russin.nu - vi tycker om film
Legenderna

Stora och mindre stora stjärnor från Hollywoods gyllene år

Filmskribenten Hanz ”Hazzan” Lindström berättar om legenderna från Hollywoods ”The Golden Years”, 1930-1955. Om de stora stjärnorna, legenderna och idolerna - men också om de många fantastiska skådespelarna som i större och mindre biroller aldrig nådde idolstatus men som utgjorde stommen som stjärnorna tryggt kunde luta sig mot.

Den här artikeln började sin bana på russin.nu under huvudtiteln "Än lever gamla film-gudar!", men har under åren hunnit bli ett slags samlingsartikel över Hollywood-kändisar under "guldåren" - stora som mindre, ännu levande såväl som bortgångna. Och artikeln har därför bytt namn till "Legenderna", kort och gott.

Senast uppdaterad: 2007-10-19





Snabblänkar:

Eddie Albert, June Allyson, James Arness, Lauren Bacall, Red Buttons, J D Cannon, Jackie Cooper, Doris Day, Yvonne De Carlo, Olivia De Havilland, Joan Fontaine, Glenn Ford, Barbara Bel Geddes, Charlton Heston, Betty Hutton, Van Johnson, Deborah Kerr, Ricardo Montalban, Maureen O'Hara, Jack Palance, Jack Warden, Dennis Weaver, Esther Williams, Shelley Winters, Jane Wyman





EDDIE ALBERT (1906-2005)
Edward Albert Heimberger, föddes den 22 april 1908 enligt de flesta källor, medan det numera fastslås att han blev 99 år gammal och alltså föddes 1906. Modern var nämligen ogift vid hans födsel och ändrade senare årtalet av konvenansskäl. Albert inledde sin karriär som magiker, clown och trapetsartist på cirkus, innan han började uppträda på teaterscenen och som sångare och komiker i radio. Det var nu han också gjorde sig av med sitt efternamn, inte minst därför att han inte så sällan introducerades som Eddie "Hamburger".

Albert gjorde sin filmdebut 1938 mot bl a blivande äkta paret Jane Wyman och Ronald Reagan i "Brother Rat" och vi fick därefter för det mesta se honom som godmodig kompis till filmens hjälte. Vi minns honom vidare mot Humphrey Bogart i cirkusdramat "Vagnarna rulla om natten" (The Wagons Roll at Night, 194 1) - dock ej som trapetsartist. Han spelade Gregory Pecks fotograf och kompis i den förtjusande Audrey Hepburn-komedin "Prinsessa på vift" (Roman Holiday, 1953 - som han blev Oscarsnominerad för) och den lustige krämaren Ali Hakim i filmoperetten "Oklahoma" (1955). Han spelade även mot Susan Hayward i dramat "Jag gråter i morgon" (I´ll Cry Tomorrow, 1955) den tragiska sannsagan om skådespelerskan och sångerskan Lillian Roth. Här spelade Albert också mot sångerskan och skådespelerskan Margo, som han gift sig med tio år tidigare, dvs 1945. Detta korta artistnamn ersatte henne verkliga namn: Maria Margarita Guadelupe Teresa Estella Bolado Castilla y O'Donnell. Margo dog 1985 och tillsammans hade de barnen Edward Albert Jr och Maria Albert Zucht.

Året därpå var han kapten McLean i komedisuccén "Théhuset Augustimånen" (The Teahouse of the August Moon) mot Marlon Brando (japanen Sakini) och Glenn Ford. 1956 spelade han vidare mot Tyrone Power och Erroll Flynn i Hemingway-dr amat "Och solen har sin gång" (The Sun also Rises), mot Jack Palance och Lee Marvin i den utmärkta krigsfilmen "Attack", samt pianisten och kompisen Austin Mack i den sanna berättelsen om den nattklubbsartisten Joe E Lewis (Frank Sinatra i toppform) "Joker i leken" (The Joker is Wild).

Enligt amerikanska tidningar fungerade Eddie Albert också som spion under andra världskriget. Bl a i Mexiko medan han turnerade som just trapetsartist på en cirkus strax före attacken mot Pearl Harbor. Han värvades därefter som officer på ett av flottans transportfartyg strax efter Pearl Harbor och blev senare instruktionsfilmare för Flottan och belönades med The Bronze Star.

Eddie Albert avled 26 maj 2005.


JUNE ALLYSON (1917-2006)
Hon föddes som Ella Geisman den 7 oktober 1917 i The Bronx, New York City. Trots en rejäl fallskada i åttaårsåldern och närmare fyra års konvalescens debuterade hon 21 år gammal på Broadway. Efter flera mindre roller i mus ikaler fick hon hoppa in i stället för stjärnan Betty Hutton som fått mässlingen och fick själv sedan huvudrollen i regissören George Abbotts nästa musikal. En roll hon fick upprepa när MGM filmatiserade stycket. Året var 1937 och sedan var en lyckad filmkarriär igång.

Hon spelade för det mesta helylleflickan i åtskilliga musikkomedier, ofta i collegemiljöer och ofta mot Peter Lawford. Under 40-talet glänste hon mest i musikaler, medan hon började få karaktärsroller från början av 50-talet, något hon bara var glad över: "Sjunga gick väl an, men jag kunde inte dansa. Ändå klarade jag av det på nå´t vis", erkände hon i en intervju 1951. "Richard Rodgers var väl den som oftast räddade mig från att få sparken."

Vi minns henne främst som den väna Constance Bonacieux mot Gene Kelleys d' Artagnan i "De tre musketörerna" (1948), som den hängivna hustrun Helen mot James Stewarts bandleader Glenn Miller i "Moonlight Serenade" (1953). Och i USA var hon länge populär geno m sin medverkan i åtskilliga teve-serier. Här hemma har vi sett henne i flera avsnitt av bl a "Dick Powell Theatre", "Burkes lag" och "Love Boat".

June Allyson avled 8 juli 2006.


JAMES ARNESS (född 26 maj 1923) minns vi bäst som den imponerande, hela två meter och en centimeter långe, Onkel Zeb i TV-serien "Familjen Macahan". Och det är i västerngenren han främst har hållit hus sedan filmdebuten 1947. Han var bl a med i John Fords "Landet bortom prärien" (1950), mot James Stewart i "Dömd utan bevis" (1952) och mot John Wayne i "Hondo" (1954), innan han så fick den för honom så livsavgörande huvudrollen som sheriff Matt Dillon i TV-serien "Gunsmoke" (1955) - rekommenderad av Wayne, förresten, sedan denne själv tackat nej till rollen.

"Gunsmoke", som vi bara fått se ett och annat avsnitt av i svensk TV genom åren, gick i hela 20 år i USA. Först 1976 var det dags för James Arness att byta kläder och namn till Zeb Macahan. 1987 spelade han Jim Bowie i TV-filmen "Alamo", samma år återvände han som Matt Dillon i TV-filmen "Gunsmoke: Return to Dodge" och 1988 gjorde han John Waynes paradroll Thomas Dunson i TV-versionen av "Red River".



LAUREN BACALL (född Betty Joan Perske den 16 september 1924 i New York City) är väl mest känd som "Bogeys Baby". Det blev hon redan under inspelningen av deras första film tillsammans: "Att ha och inte ha" (1944). Då kom hon förstås inte från tomma intet. Efter att ha lagt av allvarliga planer på att bli dansare, studerade hon vid American Academy of Dramatic Arts direkt efter high school.

När hon fick rollen som "Slim" mot Humphrey Bogart i "Att ha eller inte ha", var hon bara 19 år gammal. Men det tände till ordentligt mellan dem båda under inspelningen, trots att Bogart då var hela 25 år äldre. De gifte sig året därpå.

Det blev fler filmer med Bogart och Bacall, bl a "Utpressning" (1946) och "Stormvarning utfärdad" (1948). Men rätt snart fungerade hon alldeles utmärkt på egen hand i filmer som dramat "Ung man med trumpet" (mot Kirk Douglas, 1950) och komedin "How to Marry a Millionaire" (mot Marilyn Monroe, 1953). På 1960-talet spelade hon mot Paul Newman i deckaren "Harper, en kille på hugget" (1966) och hon var Mrs Hubbard i "Mordet på Orientexpressen" (1974) mot bl a Ingrid Bergman. Hon spelade änkan Rogers mot unge Ron Howard och John Wayne (i dennes sista film), westerndramat "Den siste gunfightern" (1976).

1973 gjorde Lauren stor succé som Margo Channing i "Applause", Broadways musikalversion av filmklassikern "Allt om Eva", och 1981 spelade hon Sally Rodd i den gastkramande filmthrillern "The Fan". Hon har varit med i olika TV-produktioner under både 70 ˆ (i t ex "Rockford" mot James Gardner) 80- och 90-talen (bl a gästspelat i "Chicago Hope"). Ja till och med så sent som under 2003 och 2004.

Humphrey Bogart dog av strupcancer 1957. Strax efter hans död berättade Bacall för pressen att hon förlovat sig med Frank Sinatra, som dock snabbt drog öronen åt sig. Lauren Bacall var gift 1961-69 med Jason Robards. Hon har tre barn - dottern Leslie och sonen Stephen med Bogart samt sonen Sam Robards med Jason Robards. Hon är dessutom kusin med Israels förre premiärminister Shimon Peres, som egentligen också heter Perske.

Lauren Bacall belönades med National Book Award 1980 för sin memoarbok "By Myself" (1978 ˆ "Lauren Bacall: Jag själv", Bra Böcker 1979).



RED BUTTONS (1919-2006)
VI MINNS HONOM kanske främst som den timide lille ungkarlen som Shelley Winters månade om i originalfilmen "S.O.S. Poseidon" (The Poseidon Adventure, 1972); som den fallskärmsinfanteristen som blev hängande i en kyrktornsspira under invasionen i Normandie i "Den längsta dagen" (The Longest Day, 1962); som "Pockets" mot John Wayne i Afrikaäventyret "Hatari" (också 1962); som countrysångaren Hank Williams manager Shorty Younger i "Your Cheatin´ Heart", 1964; som "Sailor" mot bl a Jane Fonda i maratondans-dramat "När man skjuter hästar så" (They Shoot Horses, don´t they?, 1969) eller som klantig bov i Disneyfilmen "Peter och draken Elliot" (Petes Dragon, 1977).

Fast vi har alla sett Red Buttons betydligt oftare än så, även om vi inte minns hans namn. I åtskilliga teveserier som "Lilla huset på prärien", "Columbo", "Love Boat" och "Cosby" och senast i "Citykliniken" (2005) som Mr Ruby Rubadoux, vars hustru dr. Carter lovar rädda livet på men inte lyckas.

Red Buttons föddes som Aaron Chwatt den 15 februari 1919. Han började sin karriär redan när han som barn stod och sjöng i gathörnen i New Yorks Lower East Side. Artistnamnet Red (röd) Buttons (knappar) gav liksom sig självt från tiden då han kallades för det som sjungande kypare - han var ju rödhårig och hans uniform hade hela 48 glänsande knappar i en lång rad... Sexton år gammal kom han med i ett komediteam och hamnade så småningom på Broadway. Trots att han inte var någon bjässe precis (1.68) enrollerades han i marinkåren 1942. Och han var så stolt över att tillhöra denna, att han då och då krävde att få nämnas i rollistan som cpl (korpral) Red Buttons.

Efter sin militärtjänst hade Red goda framgångar på Broadway som ståuppare respektive komediaktör och fick 1952 en helt egen teveshow "The Red Buttons Show", som visades på CBS under hela tre år och renderade honom en Emmy-statyett som Bästa Komiker.

Till filmen kom han 1944 i "Den bevingade segern" (Winged Victory) mot bl a Edmond O´Brien, men det var först rollen som den i Tokyo under Koreakriget stationerade amerikanske korpralen Joe Kelly i "Sayonara" (med Marlon Brando, 1957), som han slog igenom ordentligt och blev en eftertraktad birollsinnehavare. Han fick till och med en Oscar för sin gestaltning av korpral Kelly, vilken strikt mot såväl japanska som amerikanska sociala och militära regler blir kär i och gifter sig med en japanska. Buttons belönades även med en Golden Globe för sin insats i "När man skjuter hästar så…".

Buttons har bl a sagt: "Nittio är ingen ålder. Du är inte gammal förrän läkarna inte behöver röntga dig längre utan bara håller upp dej mot ljuset." Han avled den 13 juli i år och blev "bara" 87 år gammal.

Red Buttons avled den 13 juli 2006.


J D CANNON (1922–2005)
I sjuttiotalets början fylkades svenska tevetittare framför "Hylands Hörna". Och trots att de själva hade teve, kom grannarna ovanpå oss ner varje lördagskväll för att se Hyland & Co. I gengäld smet jag upp till dem för att se "McCloud", cowboypolisen som kom till New York iklädd sin cowboyhatt och sina westernboots – precis som Clintan i långfilmen "Coogans Bluff" (1968), som tv-serien byggde på och som ville haft Clint Eastwood i titelrollen som Sam McCloud men "bara" fick Dennis Weaver.

Alltnog: New Yorkpolisens chef i det polisdistrikt McCloud hamnade i, kommissarie Peter B Clifford, som snarast önskade McCloud dit pepparn växer – eller snarare kaktusen – spelades av J D Cannon. Vi trogna tv-tittare kände igen Cannon sedan tidigare. Han hade varit rätt flitig gäst i wester nserierna "Rawhide" (Clintans debutserie!), "Bröderna Cartwright" och "Alias Smith and Jones" och blev alltså nu Sam McClouds uppgivne och gnällige chef i NYCPD, New York Ciry.

Tidigare hade vi sett J D Cannon som bov mot bl a Paul Newman i "Rebell i bojor" (Coole Hand Luke, 1967) och mot Glenn Ford i westerndramat "Heaven With a Gun" (1969). Därefter upptäckte vi honom bl a mot Burt Lancaster i "Lagens man" (Lawman, 1971) och mot Lancaster och Alain Delon i "Scorpio" (1973) och 1982 spelade han mot Charles Bronson i "Death Wish II". J D Cannon var också flitig gästaktör i den ena tv-serien efter den andra, t ex "Mord och inga visor", "Remington Steele" – och allra senast i polisserien"I lagens namn" (Law and Order,1991).

J D Cannon föddes 24 april 1922 och avled 20 maj 2005.


JACKIE COOPER (född 15 september 1922 i Los Angeles) var den den hjärtknipande barnskådespelaren Dink mot Wallace Beery i boxningsdramat "The Champ" ("En hjälte", 1931) och något äldre som Jim Hawkins (också mot Beery) i "Skattkammarön" (1934). Som 18-åring dök han upp mot Henry Fonda i västernfilmen "Frank James hämnd" (1940). På "gamla dar" har han gästspelat i både "Dean Martin Show" och "Columbo" (Peter Falk) under 1970-talet, vi såg honom i bl a "Rosa Pantern slår igen" (1976) och han haft rollen som Clark Kents chefredaktör Perry White i de fyra "Stålmannen"-filmerna (1978 - 1987). Under 80-talet gästspelade han bl a i TV-serier som "Mord och inga visor" (mot Angela Lansbury) och sjukhusserien "S:t Elsewhere".

Jackie Cooper har också varit flitig TV-regissör under 1970- och 1980-talen.



DORIS DAY (född i USA 3 april 1924 som Doris von Kappelhoff av tyska föräldrar) ville egentligen bli ballerina, men det satte en bilolycka i unga dar stopp för. Som tröst tog hon sånglektioner och började sjunga med lokala dansband. Hon var bara 16 år gammal när hon turnerade med Les Browns orkester. Bara 17 år gammal gifte hon sig och fick sonen Terry. Hon skilde sig och gifte och skilde sig snart igen. 1948 filmdebuterade hon hos Warner Bros. och spelade (och inte minst sjöng) i ett flertal lättare komedier.

Under femtiotalet fick hon sitt riktiga genombrott på vita duken i filmer, som ofta fick samma titel som huvudmelodin hon sjöng i filmen – och bibehölls på de svenska biograferna: "Ung man med trumpet" (mot Kirk Douglas) och "Tea for Two" (båda 1950), "Lullaby of Broadway" (1951),"Calamity Jane" (1953), "Unga hjärtan" (1954) mot Frank Sinatra, "Dej ska jag ha / Love me or Leave Me" (som sångerskan Ruth Etting mot ingen mindre än James Cagney, 1955), Hitchcocks andra version av "Mannen som visste för mycket" (mot James Stewart 1956), där hon gjorde "Que Sera Sera" till ett världsörhänge och "Jag hatar dej, älskling / Pillow Talk" (1959) mot Rock Hudson.

Minns ni filmen "Mandomsprovet"(1967) som blev en dundersuccé med Dustin Hoffman och Anne Bancroft? Rollen som Mrs Robinson gick faktiskt först till Doris Day, som dock tackade nej. Synd var det, hon hade behövt pengarna. 1968 förklarades hon efter tre misslyckade äktenskap i konkurs efter att ha blivit bedragen i affärer av sina män. Hon fick förstås så småningom tillbaka några miljoner dollar genom domstolsbeslut och samma år fick hon en egen TV-serie, som blev en framgång närmare fem år i rad. Hon gifte sig för fjärde gången 1976 men skilde sig 1980 igen och har sedan dess ägnat sitt liv åt hemlösa djur av olika slag. Det var under inspelingen av "Mannen som visste för mycket" i Nordafrika, där hon såg hur illa djur behandlades på marknaderna, som hon bestämde sig för detta.



YVONNE DE CARLO (1922-2007)
- föddes som Peggy Yvonne Middleton 1 september 1922 i Kanada. Henne mötte vi redan i uppskattade filmer som "Inringad" (1942), Alan Ladds genombrottsfilm, Hope-Crosby-komedin "Två glada sjömän i Marocko" (1942) och "Klockan klämtar för dig" (1943) med Gary Cooper och Ingrid Bergman. I småroller förstås, så små att hon oftast inte ens stod upptagen i rollistorna. Det skedde först i indianäventyret "Hjortdödaren (1943) där hon var den söta indianflickan Wah-Tah. Sin första huvudroll fick hon som förförerskan "Salome" (1945) och sedan följde flera B-filmer där just hennes förföriska skönhet togs väl i bruk som t ex "Scheherazade" och "Slavflickan"(1947).


OLIVIA DE HAVILLAND (född 1 juli 1916) var den rara skönheten som Erroll Flynn alltid fick. På bioduken, alltså. Flynn lär ha varit olyckligt kär, för i verkligheten fick han henne ju aldrig. Inte ens i "De dog med stövlarna på" (1941), den käcka historieförfalskningen om general Custer. Vi minns dem också från "Kapten Blod" (1935) och "De tappra 600" (1936), men kanske främst från ändå "Robin Hoods äventyr" (1938).

Med rollen som Melanie Hamilton, Leslie Howards trogna hustru, i klassikern "Borta med vinden" (1939) fick Olivia stjärnstatus och en Oscarnominering för bästa kvinnliga biroll. Sedan klarade hon sig utmärkt på egen hand. 1946 fick hon sin Oscar, denna gången för bästa kvinnliga huvudroll i "Kärlek som aldrig dör". Så följde "Ormgropen" (1947) och "The Hiress" (1949) – för vilken hon fick ytterligare en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Vi minns också henne mot Bette Davis i skräckisen "Hysch Hysch, Charlotte" (1964) och TV-filmen "Anastasia" (1986). I dag lever hon ett lugnt och stilla liv i Paris.



JOAN FONTAINE (född 22 oktober 1917) fick kämpa i skuggan av sin storasyster (först under artistnamnet Joan Burfield) bl a mot Fred Astaire i "En flicka i knipa" (1937) och mot Douglas Fairbanks Jr i "Gunga Din" (1939). Men så fick självaste Alfred Hitchcock ögonen på henne och en ny världsstjärna föddes: Joan Fontaine som den andra Mrs de Winter mot Laurence Olivier i rysaren "Rebecca" (1940). Och redan året därpå belönades hon stort för sin roll mot Cary Grant i en annan Hitchcock-thriller: "Illdåd planeras".

Så sent som 1994 medverkade hon som drottning Ludmilla i TV-dramat "Good King Wenceslas", veterligen inte visat i svensk TV. Och tidigare har vi kunnat se henne i s k cameos (gästroller) i TV-serier som "Hotel", "Loveboat", "Cannon" och "Alfred Hitchcock-timmen". Annars minns vi henne väl främst som Jane Eyre i filmen med samma namn (1944), som Lady Rowena mot Robert Taylor i "Ivanhoe" (1952), och mot Harry Belafonte i "En ö i solen" 1957. Hon lämnade filmen 1966.



GLENN FORD (1916 - 2006)
föddes som Gwyllyn Samuel Newton Ford 1 maj 1916 i Kanada och dog 30 augusti 2006 i Beverly Hills i Kalifornien, USA. Han fick sitt genombrott som Johnny Farrell mot Rita Hayworths vamp i dramat "Gilda" (1946). Nästa stora roll hade han som polisinspektören Dave Bannion i "Polishämnaren" (The Big Heat,1953) mot bl a Gloria Grahame och Lee Marvin och två år senare spelade han läraren i klassikern "Vänd dem inte ryggen" (Rock Around the Clock) mot bl a Sidney Poitier och Vic Morrow. I "Signal från okänd" (Ransom, 1956) var han den förmögne fadern som vägrade betala lösen för sin kidnappade lille son.

Samma år spelade han komedi mot Marlon Brando i "Théhuset Augustimånen" (The Teahouse of the August Moon) och därefter gled han allt mer över till western-genren. 1956 gjorde han revolvermannen Georg Temple, som lagt revolvern på hyllan och blivit bodknodd men som tvingas spänna på sig revolverbältet igen för att möta utmanaren Broderick Crawford i en av de bästa westerns som någonsin gjorts: "Första kulan dödar". Originaltiteln är "Fastest Gun Alive" – i verkligheten klassades Ford som den som drog snabbast bland Hollywoods westernaktörer. Han drog och avlossade skottet på bara 0,4 sekunder, snabbare än både James Arness och John Wayne.

Andra västernfilmer vi minns Glenn Ford från är "3:10 till Yuma" (3.10 to Yuma, 1957 – mot bl a Van Heflin), "Cowboy" (mot Jack Lemmon, 1958), "Det kom en man från Texas" (The Sheepman, 1958 – mot bl a Shirley McLaine) och "Cimarron" (mot Maria Schell och Anne Baxter, 1960). Följande år hade han huvudrollen som Julio mot bl a Lee J Cobb och vår egen Ingrid Thulin i dramat "De fyra ryttarna" (Four Horsemen of the Apocalypse).

1966 spelade Ford general Omar Bradley i "Brinner Paris" (Is Paris Burning?). 1978 spelade han Clark Kents fosterfar Jonathan Kent i "Superman/Stålmannen" och 1979 hade han en huvudroll som Tom Sunday i tevefilmen om Louis L´Amours "The Sacketts".

Åren 1943-1959 var han gift med steppdansösen Eleanor Powell.



BARBARA BEL GEDDES (1922-2005)
blev först folkkär - här i Sverige i alla fall - som Miss Ellie Ewing, mamma till snälle Bobby och elake J.R. i TV-serien "Dallas" (1978-90 med undantag för säsongen 1985-86, då hon på grund av hälsoskäl ersattes av Donna Reed). Däremot var hon aldrig med i de båda TV-uppföljarna av "Dallas".

Många av oss hade förstås redan sett henne i större roller på bio. Bland annat mot Richard Widmark och Jack Palance i Elia Kazans "Panik på öppen gata" (1950), som Danny Kayes hustru i filmen om jazztrumpetaren Red Nichols, "Five Pennies", (1959) och som James Stewarts rara fästmö i "Fönstret åt gården" 1954 samt "Vertigo" 1958, båda rysare av mästerregissören Alfred Hitchcock.

Barbara började på Broadway redan som 18-åring och filmdebuterade 1947 mot ingen mindre än Henry Fonda. i USA blev hon inte minst känd som "original-Maggie" i Tennessee Williams succépjäs "Katt på hett plåttak", rollen som i sin tur på film gav Elizabeth Taylor en välförtjänt Oscars-nominering. Barbara medverkade för övrigt i många episoder av TV-serien "Alfred Hitchcock presenterar" under 1950-talet, som också visades i svensk TV, och vidare skrev och illustrerade hon två barnböcker, ve terligen inte publicerade här i Sverige.

Barbara Bel Geddes föddes 31 oktober 1922 och avled 8 augusti 2005.


CHARLTON HESTON (1924-2008) (född som John Charles Carter 4 oktober 1924) var länge Hollywoods främsta kraftpaket (en viss Kalifornienguvernör får ursäkta). Han fick sitt genombrott i Hollywood som cirkusmannen Marc Braden i Cecil B DeMilles storfilm "Världens största show" (1952) och blev matinéidol i västernäventyr som "Ponnyexpressen" (1953 – som Buffalo Bill) och "Bortom fjärran horisonter" (1955 – som upptäcktsresanden William Clark). Sin första verkligt stora roll gjorde han som Moses i "De tio budorden" (1956) för att gå vidare tre år senare som Judah Ben-Hur i kolossalfilmen "Ben Hur" (1959). Under 60-talet hade han huvudrollen i andra storfilmer, som frihetskämpen som körde ut morerna från Spanien i "El Cid" (1961) som den amerikanske kaptenen Matt Lewis i Kina under boxarupproret i "55 dagar i Peking", som Johannes Döparen i "Mannen från Nasaret" (1965), som målaren Michelangelo i "Vånda och extas" (1965) och som general Gordon i "Khartoum" (1966).

1969 hade han huvdrollen som astronauten Taylor i den första filmen om "Apornas planet" och 1974 spelade han kardinal Richelieu i "De fyra musketörerna". 1983 var han borgmästare i mini-TV-serien "Chiefs" och hans sista mera uppmärksammade roll var som Henry Hooker i "Tombstone" (1993) där han spelade mot Kurt Russel/Wayatt Earp.

Han fick faktiskt också budet att spela titelrollen i TV-serien "Jag – Claudius" (1976), men tack och lov gick rollen till engelsmannen Derek Jacobi i stället. Artistnamnet Charlton Heston är en kombination av hans mors flicknamn (Lila Charlton) och hans styvfars efternamn (Chester Heston).


BETTY HUTTON (1921–2007) föddes som Elizabeth June Thornburg och växte upp under fattiga förhållanden tillsammans med sin mor och två år äldre syster Marion i Michigan, USA Fadern övergav dem bara något år efter det att Elizabeth fötts. Nio år gammal sjöng Elizabeth offentligt i en skolshow och när hon fyllt 13 år började hon sjunga med lokala dansband. Två år senare blev hon en populär underhållare i lokalradion som vokalist i ett swingband och det var då hon tog sig artistnamnet Betty Hutton. Storasyster Marion följde förövrigt hennes exempel och blev även hon en "Hutton" samt dansbandsvokalist.

1940 framträdde Betty i en mindre show på Broadway, blott 19 år gammal. Året därpå flyttade hon till Hollywood och skrev kontrakt med filmbolaget Paramount. Efter att ha medverkat i ett par musikaliska kortfilmer filmdebuterade hon på allvar 1942 tillsammans med Eddie Bracken, William Holden och Dorothy Lamour i långfilmen "Swingland" (The Fleet´s in). Lustigt nog filmdebuterade systern Marion Hutton samma år i den omåttligt populära musikfilmen "Orkesterfruar" (Orchestra Wifes). Visserligen i en pytteliten roll och därtill okrediterad - men mot ingen mindre än Glenn Miller, som hon också blev vokalist hos. Marion övergav dock filmbranschen helt efter ytterligare ett par mindre roller.

1942 spelade Betty Hutton mot Bing Crosby och Bob Hope i "Stjärnbaneret" (Star Spangled Rythm) och i "Och änglarna sjunga med" (And the Angels Sing, 1943) mot Fred MacMurray, Dorothy Lamour och Eddie Foy Jr. Kritikerna fick upp ögonen för "Det Blonda Bombnedslaget" på allvar. Därefter kom filmrollerna slag i slag, Vi minns henne inte minst från "Stork Club" (The Stork Club, 1945, mot Don DeFore och Barry Fitzgerald) - men framför allt fick hon ersätta en indisponerad Judy Garland i rollen som den sprudlande pigga prickskytten Annie Oakley i musikalen "Annie Get Your Gun" (1950) Här spelade hon mot Howard Keel (som Frank Butler) och J Carrol Naish (som indianhövdingen Sitting Bull). Samma år dansade hon med självaste Fred Astaire i "I dansens virvlar" (Let´s Dance) och 1952 krönte hon sin filmkarriär med den dramatiska rollen som trapetsartisten Holly i cirkusdramat "Världens största show" (The Greatest Show on Earth, 1952) mot Charlton Heston, Cornel Wilde och James Stewart.

Strax efter hamnade hon på kollisionskurs med Paramounts ledning och lämnade filmbolaget för gott med högburet huvud och ägnade sig senare åt skivinspelningar och televisionen. På 1970-talet hamnade hon i svårt drogberoende men tog sig igenom den besvärliga tiden med hjälp av en katolsk präst och engagerade sig i hans verksamhet. På 80-talet studerade hon psykologi och undervisade i muntlig framställning vid ett college i Boston.



VAN JOHNSON (född Charles Van Johnson 25 augusti 1916, död 12 december 2008) var rena svärmorsdrömmen på sin tid, inte minst här i Sverige. Trots att han aldrig blev en av de verkligt stora filmidolerna var han under några år lika populär bland de amerikanska tonårsflickorna som Frank Sinatra. I USA kallades han ofta för just "The non-singing Sinatra".

Han hade precis påbörjat ett sjuårskontrakt med MGM när han råkade ut för en svårare bilolycka och fick en metallplatta i huvudet. Detta hindrade honom från att delta i andra världskriget – det fick han göra på film i stället, både i Europa och i Stilla Havet: mot Franchot Tone och Gene Kelly i "Pilot 5"(Pilot #5, 1943) och mot Spencer Tracy och Robert Mitchum i "30 sekunder över Tokyo" (Thirty Seconds over Tokyo, 1944). I "På främmande mark" (Battleground, 1950 – belönad med en Oscar för Årets bästa film) som handlar om slaget vid Bulge, hade han huvudrollen som infanterisoldat i 101st Airborne mot bl a Ricardo Montalban och James Whitmore och i "Flottans örnar" (Men of the Fighting Lady, 1954) spelade han en löjtnant ombord på en hangarkryssare under Koreakriget Men sin verkligt stora roll hade han som revoltören, löjtnant Steve Maryk mot Humphrey Bogarts neurotiske kapten Queeg i "Myteriet på Caine" (The Caine Mutiny,1954) efter Herman Wouks Pulitzer Prize-belönade roman.

Det var förstås främst i musikkomedier Van Johnson blev en riktig "pigernes Jens", från genombrottet i "Tre hjärtan i otakt" (Two Girls and a Sailor, 1944) mot bl a June Allyson, som därefter skulle bli hans mesta motspelare i t ex "Åh, vilken brud" (The Bride Goes Wild, 1948). Året därpå spelade han mot Judy Garland i "Butik med musik" (In the Good Old Summertime, 1949) - en musikalisk nyinspelning av Ernst Lubitschs julklassiker
"Den lilla butiken" (The Shop Around the Corner) från 1940 med James Stewart". Van Johnson spelade också mot Elizabeth Taylor, redan 1944 i kärleksdramat "Dovers vita klippor" (The White Cliffs of Dover) och tio år senare i än mer dramatiska kärleksfilmen "Jag minns Paris"(The Last Time I Saw Paris, 1954).

Van Johnson medverkade ofta i olika teveserier bl a mot Nick Nolte och Peter Strauss bl a i populära "De fattiga och de rika" (Rich Man, Poor Man) på 1970-talet. Han debuterade på Broadway 1936 i "New Faces of 1936" och skulle genom sina aktiva år vara med i hela sju Broadway-shower, bl a var han inhoppare för Gene Kelly i originaluppsättningen av "Pal Joey" 1940-44. Hans sista scenframträdande blev i "La Cage aux Folles" 1987. Och sista filmrollen spelade han i "En riktig clown" (A Real Clown, 1992) - där för övrigt Heath Ledger fick sin första filmrolL.

En liten kuriositet: Rödhårige och blåögde Van Johnsson påstås alltid ha burit röda strumpor. Men på film...? Kolla gärna nästa gång ni ser honom på TCM i musik- och färgglada "Butik med musik" på filmkanalen TCM.



DEBORAH KERR (1921-2007) född Deborah Jane Trimmer i Skottland, känner den yngre film- och teve-publiken nog till främst som den engelska karriärkvinnan Emma Harte i mini-teveserierna efter Barbara Taylor Bradfords romaner: "Inte för vinnings skull / A Woman of Substance" (1983) och "Håll drömmen levande / Hold the Dream" (1986). Vi äldre håller henne credit för så mycket mer.

Den vackra och eleganta skotskan dansade först balett och skaffade sig sedan en rejäl erfarenhet inom den krävande, engelska repertoarteatern, både Oxfords och Cambridges, redan från 18-årsåldern. Och hon filmdebuterade faktiskt som tjugoåring i Bernard Shaws komedi "Major Barbara" (1941).

I raden av följande filmer fick hon huvudrollen mot redan namnkunniga, engelska aktörer som Robert Newton, James Mason, Robert Donat och Ralph Richardson, men det var nog först som anglikanernunnan Syster Clodagh i Michael Powells "Svart narcissus" (1947), som hon slog igenom på allvar för en bredare publik. Sedan följde storfilmerna slag i slag: "Kung Salomos skatt" mot Stewart Granger (1950), "Quo Vadis" mot Robert Taylor (1951) och "Fången på Zenda" mot Stewart Granger (1952).

1953 skulle bli hennes stora år. Då glänste hon som Catherine Parr i "Hennes kungarike / Young Bess", som Portia i "Julius Caesar" (mot Marlon Brando) och som officersshustrun Karen Holmes i "Härifrån till Evigheten" mot Burt Lancaster. Berömd blev hon också för sin roll som guvernanten Anna i musikalen "Kungen och jag" mot Yul Brynner (1956). Andra filmer med flitiga Deborah Kerr är "Viddernas vagabond / The Sundowners" (1960), "Iguanans natt" (1964) och Elia Kazans "Uppgörelsen / The Arrangement" (1969).

Sedan drog hon sig tillbaka från filmduken och det blev TV-filmer för hela slanten, med rollen som Emma Harte i topp. Trots att Deborah Kerr under praktiskt taget alla sina år var en högst aktad karaktärsskådespelare och hedrades med inte mindre än sex Oscars-nomineringar under dubbelt så många år, blev hon aldrig belönad med någon statyett, förrän hon 1994 äntligen fick ta emot en special-Oscar för "lång och trogen tjänst inom filmen", 1994.



RICARDO MONTALBAN (1920-2009) som egentligen hette Ricardo Gonzalo Pedro Montalban y Merino – blev den förste mexikanske skådespelare som nådde stjärnstatus i filmens USA. Han blev snabbt accepterad som en av Hollywood stiligaste och elegantaste men också mest belevade stjärnor. 1970 grundade han den ideella organisationen "Nosotros" vars syfte var/är att hjälpa spansktalande skådespelare i den amerikanska film- och teveindustrin.

I USA tycks han idag vara mest känd som Mr Roarke i teveserien "Fantasy Island", medan han över hela världens kanske främst blir ihågkommen som den förskräcklige skurken Khan Noonien Singh, som första gången dök upp i ett avsnitt av teveserien "Star Trek" 1966. Sexton år senare, alltså 1982, återkom han som Khan i långfilmen "Star Trek II – Khans vrede" – en roll han för övrigt tillskansade sig genom att bara begära futtiga 100 000 dollar, eftersom han älskade att spela Khan.

Men äldre generationer minns honom också från många av MGM:s musikkomedier. Framför allt kanske mot simmarstjärnan Esther Williams i bl a "Fiesta" (1947) och "Neptuns dotter" (1949). Ricardo Montalban var också en uppskattad karaktärsskådespelare. 1949 hade han huvudrollen som agent i Anthony Manns "Dödsdalen" (Border Incident) om illegala invandrare i USA. Samma år var han en av infanteristerna i 101st Airborne i William A Wellmans "På främmande mark" (Battleground) – den första rejäla filmen om USA.s engagemang i andra världskrigets Europa. Dessa båda filmer visas för övrigt med jämna mellanrum på filmkanalen TCM.

Han har vidare spelat indianhövding bl a mot Clark Gable i William A Wellmans "Missouri" (Across the Wide Missouri, 1951) – en film som också visas då och då på TCM – och inte minst mot bl a Richard Widmark i John Fords "Indianerna" (Cheyenne Autumn, 1964). Från och med 1960-talet medverkade Montalban framför allt i otalet teveserier, på 80-talet i bl a "Dynastin". Sista rollen hade han i serien "Family Guy" 2008.

Ricardo Montalban föddes 25 nov. 1920 i Mexico City och avled 14 jan. 2009 i Los Angeles, USA. Han var gift 1944-2007 med framlidna Georgiana Young, syster till filmstjärnan Loretta Young. De fick fyra barn.



MAUREEN O'HARA (född Maureen FitzSimons 17 augusti 1920 i Dublin, Irland) började sin bana som 14-åring på teaterscenen – ingen mindre än prestigetyngda Abbey Theatre, förresten - och vann den ena dramatävlingen efter den andra. Detta gav henne också ett par filmjobb i England när hon var 18 och redan året därpå fick hon sitt genombrott mot Charles Laughtons smugglarkung i Alfred Hitchcocks "Jamaica Inn" (1939). Laughton tog henne med sig till USA, där hon genast fick rollen som zigenarflickan Esmeralda mot Charles Laughtons ömkansvärda Quasimodo i "Ringaren i Notre Dame" (1939).

Maureen var inte bara vacker och rödhårig. Hon var dessutom en sportig, tuff ung kvinna som gärna utförde sina egna stunts i bl a äventyrsfilmer som "Den svarta svanen" (1942) mot Tyrone Power "Sindbad" (1947) mot Douglas Fairbanks Jr. Hon hade huvudrollen i flera minnesvärda filmer som t ex "Jag minns min gröna dal" (mot Walter Pidgeon, 1941) och den klassiska julfilmen "Miraklet på 34:e Gatan" (1947) och hon spelade mot John Wayne i John Fords "Rio Grande" och inte minst mot Wayne igen i Fords Oscarsbelönade "Hans vilda fru" (1952). Vi såg henne mot Alec Guinness i spionkomedin "Vår man i Havanna" (1959) och året därpå gjorde hon stor succé som "Mrs Miniver". 1971 gjorde hon sin sista biofilm på hela 18 år, westerndramat "Big Jake", där hon återigen spelade mot John Wayne.

Tjugo år senare återvände hon en enda gång till filmen som John Candys mor i "Only the Lonely" men har också medverkat i ett par TV-produktioner, den senaste "The Last Dance" år 2000. Idag bor hon omväxlande i St Croix på Jungfruöarna och i New York och så sent som i mars i år publicerades hennes självbiografi "Tis Herself".



JACK PALANCE (1919-2006) - född i USA som Vladimir Palanuik men av ukrainskt urprung - minns vi äldre filmfans framför allt från westernklassikern ”Shane - mannen från vidderna” (1953) som den långsmale, svartklädde revolvermannen med det säregna, mycket hotfulla utseendet, som utmanade Alan Ladd i slutskedet av filmen men själv fick bita i gräset. "Shane" var hans tredje film. Den yngre publiken minns honom väl särskilt för hans kofösarbas i Billy Chrystals båda komedier ”City Slickers” (1991 och 1994), där den första också gav honom en Oscar för bästa manliga biroll.

Palance, som egentligen tänkte bli journalist, gjorde efter dramastudier bra ifrån sig på Broadway, där han bl a var ersättare för Anthony Quinns Kowalski i en uppsättning av Tennessee Williams ”Linje Lusta” (A Streetcar named Desire). Men han faktiskt fick ersätta huvudrollsinnehavaren Marlon Brando i stället en kväll eller två, sedan han av misstag slagit denne på käften. Filmregissören Elia Kazan använde sedan Brando i sin filmatisering av pjäsen (1951). Men Kazan såg också till att Palance fick filmdebutera mot Richard Widmark i sin ”Panik på öppen gata” (Panic in the Streets,1950), som handlar om jakten på en pestsmittad illegal invandrare. Året därpå spelade Palance mot Widmark igen i Lewis Milestones krigsfilmklassiker ”Montezuma” (Halls of Montezuma, 1951).

Med sitt strama, säregna utseende fackades Jack Palance gärna in som mongol och barbar i många äventyrsfilmer, inte minst italienska, och hade vidare nöjet att spela både Dr Jekyll och Mr Hyde (tevefilm 1968) och vampyrgreven i tevefilmen ”Bram Stokers Dracula” (1974). Ja, han fick till och med spela Fidel Castro i katastroffilmen "Che" (1969). Vi minns honom vidare som "den siste cowboyen" mot Lee Marvin i "Monte Walsh" (1970) och som den indianhatande sydstatskaptenen i Charles Bronson-filmen "Chatos land" (1972). Han spelade senare även med i "Young Guns" (1988) och "Batman" (1989). Och låt oss för all del inte glömma bort hans härliga insats som den gamle konstnären mot Marianne Sagebrecht i "Bagdad Café (1987).

Palance nominerades till en Oscar redan 1952 för sitt spel mot Joan Crawford i thrillern ”Avslöjad” (Sudden Fear), men erövrade alltså statyetten först för sin biroll i Billy Chrystals ”City Slickers – jakten på det försvunna leendet” 1991.



JACK WARDEN (1920-2006)
Man kan nog säga att han var en större tuffing i verkligheten än på film – i varje fall innan han valde att bli skådespelare och startade sin filmkarriär. Jack Warden föddes som John H Lebzelter den 18 september 1920 i Newark, New Jersey. Han växte upp i Kentucky och var nära att relegeras från high school som en obotlig slagskämpe. Efter att ha varit proffsboxare i weltervikt (samtidigt med Charles Durning, faktiskt), utkastare på nattklubb och livvakt, gick han in vid stridsflottan 1938. I tre år var han främst förlagd till Kina men gick efter sin kontraktstid till handelsflottan under ytterligare ett år, innan han slutligen ingick i elitförbandet 101st Airborne Division. Han skadades emellertid så illa vid ett fallskärmshopp att han missade D-Dagen den 6 juni 1944. Däremot deltog han som plutonsergeant i pansarslaget om Ardennerna.

Nästa steg för honom blev Dallas Alley Theatre och efter ett par år på olika mindre teatrar inledde Jack Warden (artistnamnet tog han efter sin far John Warden Lebzelter) sin filmkarriär i krigsfilmer som "Flottans Johnny" (Youré in the Navy Now, en komedi förstås) och "Grodmännen" (The Frogmen), båda 1951. Han debuterade i den förstnämnda liksom marinkårskompisarna Lee Marvin och Charles Buchinsky (sedermera Bronson). Redan två år senare fick han sin första karaktärsoll i succédramat "Härifrån till evigheten" (From Here to Eternity, 1952) mot inga mindre än Burt Lancaster, Montgomery Clift och Frank Sinatra. Samma år debuterade han på Broadway.

Vi minns vidare Jack Warden från starka rolltolkningar – som jurymedlem nr 7 i "Tolv edsvurna män" (Twelve Angry Men, 1958) mot Henry Fonda; som rashetsande stuveriboss i "Ingen undkommer" (Edge of the City, 1957) mot John Cassavetes och Sidney Poitier och som ubåtsman mot Clark Gable och Burt Lancaster i "Ubåt anfaller" (Run Silent Run Deep, 1958). Under 60- och 70-talen jobbade han främst i teveproduktioner, men hade också ledande roller i bl a "Donovans krog" (Donovans Reef, 1963) mot John Wayne och Lee Marvin, som "Lester" mot Warren Beatty i "Shampoo" (1975 – rollen gav honom en Oscarsnominering) och "Himlen kan vänta" (Heaven Can Wait, 1978); mot Dustin Hoffman och Robert Redford i "Alal presidentens män" (All the Presidents Men, 1976); som Paul Newmans advokatpartner i "The Verdict", 1982 sa mt mot Robert De Niro i nyinspelningen av Gerald Kershs "Natten och staden" (Night and the City, 1992). Sista filmrollen hade han i (The Replacements, år 2000) mot Keanu Reeves och Gene Hackman.

Jack Warden avled den 19 juli 2006 pga hjärt– och njurbesvär. Han var gift med den franska aktrisen Vanda Dupré, men de hade separerat några år innan hans död. Best man vid deras bröllop 1958 var för övrigt skådespelarkollegan Red Buttons ( se denne), som avled bara ett par dagar före Warden.



DENNIS WEAVER (1924-2006)
Idrottsmannen (nära 1.90 lång) Dennis Weaver fick sitt genombrott som teaterskådespelare med hjälp av Shelley Winters i pjäsen "Kom tillbaka, lilla Sheba". Weaver började filma 1952 i Bud Boettichers "Horisons West" (1952) mot ett kanske inte just då men i varje fall senare mycket namnkunnigt gäng: Robert Ryan, Julie Adams, Rock Hudson, Raymond Burr (Perry Mason), James Arness (Zeb Macahan) och Burt Kennedy, som senare skulle bli populär regissör. Arness fixade sedan in honom i teveserien "Gunsmoke".

Weaver medverkade därefter i en lång rad teve-produktioner under 1950- och 60-talet men blev väl ordentligt uppmärksammad här hemma först när han red in i våra teverutor som cowboy-sheriffen "McCloud" - en stark konkurrent till Lennart Hyland och hans hörna då, i mitten av 70-talet (och han kom faktiskt igen 1989 som Sam McCloud i ett specia lavsnitt).

I slutet av 70-talet medverkade han i en annan populär mini-teveserie "Centennial". Men skam den som ger sig, på 1990-talet spelade han Buffalo Bill i några avsnitt av teve-serien "Lonesome Dove". Och Dennis Weaver har medverkat i många tevefilmer sedan dess, bl a lånade han ut sin röst till en cowboy i populära "Simpsons" 2002. Han gjorde sin sista roll som Henry Ritter i teveserien "Wildfire", 2005.

Förutom McCloud minns vi också Dennis Wever otroligt starkt som försäljaren David Mann, som jagas utmed de amerikanska motorvägarna av en mystisk monstertruck i Steven Spielbergs gastkramande tevefilm "Duellen" (Duel, 1971).

Dennis Weaver föddes 4 juni 1924 och avled 24 februari 2006.



ESTHER WILLIAMS (född 8 augusti 1922 i Los Angeles) var en framgånsrik ung simstjärna med siktet inställt på OS i Europa 1940 (som ju blev inställt på grund av kriget) när en talangscout från filmbolaget MGM fick ögonen på henne. Hon fick debutera mot Mickey Rooney i "Andy Hardys dubbelliv" (1942). Det var brukligt att unga löften först testades i någon av de populära Andy Hardy-produktionerna. Klarade löftet inte testet, hörde hon aldrig ifrån bolaget mera. Judy Garland, Lana Turner, Donna Reed och Esther Williams klarade det!

Strax efter skapade MGM en speciell genre åt Esther, så kallade "Aqua Musicals" (vattenmusikaler). Den första fick titeln "Genom eld och vatten" (1944) och efter ytterligare filmer som "Vi simmar tillsammans" (1953) fick hon smeknamnet "Amerikas egen sjöjungfru", eftersom det verkade som att hon kunde stanna kvar under vattenytan i evigheter. Andra badfilmer vi sett henne i är "Nio man och en flicka" och "Neptuns dotter" (båda 1950) och "Jupiters älskling" (1956).

Hon hade också några mindre lyckade dramatiska filmroller. Om hennes agerande som dramatisk skådespelare yttrade komediennen Fanny Brice: "Våt är hon en stjärna, torr inte alls." Själv sa Esther om filmbolaget: "Allt man gjorde för mig på MGM var att byta min manliga motspelare och vattnet i min pool."

Esther Williams var bl a gift med skådespelaren Fernando Lamas från 1969 och fram till hans död 1982.



SHELLEY WINTERS (1922-2006)
Shelley Winters (född Shirley Schrift i St Louis 18 augusti 1922) avled i Beverly Hills 14 januari 2006 i sviterna av en hjärtattack. Hon var alltså 83 år gammal och inte 85, som vissa källor angett.

Shelley Winters hann med ett tjugotal mindre B-filmroller innan hon hamnade i de mera namnkunniga produktionerna: mot John Wayne i "Red River" (1948) och mot Alan Ladd i "Den store Gatsby" (1949). Första huvudrollen fick hon i klassiska västernäventyret "Winchester 73" (1950) mot James Stewart och året därpå slog hon igenom (och Oscarsnominerades) som fabriksarbeterskan Alice Tripp, som Montgomery Clift gjorde med barn, ratade och dränkte (?) till förmån för vackra och rika Elizabeth Taylor i "En plats i solen". 1955 dränktes hon igen, den här gången av en otäck Robert Mitchum i Charles Laughtons skräckdrama "Trasdockan".

Vidare har vi sett henne i utmärkta filmer som "Anne Franks dagbok" (1959) som gav henne en Oscar för bästa kvinnliga biroll; mot James Mason i "Lolita" (1962) samt i titelrollen i kultklassikern "Bloody Mama" (1970). Hon gestaltade mamma Gladys Presley i teve-filmen "Elvis" (1979) och så sent som 1999 hade hon en roll i dramakomedin "Gideon", som handlar om en vuxen man med ett barns intellekt.



JANE WYMAN (1914-2007)
Jane Wyman föddes som Sarah Jane Mayfield Fulks. Vi minns henne främst som den stenhårda vinodlerskan Angela Channing i TV-serien "Falcon Crest". Hon sjöng i radio när hon 1936 upptäcktes av Warner Brothers talangscouter. Två år senare hade hon huvudrollen mot sin pojkvän Ronald Reagan (som hon var gift med 1940-48) i "Brother Rat" och i uppföljaren "Brother Rat and a Baby" (1940). Men det var först rollen som Ray Millands hustru i alkoholistdramat "Förspillda dagar" (1945), som hon uppmärksammades på allvar och därefter följde framgångarna slag i slag. 1946 fick hon en Oscar för sin huvudroll Ma Baxter mot Gregory Peck i "Hjortkalven" och bara tre år senare belönades hon återigen med en Oscar för sin roll som det dövstumma våldtäktsoffret Belinda i "Johnny Belinda" (1948).

På 1950-talet fick hon flera Oscarsnomineringar för filmer som "Blå slöjan" (1951) och "En läkares samvete" (1954). Hon hade också en egen TV-serie 1955-58 och kom 1960 tillbaka till filmen i succén "Pollyanna", där unga Haley Mills hade titelrollen. Under 70-talet gick det sämre för Jane Wyman, men hon tog revansch genom att spela den despotiska vingårdsägarinnan Angela Channing så övertygande i provfilmen "The Vintage Years" att hon fick samma roll i succé-TV-serien "Falcon Crest" (1981-90) som renderade henne en Golden Globe som bästa TV-dramaaktris 1984.

När serien gick på sin åttonde säsong blev hon sjuk men fortsatte att vara med i ett par avsnitt in i nionde säsongen, hamnade i koma men kämpade och kom tillbaka och gjorde de tre sista avsnitten i serien. Sedan dess har vi sett henne gästspela som Jane Seymours mamma i TV-serien "Dr Quinn".




FOTNOT: Angivna årtal efter filmer är produktionsår.



© hazzan lindström


Först publicerad: 2004-08-18
Senast reviderad: 2009-01-15

   
(c) AMPAS
(c) AMPAS
Jackie Cooper (t.h.) tillsammans med Wallace Beery i "The Champ".

(c) AMPAS
(c) AMPAS
Olivia de Havilland i "Borta med vinden"...

(c) AMPAS
(c) AMPAS
... och systern Joan Fontaine (t.v.), här tillsammans med Judith Anderson i Hitchcocks "Rebecca".

(c) AMPAS
(c) AMPAS
"Mannen som kunde tala med sälar". Kirk Douglas (t.h.) musicerar i "En världsomsegling under havet".

(c) AMPAS
(c) AMPAS
Charlton Heston och Haya Harareet vid inspelningen av storfilmen "Ben Hur".

(c) AMPAS
(c) AMPAS
"Säg om det där om min näsa om du törs!" Karl Malden som General Bradley i "Patton".

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation


Relaterat ur russinbloggen
2008-04-06: Charlton Heston död
2008-12-14: Van Johnson död
2009-01-16: Ricardo Montalban död