russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Rita Hayworth

1940-talets Marilyn Monroe

ATT AVSLÖJA vilka som varit kvinnorna i ens liv kan vara ett kitsligt företag. Särskilt kanske om man i sin absoluta ungdom hyste en klar förkärlek till något äldre damer.

Rita Hayworth blev den första kvinnan i mitt liv. Och detta trots att jag själv, när Rita som 17-åring ingick sitt första äktenskap, nätt och jämt hunnnit bli mycker mer än en glimt i min pappas ögonvrå.



Jag minns så väl hur jag i smyg förälskade mig i Rita när Charles Boyer förförde henne – eller var det möjligen tvärtom? – i filmen ”Manhattan” i början av (nittonhundra)fyrtiotalet. Men jag vågade inte prata om det med monsieur Boyer, när jag träffade honom på franska Rivieran sådär en tjugofem år senare.

1942 höll jag henne i mina armar i stället för Fred Astaire i ”Bröllopsdansen”. Ytterligare fyra år senare blev jag hennes tysta riddare i samma stund som Johnny Farrell örfilade upp henne i ”Gilda”. Jag har aldrig kunnat förlåta Glenn Ford för detta - men vågade inte heller tala om det för honom, då jag träffade honom tillsammans med Charles Boyer under inspelningen av komedin ”Hertigen och Mr Pimm” utanför Cannes 1963.

Fast som klen tröst har jag senare läst mig till att hon faktiskt slog ut två tänder på Ford under deras fight i just ”Gilda”.

RITA HAYWORTH föddes som Margarita Carmen Cansino i Brooklyn, New York, USA. den 17 oktober 1918. Hon tränades som dansare redan från barnsben av sin far, den spanske dansören Eduardo Cansino och började uppträda tillsammans med honom redan när hon var 12 år gammal. Snart fick filmbolagen upp ögonen för henne och hon filmdebuterade 17 år gammal i ”Under Pampas måne” (1935). Men det var först 1941 som man fick upp ögonen ordentligt för henne, då hon spelade mot tjurfäktaren Tyrone Power i nyinspelningen av Valentino-succén ”Blod och sand”.

Därefter dansade hon som nämnts med Fred Astaire i ”Bröllopsdansen” (1942) och ”Bröllop i Buenos Aires” (1943), något hon själv var mäkta stolt över. Mästaren påstods förstås ha sagt att den rödhåriga tösen dansade hellre än bra, medan andra tungor tvärtom berättade att Astaire framhållit henne som en av sina duktigaste partners någonsin.

Hursomhelst blev Rita alla amerikanska soldaters omslagsflicka nummer ett – eller möjligen nummer två efter Betty Grable. Samtidigt som hon fick sitt ordentliga genombrott i ”Gilda” (1946), hjälpte hon också till med att lansera det så kallade Bikini-modet. Några missledda beundrare hade nämligen klistrat en bild av henne i tvådelad baddräkt på atombomben, som fälldes över ön Bikini 1946.

På något vis kändes det bittert att dela Rita med ett par miljoner andra killar.

SJÄLVFALLET KOM ett par av oss närmare henne än bara till biograffåtöljen. Först till kvarn kom den amerikanske oljemiljonären Ed Judson, som upptäckte och gifte sig med henne redan 1935. Sedan följde i tur och ordning geniförklarade filmregissören Orson Welles, stormrike playboyen, hästägaren och prinsen Aly Khan, neurotiske sångaren Dick Haymes och så till sist ganska anonyme producenten James Hill.

Äktenskapet med Welles förde för övrigt en karaktärsroll med sig för Ritas del, även om hennes stora talang ändå aldrig riktigt dokumenterades i och med just ”Kvinna från Shanghai” (1948). Men makarna emellan gick det inte särskilt bra och de tre åren senare tillsammans med prins Aly Khan blev ännu mer skandalomsusade.

Är det därför egentligen att undra på om jag för min del till sist övergav en något bedagad Rita som glädjeflicka i ”Miss Sadie Thompson” (1953) för en fräschare Ava Gardner i ”Barfotagrevinnan” (1954)? Storyn till ”Barfotagrevinnan” var för övrigt inspirerad av Ritas liv – från lokal dansös till Hollywood-star.

Att jag övergav Rita har jag på sätt och vis ångrat på gamla dar, då jag upptäckt hur fantastiskt bra hon var just som Miss Sadie Thompson. Så nu på min ålders verkliga höst vill jag verkligen rekommendera grabbarna av idag att åtminstone slå ett getöga på unga Rita, om någon av hennes gamla filmer skulle dyka upp i teverutan. För visst var hon en verkligt snygg och sexig tjej som fyllde ut dekolletagen väl och som ibland vampade oss karlar till höger och vänster bara genom att ruska om underbart vackra, röda hår. Som naturligtvis inte alls var äkta rött utan ebenholz-svart. Men klassisk ÄR hennes i alla fall berömda handsk-stripp i just ”Gilda”. Mera behövs väl fortfarande inte för att tända en kille med fantasi!

Redan bara drygt 40 år gammal drabbades Rita Hayworth av Alzheimer's sjukdom och kunde i fortsättningen bara ta mindre roller. Fast fortfarande mot stora manliga storstjärnor som Frank Sinatra i ”Pal Joey” (1957), Gary Cooper i ”De kom till Cordura” (1959), John Wayne i ”Cirkus World” (1964) och mot Robert Mitchum i ”The Wrath of God” (1972).

Från 1981 var Rita Hayworth helt nedbruten av sjukdomen i kombination med alkoholism och togs om hand av sin dotter (med Aly Khan) Yasmine fram till sin död 1987.

© hazzan lindström


2004-12-13

   
(c) Sony Pictures
(c) Sony Pictures
Rita Hayworth i filmen "Omslagsflickan"

(c) Sony Pictures.
(c) Sony Pictures.

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation