russin.nu - vi tycker om film
Intressant på GFF 2003

russin.nu förhandstipsar om festivalfilmer

Alla kan inte komma in på Kopps och Punch Drunk Love, och Bowling for Columbine behöver man väl knappast tipsa om, så omtalad som den är. Vad finns det mer då som ser ut att förtjäna ett besök? Anders dristar sig till att tipsa lite osett material, baserat på de sedvanliga efterforskningarna och word-of-mouth-ord från diverse festivalfolk.


Naqoyqatsi, Godfrey Reggio

Hur cool verkar den här vara då? Ungefär lika cool som den verkar svår att beskriva. Godfrey Reggio, som bland annat tillbringat 14 år i tystnad och bön under sina munkstudier, har gjort några filmer baserade på en "icke-verbal" egen stil där digitalt manipulerade bilder används tillsammans med musik (här av Philip Glass och cellisten Yo-Yo Ma). Filmens avsikt är att få folk att diskutera hur teknologi ändrar vår syn på saker som media, konst, etik och ren och skär mänsklig natur, fast troligen kommer en lika flitig diskussion beröra hur titeln ska uttalas. Det är för övrigt del tre i en trilogi av filmer med lika svårsagda namn. GFF visar allihopa.


Russian Ark, Alexandre Sokurov

Den långa tagningen har blivit både något av en konstform och en sport. Ett känt exempel är förstås inledningen på Touch of Evil, vilken det för övrigt pratas lite metafiffigt om i den lika långa tagning som inleder Altmans The Player. I Snake Eyes, där jag dock misstänker att det fuskas lite, gör stilisten De Palma sitt till denna minigenre, för att ta ytterligare ett exempel. När den såvitt jag vet första långfilmen gjord i en tagning till slut dyker upp hör det enligt utsago till poängen att det inte rör sig om en tröttsam gimmick utan en fantastisk filmupplevelse. Russian Ark, som handlar om tiden och historien och där avsaknaden av klipp är en stor del av poängen, har föregåtts av ett enormt repetitionsarbete och kan väl sägas vara lika mycket koreograferad som regisserad. Den sägs också vara riktigt bra. Jag tänker helt klart ta reda på hur det ligger till med den saken.

Ett kortare exempel är förresten Gunnar Bergdahls Tystnadens Röst, vilken också går på festivalen. Denna sju minuter långa film, som utspelar sig i en sjukhuskorridor, består också av blott en tagning.


Hello Dachau, Bernd Fischer

En dokumentär som tar en titt på staden Dachaus desperata försök att frigöra sig från det ok som namnet innebär, exempelvis genom att presentera sin årliga rödbetsfestival på världens största turistmässa, eller insistera på att Lufthansa äntligen döper ett plan efter staden. Vill man att de ska lyckas? Nej, givetvis är det helt rätt att namnet Dachau fortfarande väcker ett intensivt obehag. otäckare vore det annars. Samtidigt kan man väl inte låta bli att sympatisera med stadens nuvarande invånare, varav de flesta är lika oskyldiga som de flesta andra nu levande människor till vad som skedde där och på andra ställen. Tankarna går för övrigt lite till Michael Moores nyss tv-visade Roger and Me.


State of the Nation, Barbara Albert, Ulrich Seidl, Michael Glawogger, Michael Sturminger

Fyra regissörer, däribland den oefterliknelige Ulrich Seidl som var en av förra festivalens huvudpersoner, reser runt i Österrike för att pejla de politiska stämningarna och inställningen till invandrare. Resultatet sägs vara både förskräckande och i vissa fall hoppingivande.


Fear X, Nicholas Winding Refn

Danskar gör gärna film med engelskspråkiga skådespelare nuförtiden. Det rör sig ofta om folk som gjort Dogme-film. Nicholas Winding Refn, vars första film Pusher nästan kändes som en Dogme-film i sin nerviga skakighet, har anlitat John Turturro till en suggestiv thriller om en man som försöker grunna ut vem dödat hans fru. Fear X tillhör de nordiska filmer som tävlar om Nordiska filmpriset och känns lite lovande.

Nothing to Lose, Danny Pang

Danny, vars bror har det extremt coola förnamnet Oxide men här inte är med och regisserar, har gjort en film om en kille och en tjej som möts när de tänker ta livet av sig men beslutar sig för att de inte har något att förlora och därför kan hitta på vad som helst. Det lutar åt en ganska röjig rulle men med ett ruvande allvar någonstans under. Förutom Bangkok Dangerous har Danny med sin bror tidigare gjort The Eye, en film som enligt vänners utsago hör till det man Måste Se.


Devdas och Bollywood/Hollywood

Om du känner dig lite okunnig vad gäller Bollywood kan nog Sanjay Leela Bhansalis Devdas vara en bra introduktion. Storsvulstig melodrama med gigantobudget, vackert folk och storslagen scenografi kan man räkna kallt med i detta indiska epos, där för övrigt bara det tryckta pressmaterialet ser ut att ha kostat lika mycket att framställa som en normal svensk film.

Bollywood/Hollywood, av den vanligtvis mer seriöst lagda Deepa Mehta, är en kanadensisk rulle som utspelar sig Toronto men i övrigt präglas av en bollywoodsk mentalitet, komplett med musiknummer. Väcker dessa filmer mersmak kan det sedan vara skönt att veta att det finns en trillion ytterligare Bollywood-filmer, eftersom Indien är ett av världens största filmländer.


Dracula - Pages From a Virgin´s Diary, Guy Maddin

Maddin, som gjort ett otal kortfilmer med besynnerliga namn, beskrivs som "egensinnig", och det är man kanske om man tar sig an en av världens mest filmade böcker och gör en svartvit version (med stänk av rött) där greven är kines och inte drar sig för att dansa. Camp eller kult? Vet inte, men tar gärna reda på det.


The Good Thief, Neil Jordan

Troligen inget man måste gå på festival för att se, men Neil Jordan är ju (nästan) alltid Neil Jordan så det är nog bra. Nick Nolte i huvudrollen i en heist-film efter gammalt franskt original.


My Little Eye, Marc Evans

Jag kom faktiskt på den här idén först - dvs "hooken" på den dokusåpa som handlingen kretsar kring - så jag ska försöka se den bara för att kolla om de förvaltat den väl. Här handlar det inte om att en efter en försvinner, utan att alla måste stanna kvar i stugan för att de tävlande ska få sina pengar. Det är ju mycket bättre.


Ten Minutes Older - The Trumpet / The Cello

Det här med att regissörer gör varsin kortfilm på ett tema och det hela slås ihop till en "långfilm" verkar på väg tillbaka. Här är det sammanlagt 15 kända regissörer som fått tio på sig var för fritt tolka ämnet "tid" vilket resulterat i två filmer. Spike Lee tar sig en titt på hur George Bush stal valet i "We Wuz Robbed", Werner Herzog hälsar på hos en stam i Brasilien som först för 30 år sedan kom i kontakt med västerländsk civilisation för att ta ett par exempel. Säkerligen pendlar det mellan intressant, pretentiöst och fragmentariskt, men kan vara värt en titt. Chen Kaige hittar säkert på något bra i alla fall.


Troligtvis blir dock din bästa festivalfilm någon som du inte ens tänkt se och inte visste något om, men chansade på eftersom du hade två timmar över och det var slutsålt till Bowling for Columbine ... det är ju sånt som är charmen med festival.

© Anders Lindahl
2003-01-21

   
Foto: Peter Johansson
Foto: Peter Johansson
Göteborg Film Festival 2003


John Turturro i "Fear X", av Nicolas Winding Refn.


My Little Eye, Marc Evans


Russian Ark, Aleksandr Sokurov

Dela |

Teman: GFF2003

Relaterade filmer
Bollywood/Hollywood (2002)
Fear X (2003)
My Little Eye (2002)
Nothing to Lose (2001)
Russian Ark (2002)