russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Fred Astaire

En odödlig sång- och dansman

ÄVEN OM DET INTE var riktigt originellt utan en ren travesti, så har nog den ryskfödde dansaren Mikhail Baryshnikow sagt det mest träffande om Fred Astaire: ”Hans mästerskap är en absurditet som det är svårt för oss andra dansare att leva med. Vi dansar – Fred gör något annat.”

Som bekant var det Ilie Nastase som sa det först, om tennis och Björn Borg. Men visst passar det lika väl in på dans och Fred Astaire. Här berättar Hazzan Lindström om denne odödlige mästerdansare.



INGEN HAR NÅGONSIN kunnat slå honom på fingrarna (fötterna?) som sång- och dansman. Få har ens kommit i närheten av honom. Han var helt enkelt ett proffs och söker än i dag sin jämlike. Professionell var han för övrigt långt innan han gav sig showfilmen i våld och blev synnerligen delaktig i dess genombrott 1933 genom att själv filmdebutera som andraplansaktör mot Joan Crawford i "Den dansande Venus" (Dancing Lady). Samma år gjorde han succé i sin andra långfilm, "Vi flyger till Rio" (Flying Down to Rio), och redan två år senare förnyade han dessutom showfilmen med "Top Hat", numera den verkliga klassikern i sin genre.

Han stod faktiskt på scenen redan som fyraåring tack vare modern, en varietéartist, som inte bara framfödde gossen Frederick Austerlitz i Omaha, Nebraska, år 1899 - utan också skänkte världen artisten Fred Astaire. 1906 lät hon sonen och ett år äldre dottern Adele bilda ett danspar, som efter många läroår runtom i Amerika så småningom också stod på den mera kräsna Broadwayscenen med debut 1917. Och där stannade syskonen kvar som stjärnor ända fram till 1932, då Adele gifte sig.

Det var nu som Fred Astaire tänkte lägga av dansandet för gott. Dessbättre tröstade han sig i stället med en dam vid namn Clair Luce i stycket ”The Gay Divorce”, som blev en enorm succé på Broadway.

DÄRMED VAR FRED också mogen för Hollywood, som först långt senare skulle uppskatta honom med ett specialprogram och en särskild utmärkelse för ”unikt artisteri och konstnärliga insatser”. En godtagbar ursäkt, kan man tänka, ty omdömet han fick efter första provfilmningen 1928 löd: "Kan inte spela, kan inte sjunga. Tunnhårig. Kan dansa något". Tiden sägs läka alla sår, även om det i just det här fallet faktiskt skulle dröja hela 27 år.

Den första ljudfilmen med möjlighet till både sång och musik hette "Jazzsångaren" och hade kommit redan 1927. Men nu var det alltså 1933 som blev den amerikanska showfilmens egentliga genombrottsår. Då "föddes” divan Mae West (I´m No Angel), James Cagney sjöng och dansade med sin alldeles speciella stil (Shanghai Lil), Ginger Rogers och Joan Blondell gjorde succé (Gold Diggers) och Fred Astaire och Nelson Eddy - den senare skulle för övrigt bilda par med Jeanette MacDonald i en rad romantiska filmer som "Rose-Marie" - debuterade båda som andraplansaktärer i "Den dansande Venus".

Men främst ändå: Fred Astaire bildade par med den snygga blondinen Ginger Rogers i "Vi flyger till Rio" - ett helt oslagbart par på filmdukarna världen över det närmaste decenniet, skulle det visa sig.

1935 GJORDES DEN kanske mest berömda av Astaire-Rogers filmer: "Top Hat". Sedan länge en verklig klassiker i sin genre. Vem minns inte med välbehag titelnumret, där Astaire dansar mot en rad dubbelgångare, som han till sist ”skjuter ner” med sin käpp i finalen, intimdansen ”Cheek to Cheek”, eller numret där Astaire har strött sand på golvet för att nå en alldeles speciell effekt med sin steppdans.

I "Dansen går" (Swingtime) året därpå gav Fred Astaire sin speciella hyllning till den artist han själv alltid beundrat mest. Svartsminkad dansar han till Bill "Bojangle" Robinsons ära, en av de definitiva höjdpunkterna i Astaires danskarriär, dessutom till gudomlig musik av Jerome Kern.

Frack och hög hatt, spatserkäpp och klapprande skor blev hans signatur. De stora evergreenkompositörerna slogs om att förse honom med sin musik. Örhängen som “Isn´t it a Lovely Day", "Shall We Dance", "They Can´t Take that Away from Me", "A Foggy Day", "The Jam Steps”, skrivna av de verkligt stora kompositörerna som Jerome Kern, Irving Berlin och George Gershwin. I "Continental" (The Gay Divorcee, 1934) lanserades för övrigt Cole Porters (en annan av Astaires favoritkompositörer) ”Night and Day” och själva Continental-numret, där Astaire och Rogers dansar sig igenom en hel hotellbyggnad, hör till de verkliga Astaire-klassikerna.

Astaire höll stilen hela karriären igenom. 1948 gjorde han gemensam sak med Judy Garland i ”En dans med dej” (Easter Parade) och därifrån minns vi dem framför allt som luffarparet i enormt charmiga numret ”A Couple of Swells”.

- Jag vill gärna kasta upp mina fötter i luften och röra mig runt, hävdade Astaire i flera intervjuer. Och det var just jämnt vad han sedan gjorde i "Kungligt bröllop" (Royal Wedding, 1951 – på någon TV-kanal så sent som i somras!). Där slår han bokstavligen klackarna i taket. I filmen dansar han helt obesvärat runt i rummet, först på golvet, sedan uppför ena väggen, därefter i taket och så ner igen längs en annan vägg.

Så här gick det till: i studion svävade rummet liksom fritt i luften så att det kunde vältas runt, och fotografen och kameran satt fixerade vid ena väggen och följde med runt.

SAMARBETET MELLAN Astaire och Rogers höll i drygt tio år för att så, tillfälligt, återupptas igen 1949 i ”The Barkleys of Broadway”, som fick den ovanligt vitsiga svenska titeln "Vi dansar igen". Åren däremellan hann den gode Astaire slita ut en hel del mer eller mindre dansanta flickor som Ann Miller, Leslie Caron, Cyd Charisse, Paulette Goddard, Vera Ellen, Betty Hutton, Rita Hayworth och Kim Novak m fl. Och visst lyfte samarbetet med denne sång- och dansman fram flera av dessa talangfulla skönheter ordentligt. Själv framhöll han särskilt Eleanor Powell (den enda jämnbördiga steppdansaren), Rita Hayworth och Cyd Charisse som de bästa han någonsin dansat med.

Men det kan lätt konstateras att ingen av dem fick någonting gratis precis. Det som Fred Astaire gjorde så ledigt och lätt och som såg sååå enkelt ut - det nådde han nämligen enbart genom omåttligt hårt arbete. Han höll ofta på att driva sina partners till vansinne. Som Eleanor Powell avslöjade i TV-specialen till Freds ära: ”Och när vi hade repeterat en vecka och jag trodde att han var nöjd, log han bara och sa – Just one more time.”

Astaire och Rogers hade alltså inte arbetat ihop på hela tio år, inte sedan The Story of Vernon and Irene Castle (1939). Det populära paret hade delat på sig efter nio filmer tilsammans därför att Ginger ville satsa på en dramatisk filmkarriär. Rykten gick om att deras förhållande hade blivit minst sagt kyligt, något som de förstås båda klart dementerade senare i sina respektive memoarer. Egentligen skulle Judy Garland spela mot Astaire i ”Vi dansar igen”, som förstås då knappast hade fått just den svenska titeln, men Judy var som vanligt väldigt instabil och kunde inte ställa upp när det blev så dags. Plötsligt behövde Fred sin gamla partner Ginger, som accepterade med glädje. Hennes nya karriär hade inte blivit helt lyckad. Trots detta blev det deras tionde - och sista - film tillsammans.

1957 annonserade Astaire ut "Silkesstrumpan" (Silk Stockings) som sin sista film. Som dansör, vill säga. I själva verket blev det "Finians Rainbow", 1967. Och visst kom sång- och dansmannen tillbaka. Men man ransonerade också de mera påfrestande dansnumren så att han inte skulle vara andfådd efter dansturerna. Astaire var vid det laget trots allt hela 69 år gammal!

Ändå innebar detta på inga vis att han lade av för gott. Redan 1958 hade han satt igång att göra TV-shower och mutade likaså in ett par Emmy-utmärkelser (TV-världens motsvarighet till filmens Oscar). 1960 gjorde han också sin första karaktärsroll som desillusionerad atomforskare i filmen ”På stranden”. Efter det såg vi honom i mindre roller i filmer som t ex ”Skyskrapan brinner” och ”Dobermanngänget”.

Märkligt nog fick Fred Astaire ingen ordinarie Oscarsstatyett. Men 1981 ägnade amerikanska filminstitutet honom ett speciellt TV-program med massor av klipp ur hans filmer och en uppsjö av skådespelar- och dansarkolleger, som alla hyllade honom och hans danskonst.

Sex år senare var han borta.



FRED ASTARIE: filmografi

Den dansande Venus / Dancing Lady – 1933 – FA som sig själv - med Joan Crawford, Clark Gable, Nelson Eddy.

Flyg med till Rio / Flying Down to Rio – 1933 – med Dolores Del Rio, Ginger Rogers, Eric Blore. Dansen "The Carioca" introduceras.

Continental / The Gay Divorce – 1934 – med Ginger Rogers, Edward Everett Horton, Betty Grable, Eric Blore. Sång/dans–nummer bl a: "Night and Day" och "The Continental".

Roberta / Roberta – 1935 – med Irene Dunne, Ginger Rogers, Randolph Scott. Sång/dans–nummer bl a: "Smoke Get´s in Your Eyes" och "Lovely to Look At".

Top Hat / Top Hat – 1935 – med Ginger Rogers, E E Horton, Helen Broderick, Eric Blore. Sång/dans–nummer bl a: "Top Hat, White Tie and Tails" och "Cheek to Cheek".

Flottan dansar / Follow the Fleet – 1936 – med Ginger Rogers, Randolph Scott, Lucille Ball, Betty Grable. Sång/dans–nummer bl a: "We Saw the Sea" och "Let´s Face the Music and Dance".

Dansen går / Swing Time – 1936 – med Ginger Rogers, Helen Broderick, Victor Moore. Sång/dans–nummer bl a: "The Way You Look Tonight", "Waltz in Swing Time" och "Bojangles of Harlem".

Får jag lov / Shall We Dance – 1937 – med Ginger Rogers, E E Horton, Eric Blore, Harriet Hoctor. Sång/dans–nummer bl a: "Shall We Dance" och "The Can´t Take That Away from Me".

En flicka i knipa / A Damsel in Distress – 1937 – med George Burns, Gracie Allen, Joan Fontaine. Sång/dans–nummer bl a: "A Foggy Day".

Vi ses igen! / Carefree – 1938 – med Ginger Rogers, Ralph Bellamy, Jack Carson. Sång/dans–nummer bl a: "Change Partners", "The Yam Dance" och "Change Partners".

Två ska man vara / The Story of Vernon and Irene Castle – 1939 – med Ginger Rogers, Edna May Oliver, Walter Brennan, Marge Champion. Sång/dans–nummer bl a: "By the Light of the Silvery Moon"och "Little Brown Jug".

Broadways Melodi 1941 / Broadway Melody of 1940 – 1940 – med Eleanor Powell, George Murphy, Frank Morgan, Ian Hunter, Florence Rice, Douglas McPhail. Sång/dans–nummer bl a: "Begin the Beguine", "Jukebox Dance" och "I Concentrate on You".

Dans efter noter / Second Chorus – 1940 – med Paulette Goddard, Artie Shaw, Burgess Meredith (trumpet: Billy Butterfield – Astaires trumpet: Bobby Hackett), Charles Butterworth. Sång/dans–nummer bl a: "Love of My Life" och "Poor Mr Chisholm".

Bröllopsdansen alt. Dans under stjärnorna / You´ll Never Get Rich – 1941 – med Rita Hayworth, Robert Benchley, Delta Rythm Boys. Sång/dans–nummer bl a: "The Boogie Barcarolle", "Since I kissed My Baby Goodbye" och "Wedding Cake Walk" (sång: Martha Tilton).

Värdshuset Fritiden / Holiday Inn – 1942 – Bing Crosby, Marjorie Reynolds (sång: Martha Mears), Virginia Dale, Walter Abel, Louise Beavers Sång/dans–nummer bl a: "White Christmas", "You´re Easy to Dance With" och "Easter Parade".

Bröllop i Buenos Aires / You Were Never Lovelier – 1942 – med Rita Hayworth (sång: Nan Wynn), Adolphe Menjou, Brooks, Adele Mara, Larry Parks, Xavier Cugat med orkester. Sång/dans–nummer bl a: "You Were Never Lovelier", "I´m Old Fashioned", "Audition Dance".

Upp I det blå / The Sky´s the Limit – 1943 – med Joan Leslie (sång: Sally Sweetland) , Robert Benchley, Robert Ryan, Eric Blore. Sång/dans–nummer bl a: “"My Shining Hour" och "One For My Baby".

Turister i Paradiset / Yolanda and the Thief – 1945 – med Lucille Bremer (sång: Trudy Erwin), Frank Morgan, Mildred Natwick, Leon Ames. Sång/dans–nummer bl a: "Dream Ballet" och "Coffee Time".

Ziegfield Follies / Ziegfield Follies – 1946 – med Lucille Ball, Lucille Bremer, Fanny Brice, Judy Garland, Kathryn Grayson, Lena Horne, Gene Kelly, James Melton, Esther Williams, William Powell, Edward Arnold, Cyd Charisse, Hume Cronyn, Keenan Wynn. Sång/dans–nummer bl a: "Here´s to the Girls", "This Heart of Mine", "Limehouse Blues".

Blue Skies / Blue Skies – 1946 – med Bing Crosby, Joan Caulfield, Billy De Wolfe, Olga San Juan. Sång/dans–nummer bl a: "Putting on the Ritz", "A Couple of Song and Dance Men", "Heat Wave".

En dans med dej / Easter Parade – 1948 – med Judy Garland, Peter Lawford, Ann Miller, Jules Munshine. Sång/dans–nummer bl a: "Shaking the Blues Away", "Drum Crazy", "A Couple of Swells", "Easter Parade"

Vi dansar igen! / The Barkleys of Broadway – 1949 – med Ginger Rogers, Oscar Levant, Billie Burke, Gale Robbins. Sång/dans–nummer bl a: "Shoes With Wings On", "The Can´t Take That Away from Me", "Manhattan Downbeat".

I dansens virvlar / Let´s Dance – 1950 – med Betty Hutton, Roland Young, Ruth Warwick, Lucile Watson, Barton MacLane. Sång/dans–nummer bl a: "Piano Dance", "Tunnel of Love".

Tre små ord / Three Little Words – 1950 – med Red Skelton, Vera-Ellen (sång: Anita Ellis), Arlene Dahl, Keenan Wynn, Debbie Reynolds (sång: Helen Kane). Sång/dans–nummer bl a: "Three Little Words", "I Wanna Be Loved By You", "So-Long–Oo–Long".

Kungligt bröllop / Royal Wedding – 1951 – med Jane Powell, Peter Lawford, Sarah Churchill, Keenan Wynn. Sång/dans–nummer bl a: "Too Late Now", "How Could You Believe Me When I Said I Loved You", "I Left My Hat in Haiti".

Skål för bruden! / The Belle of New York – 1952 – med Vera–Ellen (sang: Anita Ellis), Marjorie Main, Kennan Wynn, Alice Pearce. Sång/dans–nummer bl a: "When I´m Out with the Belle of New York", "I Wanna Be a Dancin´ Man".

Den stora premiären / The Band Wagon – 1953 – med Cyd Charisse, Oscar Levant, Nanette Fabray, Jack Buchanan, LeRoy Daniels (skoputsarnumret). Sång/dans–nummer bl a: "A Shine of Your Shoes","Dancing in the Dark", "That´s Entertainment", "The Girl Hunt".

Pappa Långben / Daddy Long Legs – 1955 – med Leslie Caron, Terry Moore, Thelma Ritter, Fred Clark. Sång/dans–nummer bl a: "History of the Beat", "Sluefoot", "Something´s Gotta Give".

Kär i Paris / Funny Face – 1957 – med Audrey Hepburn, Kay Thomson, Michel Auclair, Robert Flemyng. Sång/dans–nummer bl a: "Bonjour Paris", "Clap Yo´ Hands" "It´s Wonderful".

Silkesstrumpan / Silk Stockings – 1957 – med Cyd Charisse (sång: Carol Richards), Janis Paige, Peter Lorre, Jules Munshin, George Tobias, Joseph Buloff, Betty Uitti, Barrie Chase, Tybee Afra. Sång/dans–nummer bl a: "Paris Love Lovers", "All of You", "Too Bad", "The Ritz Roll and Rock".

På stranden / On the Beach – 1959 – drama med Gregory Peck, Ava Gardner, Anthony Perkins, Donna Anderson. Astaires första rena talroll.

Åh, en sån pappa / The Pleasure of His Company – 1961 – komedi med Lilly Palmer, Debbie Reynolds, Tab Hunter, Gary Merrill, Charles Ruggles, Harold Fong.

The Notorious Landlady – 1962 – morddrama med Kim Novak, Jack Lemmon, Lionel Jeffries, Estelle Winwood, Maxwell Reed.

Finians Rainbow / Finian´s Rainbow – 1968 – med Petula Clark, Tommy Steele, Don Francks, Keenan Wynn. Sång/dans–nummer bl a: "Look to the Rainbow", "If This Isn´t Love".

Midas Run / The Midas Run – 1969 – med Anne Heywood, Richard Crenna, Ralph Richardson, Roddy McDowall, Cesar Romero, Fred Astaire Jr. Regi: Alf Kjellin.

That´s Entertainment – 1974 - klippfilm med sång/dans–nummer från flera MGM–filmer
med bl a Gene Kelly, Bing Crosby, Peter Lawford, Liza Minnelli, Donald O´Connor, Debbie Reynolds, Mickey Rooney, Frank Sinatra, James Stewart, Elizabeth Taylor.

Skyskrapan brinner / The Towering Inferno – 1975 – drama med Steve McQueen, Paul Newman, William Holden, Fay Dunaway, Susan Blakely, Richard Chamberlain, Jennifer Jones, Robert Vaughn, Robert Wagner.

That´s Entertainment 2 / That´s Entertainment Part 2 – 1976 – klippfilm med flera sång/dans–nummer från olika MGM–filmer.

De fantastiska Doberman / The Amazing Dobermans – 1976 – agentdrama med James Franciscus, Barbara Eden, Jack Carter, Charlie Bill, James Almanzar, Billy Barty.

Un Taxi Mauve / The Purple Taxi – 1977 – franskt drama med Charlotte Rampling, Philippe Noiret, Agostina Belli, Peter Ustinov, Jack Watson, Edward Albert Jr.

Gengångare / Ghost Story – 1981 – rysare med Melvyn Douglas, Douglas Fairbanks Jr, John Houseman, Patricia Neal, Ken Olin. Astaires sista film.

- Utöver ovanstående filmroller medverkade Astaire även i några tevefilmer och –serier, de flesta veterligen aldrig (eller ännu ej) visade här i Sverige på bio eller i TV.


© hazzan lindström


2004-09-20

   
(c) AMPAS
(c) AMPAS
Fred Astaire och Ginger Rogers i "Swing Time"

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation