Var 2004 så misslyckat?

Anders undrar varför han inte delade ut några femmor


Var det verkligen ett så dåligt bioår? Jag ställer mig frågan, eftersom jag inte verkar ha krönt en enda recension med de där fem russinen som alla ambitiösa filmare drömmer om. Kontrollerar igen, för säkerhets skull... Nope, ingen.


Nja, så uselt var det väl inte, även om ingen film jag såg på bio nådde de där magiska höjderna som förra årets "Spirited Away" eller Peter Jacksons sista Ring-film. Snarare var det ett år som präglades av en handfull allvarsamma, ambitiösa och riktigt sevärda filmer, från de synbara motpolerna och uppenbara syskonen "Fahrenheit 9/11" och "The Passion of the Christ", tematiskt vitt skilda men båda frukten av en envis regissörs möda i motvind och oväntade jättesuccéer, till "21 grams" - årets mest imponerande film skådespelarmässigt och en av de allra jobbigaste. I samtliga fall känns det som om regissörerna lyckats alldeles förträffligt med vad de ville uppnå, och vad som undanhåller mästerverksmedaljen från deras ivrigt famlande fingrar kan jag inte riktigt svara på, men från mig får de ingen. Bara min respekt...

Gibsons film hade förstås svårt att hitta välvilliga kritiker i Sverige - där skribenter i gemen inte vet hur de ska förhålla sig till en film med ett uttalat religiöst budskap. Politik har vi lättare för, och Moore fick bättre betyg här. Bägge vågspelen lönade sig dock och gav respektive regissör en kreativ frihet - inte minst i form av pengar - som de nu kan nyttja efter behag, även om detta säkerligen inte var huvudmålet för någon av dem.

DE ANDRA BRA FILMERNA
Sedan fanns det alla de där som var bra, till och med rejält bra, men inte heller lös så starkt att de förtjänade maximalt lovord.

Som "Open Range", Costners både lågmälda och spännande återbesök i westerngenren.

Som "Lost in Translation": förvisso en påfallande skön rulle, men vad som gör den till ett enastående mästerverk har jag fortfarande inte upptäckt. Jag letar dock gärna igen, eftersom jag på köpet får se Bill Murray tolka Elvis Costello och vara väldigt rolig och se Scarlett Johansson... ja, det räcker med att se henne.

Som "Garden State", ett skönt komedi-drama och en imponerande regidebut - men för mig personligen inte så djupt upplyftande som jag hört att den kan vara.

Som "Den siste samurajen", en oväntat mogen storfilm som samtidigt inte skämdes för att vara spännande. Den som fortfarande inte har lärt sig att respektera Tom Cruise måste vara bra svårövertygad.

Som "Superhjältarna", härligt Pixar-bra, men inte riktigt så bra som Pixar kan vara. Åtminstone tills jag ser om den och upptäcker alla de där små detaljerna jag missade första gången.

Och som Raimis andra "Spider-Man"-film. Lika bra! Fortfarande inte överväldigande, men det väntar jag mig knappast av genren, hur duktig än Raimi är på att töja genregränser.


DE SVENSKA
Från svenskt håll fanns det många försök till tung filmkonst, men lyckades gjorde väl bara Killinggänget. "Fyra nyanser av brunt" är en film värd att ta på allvar, hur ofta man än skrattar när man ser den. Robert G:s porträtt av en brännskadad skånsk far är uppriktigt gripande på ett annorlunda och inte sällan komiskt sätt som borde få en hel svensk filmvärld att öppna ögonen och tänka om - bara för att ta ett exempel.

Moodysson, däremot, som sade sig ha hittat sig själv, kommer förhoppningsvis snart tappa bort sig igen och arbeta med sin begåvning istället för sitt överhettade samvete. Jag gav tre russin till "Ett hål i mitt hjärta" i en recension skriven omedelbart efter visningen, kanske i någon slags oförmåga att komma fram till vad jag egentligen tyckte om filmen. Lite senare fann jag snart att den inte lämnat något djupare intryck och så här mot årets slut måste jag anstränga mig för att förstå varför jag tyckte att Lukas misärorgie förtjänade några russin alls. Det som väl skulle vara absolut sanning känns i backspegeln bara pretentiöst, men bombardemanget av jobbiga bilder och ljud lurade mig tillfälligt att tro att det var riktiga tankar och känslor inblandade. Så känns det nu... kanske ändrar jag mig igen en vacker dag.

Kanske ska jag akta mig för att rekommendera svenska filmare att snegla på Killinggänget. Pollaks traditionella "Så som i himmelen", gjord helt enligt pepparkaksformen, lyckades nämligen på något vis träffa rätt "ton" hos betydligt fler tittare. Detta faktum blir jag lite upprörd över, men det är bara att acceptera, liksom att Bush blev återvald. Vissa saker förstår man inte, eller så vill man bara inte förstå.

"Strandvaskaren" hade kunnat bli en sådan där film som man blev glad av. "Vad kul att Håfström gör slasher-film", hade man kanske kunnat utropa, men när det bara känns tillgjort, låtsasrått och skolboksmässigt finns det ingen möjlighet att glädjas riktigt.


DE MEDELBRA - BESVIKELSER ELLER GLADA ÖVERRASKNINGAR?
Kontrastverkan ska inte underskattas. Först efter att jag sett Stones dåliga försök att berätta om "Alexander" lyckades jag se den ganska utskällda "Troja". Stones genremisslyckande i kombination med ett helt rätt humör kanske är förklaringen, men jag hade hur som helst trevligt åt Petersons Iliad-tolkning. Ultranerviga närstrider, lagom enkelt allvar och masscener som jag oftast inte fann alls så datoraktiga som jag fruktat. Om även du gillade "Troja" och undrar om du är galen, så kanske du kan finna tröst i detta medgivande - jag tyckte den rockade hyfsat fett.

Däremot borde förstås "Big Fish" hade blivit bättre. En film som verkade vara essänsen av Tim Burton får bara inte kännas... ordinär.

Att "The Singing Detective" egentligen bara blev ett lite mindre spännande koncentrat av Potters TV-serie var kanske mer väntat - och som sådant hade det förstås sina förtjänster.

Bättre borde också "Kill Bill 2" ha varit - eller kanske bara kortare. Ska man sluta hoppas att Tarantino har något mer riktigt sevärt att bjuda på och nöja sig med det skönt underhållande han ändå presterar? Lite sorgligt isåfall...

Slutligen hade jag nog hoppas lite mer på "Flying Daggers". Zhang Yimou gör ett rent äventyr, åter med Ziyi men utan politiska undertoner, det borde ju vara en total fröjd! Men helt total blev inte fröjden...

SKRÄPET
... tänker jag inte ens gå in på. Den här texten handlar om varför jag letade förgäves efter klockrena mästerverk på duken detta år. Att "Catwoman" var en usel film leder förstås inte till några förklarande insikter.

HALMSTRÅET
Med en lite välvillig tolkning inser jag att årets bioutbud faktiskt lurade på en femma. Men "Trasdockan" är ju trots allt nästan 50 år gammal och räknas väl inte riktigt. Härligt ändå, att Charles Laughtons mörkt magiska mästerverk restaurerades och visades igen. Sorgligt att ingen ny film riktigt kunde mäta sig med den.

© Anders Lindahl
2004-12-30


Sean Penn och alla de andra i "21 Grams" gjorde ett av 2004 års nästanmästerverk.


Mel Gibsons envetna fokusering på lidandet i passionsberättelsen fick en del att ta avstånd, andra att beröras starkt.


Michael Moore lyckades inte riktigt vända valet, men "Fahrenheit 9/11" är sevärd ändå.

Dela |

Relaterade filmer
21 gram (2003)
Fahrenheit 9/11 (2004)
Fyra nyanser av brunt (2004)
The Passion of the Christ (2004)

Relaterade artiklar
De bästa filmerna under 2004






     

Dela |