russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Edward G Robinson

Hollywoods store filmbov blev karaktärsskådespelare och respekterad konstsamlare

EDWARD G ROBINSON, född Emmanuel Goldenberg 12 december 1893 i Bukarest, Rumänien, var den verklige filmboven i Hollywood – såväl före som efter Bogart.

Men han blev också en av filmhistoriens främste karaktärsskådespelare. Trots detta belönades han inte förrän två månader efter sin död med en heders-Oscar för lång och trogen tjänst.



VI KAN SE honom som gangsterkungen Johnny Rocco i ”Stormvarning utfärdad” (Key Largo, 1948), men också som Faraos handgånge man Dathan i ”De tio budorden (The Ten Commandments, 1956), som gammal förvirrad man i ”Vittne till mord” (The Old Man Who Cried Wolf, 1971) och som den döende Sol Roth i sf-dramat ”Soylent Green” (1973).

Ja, Robinson var en av Hollywoods stora publikmagneter under 1930- och 40-talen. Han blev prototypen för den amerikanske filmgangstern, inte minst tack vare sitt säregna utseende, alltsedan han slagit igenom med dunder och brak 1930 som Rocco i ”Little Caesar”. Men han fastnade aldrig i gangsterfacket för det och det skapades ingen myt kring honom.

Han må ha varit prototypen för den amerikanske filmgangstern aldrig så mycket. Han hyllades ändå främst för sin alldeles speciella spelstil, som inte minst var följden av ett 40-tal krävande teaterroller. ”Little Caesar” var för övrigt hans sjunde film, innan Hollywoodproducenterna fångade upp honom på allvar, och han spelade ofta skjortan av flera av de andra stora publiknamnen i sina filmer. Stjärnor som James Cagney, George Raft och (i viss mån) Humphrey Bogart.

Från de åren minns vi honom särskilt som den nästan hederlige boxningspromotorn Dicky Donati mot Bogart och Wayne Morris i ”En boxare bland gangsters” (Kid Galahad, 1937), som Julius Reuter i filmen ”Nyheter från Reuters” om grundaren av Reuters nyhetsbyrå (A Dispatch from Reuters, 1940). 1941 gjorde han den hatade ”Varg-Larsen” (The Sea Wolf) efter Jack Londons berömda romanfigur och han levandegjorde den lille professorn i Fritz Langs ”Kvinnan i fönstret” (The Woman in the Window, 1944), som intresserat följer kriminalarnas arbete att försöka klara upp ett mord som han faktiskt själv har begått. Vi glömmer heller inte honom i rollen som försäkringsdirektören Barton Keyes mot Barbara Stanwyck och Fred MacMurray i Billy Wilders film noir-klassiker ”Kvinna utan samnvete” (Double Indemnity, också 1944). Och 1946 spelade han övertygande mänskligt nazistjägaren Wilson, som till sist spårar upp Franz Kindler (Orson Welles) i ”Främlingen” (The Stranger, 1946).

ROBINSON FÖDDES i Bukarest 1893. Tio år senare emigrerade hans föräldrar till USA och själv brukade han på gamla dar påpeka just att ”Jag föddes när jag var tio år”. Man kan därför också förstå Robinsons bitterhet, när han efter nästan femtio år i sitt drömland år 1950 drogs inför utskottet för oamerikansk verksamhet, beskylld för att ha lämnat bidrag till vänsterradikala organisationer. Han frikändes dock.

Hans tidigast ambition var att bli rabbin, alltså judisk lärare i religion, eller församlingsföreståndare. Han klarade också sin universitetsexamen med glans i New York och tog dessutom betyg i konsthistoria vid Columbiauniversitetet. Redan då grundlades hans konstintresse, som resulterade i att han på 1950-talet inte bara var en av världens främsta konstkännare utan också hade en konstsamling med verk av mästare som van Gogh, Corot, Cezanne och Renoir till ett värde av flera miljoner dollar.

Det mesta av sin samling tvingades han dock med svidande hjärta göra sig av med när han 1956 skilde sig efter 28 år äktenskap. Om sitt konstintresse har Robinson sagt: ”I have not collected art. Art collected me. I never found painting. They found me. I have never even owned a work of art. They owned me.”

EDWARD G ROBINSON inledde sin filmkarriär redan 1916, då han spelade en fabriksarbetare i stumfilmen ”Arms and the Woman”. 1923 spelade han mot Richard Barthelmess i ”The Brigt Shawl”. Dessförinnan hade han spelat på Broadway-scenerna i uppsättningar som ”Per Gynt”, ”Bröderna Karamazov” och ”Juarez och Maximilian”. Han hade sin första ljudfilmsroll mot Claudette Colbert i gangsterdramat ”The Hole in the Wall” och året därpå slog han som sagt igenom med dunder och brak som gangsterkungen i ”Little Caesar”. Att det var Al Capone – verklighetens store gangsterboss i USA - han då porträtterade har det aldrig rått någon som helst tvekan om.

1962 hade Robinson sin sista huvudroll. Det var i den engelska filmen ”Sammy Going South”, där han spelade en gammal diamantsmugglare som får en liten pojke på halsen under sin flykt. Den svenska titeln blev klantigare än tillåtet: ”På äventyr i Afrika”.

DE SISTA ÅREN av sin långa karriär fick vi njuta av Edward G Robinson i små men mycket fint utmejslade birollsporträtt. Bland annat då som den vänligen och rättrådige inrikesministern i John Fords mäktiga drama ”Indianerna” (Cheyenne Autumn, 1964), som den verkligt klurige pokerhajen Lancey Howard mot Steve McQueen i ”Cincinnati Kid” (1965) och (mot bl a vår egen Christina Schollin) som Krogstad i det stora norska musical-fiaskot ”Sången om Norge”, 1970, filmen om kompositören Edvard Grieg.

Samma år, alltså 1970, gjorde Robinson (direkt för TV) en utmärkt prestation som den gamle mannen som ser sin gode vän mördas i ”Vittne till ett mord” (The Old Man Who Cried Wolf). Men ingen tror honom när han försöker avslöja mördaren – som i sin tur bestämmer sig för att vittnet också måste dö…

I science fiction-filmen ”Soylent Green” (1973) som utspelar sig år 2022, spelar han detektiv Robert Thorns mentor Sol Roth som fortfarande minns den goda tiden på jorden, då alla djur levde fritt i naturen, då himlen var blå och det fanns gott om föda för alla levande varelser. I filmens samtal mellan dem båda på Sols dödsbädd strömmar tårarna ner för Robert Thoms (Charlton Heston) kinder. Det sägs att tårarna var äkta och att de gällde redan då den svårt sjuke Robinson, som dog bara två veckor efter inspelningarna hade avslutats.

Ett av Robinsons finaste eftermälen står nog den amerikanska skådespelerskan Florence Henderson för, sedan hon spelat Florence Grieg mot honom i ”Sången om Norge”: ”Mr Robinson”, sa hon till pressen, ”är en av de finaste och mest sofistikerade gentlemän jag någonsin träffat. Han talar nio språk… flytande, till och med… och jag som hade väntat mig att få möta en tuff gammal gubbe från Brooklyn.”

Edward G Robinson dog den 26 januari 1973 efter 101 filmer och, märkligt nog, inte ens någon Oscars-nominering. Belöningen fick han som sagt postumt i stället, ungefär två månader efter sin död - en välförtjänt heders-Oscar för lång och trogen tjänst i filmens Hollywood.


FOTNOT: När du hör polischefen Clancy Wiggum prata (med Hank Azarias röst) ska du veta att det var just Edward G Robinson som inspirerade Azaria till att låta på det viset.

© hazzan lindström


2004-11-25

   

Edward G Robinson i "Soylent Green"


Edward G. Robinson och Fred MacMurray i "Double Indemnity"

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Double Indemnity (1944)

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation