 1936, var nämligen Howard given för samma roll som han haft på Broadwayscenen. Däremot gick budet om rollen som Mantee inte till Bogart. I stället provfilmades en lång rad mera etablerade skådespelare och till sist bestämde man sig för Edward G Robinson, välkänd hårding alltsedan genombrottet som "Little Caesar" (1930).

Självfallet innebar detta ett bakslag och en chock för Bogart, som också beklagade sig för vännen Leslie Howard.

Resultatet lät minsann inte vänta på sig. Howard var mån om sina vänner och telegraferade omgående till filmbolaget: "Jag tänker inte ta huvudrollen om inte Bogart får spela Mantee!" Vi vet alla hur det gick – Bogart fick naturligtvis rollen…

UNDER DE FÖLJANDE åren klåddes Humphrey Bogart upp, finkades eller helt enkelt bara dog i en lång rad gangsterfilmer. Några av de bästa var "En boxare bland gangsters" (Kid Galahad, 1937) mot Edward G Robinson och Bette Davis, regi Michael Curtis, "Myteriet i statsfängelset" (San Quentin, 1937) mot Pat O´Brien och Ann Sheridan, regi Lloyd Bacon, "Panik i gangstervärlden" (Angels with Dirty Faces, 1938) mot James Cagney och Ann Sheridan, regi Michael Curtis, och "Då lagen var maktlös" (The Roaring Twenties, 1939) mot James Cagney och Priscilla Lane, regi Raoul Walsh, samt "Mr Sarto gör razzia" (Brother Orchid", 1940) mot Edward G Robinson och Ann Sothern, regi Lloyd Bacon.

Bogart hade lekande lätt blivit en av Hollywoodfilmens stora "bad guys" och kunde naturligtvis lika lätt ha fastnat i gangsterfacket. Men nu hade publiken också fastnat för hans speciella person, hans trubbiga charm. Ännu hade väl inte själva Bogie-begreppet fötts, men det var på god väg.

I början av 40-talet fick Bogart ta steget över till den mera sympatiska sidan, utan att för den skull behöva göra avkall på sin naturligt hårda personlighet, förstås. Det var nu han spelade in en rad thrillers som blev klassiker, myntade hans smeknamn och gjorde "Bogie" odödlig. Det är dessa filmer som oftast visas i teverutan världen runt och som man hittar på såväl video som DVD. ". (Låt mig förresten få kommentera stavningen av Bogarts "nickname". Oftast har det blivit "Bogey", men så här uttalade Lauren Bacall sig i en intervju i Paris 1990: "It´s been misspelt a lot. He decided on it. It´s not Bog–ey. He signed with an –ie. And that´s good enough for me.")

NU FÖLJDE "FÖRSTA VÅGEN" av Bogie-klassiker. Filmer som "Sierra" (High Sierra, 1941) mot Ida Lupino och Arthur Kennedy, regi Raoul Walsh, och "De färdas om natten" (They Drive by Night, 1940) mot George Raft, Ann Sheridan och Ida Lupino, regi Raoul Walsh, bäddade för den verkliga succén: "Riddarfalken från Malta" (The Maltese Falcon, 1941) mot Mary Astor, Sydney Greenstreet och Peter Lorre, regi John Huston. Samtliga dessa filmer kom i rask följd. Warner Bros var vid det laget välkänt för sin rovdrift på innestjärnorna.

I "Riddarfalken från Malta" levandegjorde Bogart privatdetektiven Sam Spade på ett sätt som bidrog till att göra filmen till den kanske bästa cellulloid-deckaren någonsin. Regin var i mästarklass liksom birollsgalleriet med Barton MacLane, Sydney Greenstreet, Peter Lorre, Elisha Cook Jr, Ward Bond och inte minst regissörens pappa, Walter Huston.

Denna framgångsrika film följdes i sin tur direkt av en smålarvig, romantisk historia som ingen av de inblandade trodde på, men som blev en stormande succé även den – nämligen "Casablanca" (1942) där Bogart parades ihop med vår egen Ingrid Bergman, regi Michel Curtiz. Även här möter vid Sidney Greenstreet och Peter Lorre samt Paul Henried och Claude Rains i de ledande birollerna. Så förutsättningarna var egentligen inte så dåliga.

DET ÄR NU, 1942, som Humphrey Bogart når sin ställning som en av de tio bästsäljande filmstjärnorna i världen. En position som han sedan håller under sju år genom att ständigt återkomma i typiska Bogie-filmer som "Att ha och inte ha" (To Have or Have Not, 1944) efter en roman av Ernest Hemingway och mot Walter Brennan, Hoagy Carmichael och sensationen Lauren Bacall. Hon var en 19-årig slank, sexig och tuff blondin, som skulle återkomma i två av Bogarts följande succéer:
"Utpressning" (The Big Sleep, 1946) och "Stormvarning utfärdad" (Key Largo, 1948).

Den före detta fotomodellen blev Bogies favoritflicka redan vid första mötet. Hon var bara 19 år gammal medan han själv var 45, när de spelade mot varandra i "Att ha och inte ha". Och miss Bacall ( som egentligen hette Betty Perske) blev mrs Bogart nummer fyra redan samma dag som den filmen hade sin urpremiär. Han kallade henne kort och gott för "Baby", såväl privat som på biodukarna. Eller Betty (som hon nu faktiskt hette) eller Sam… eller Chuck… eller Mike…

Samma dag som Betty Joan Perske föddes, gifte Humphrey sig för övrigt för första gången. Han skulle hinna med ytterligare två äktenskap, innan den 19-åriga blondinen kom i hans väg. Men Bogarts tre tidigare fruar hade inte lyckats med vad Lauren Bacall gjorde. Äktenskapet ansågs från början som ett av de lyckligaste i Hollywood och under de första fyra åren följdes makarna också åt framför filmkamerorna.

Därefter drog Lauren sig tillbaka för att föda en dotter, som förresten döptes till Leslie Howard Bogart. Detta var Bogies sätt att hylla sin gode vän, skådespelaren Leslie Howard, som ju egentligen hade satt igång hela karusellen genom att se till att Bogart fick spela gangstern Duke Mantee också på filmduken.

SÅ ÄNTLIGEN FICK BOGART en verklig karaktärsroll som den snikne guldletaren Fred C Dobbs i "Sierra Madres skatt" (Treasure of Sierra Madre, 1948) efter B Travens berömda roman och i regi av John Huston. Och nu trodde inte minst Bogart själv att han var gjuten för en Oscarsstatyett som bästa huvudrollsinnehavare. Men priset för bästa manliga biroll gick till gamle Walter Huston (regissörens far) för hans formidabla prestation i samma film. Och därmed var Bogart utesluten.

På denna "konstnärliga debut" följde så i alla fall sex år, under vilka filmälskarna fick uppleva en annorlunda Bogart. Nu gjorde han t ex den misslyckade, mordmisstänkte manusförfattaren i den psykologiska studien "Nakna nerver" (In a Lonely Place, 1950) mot Gloria Grahame. Och han fick också äntligen sin Oscar (mot egen förmodan, den här gången) för rollen som den alkoholiserade skepparen mot Katharine Hepburn som hans påtvingade passagerare, en pryd ungmö, i "Afrikas Drottning" (The African Queen, 1951) efter C S Foresters roman. Sin Oscarsstatyett fick Bogart dessutom i mycket gott sällskap. Samma år nominerades nämligen Marlon Brando för sin roll i "Linje Lusta" och Montgomery Clift för sin i "En plats i solen".

Bogart gjorde vidare den beprövade regissören i Hollywooddramat "Barfotagrevinnan" (The Barefoot Contessa, 1954) mot Ava Gardner, den nervpressade marinkaptenen Queeg i "Myteriet på Caine" (The Caine Mutiny, 1954) mot bl a Van Johnson och Mel Ferrer efter Herman Wouks roman. Samt icke minst den nerdekade boxningsjournalisten i dramat "Storstadsdjungel" (The Harder They Fall, 1956) mot Rod Steiger och Jan Sterling.

Nästan samtidigt som premiären på "Storstadsdjungel" opererades Bogart för cancer i matstrupen och natten till den 14 januari året därpå (1957) dog han i sömnen. Han blev bara 57 år gammal.


FOTNOT:
Följande böcker om Bogart finns att låna på biblioteket: Stephen Humphrey Bogart "Min far", Joe Hymans "Bogie" och "Bogart" (end. på engelska) av Sperber-Lax.

© hazzan lindström


2005-03-30

   
Carlton International Media Limited
Carlton International Media Limited
Bogart i "The African Queen"

Copyright © Academy of Motion Picture Arts and Sciences
Copyright © Academy of Motion Picture Arts and Sciences
Paul Henried, Ingrid Bergman and Humphrey Bogart utanför stamhaket Rick's i "Casablanca".

Copyright © Academy of Motion Picture Arts and Sciences
Copyright © Academy of Motion Picture Arts and Sciences
Bogart och Bergman i "Casablanca".

Källa: TCM
Källa: TCM
Humphrey Bogart & Mary Astor i "Maltese Falcon"

Källa: TCM
Källa: TCM
Humphrey Bogart & Tim Holt i "Sierra Madres skatt"

Källa: TCM
Källa: TCM
Humphrey Bogart & Claire Trevor i "Key Largo"

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Afrikas drottning (1951)
Casablanca (1942)

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation