russin.nu - vi tycker om film
Se på video på bio

Om tendensen att gå den billiga vägen till duken

Det är sant allt som sägs om DV och digital video i allmänhet. Film har visserligen ambitiösa berättare utan stor budget kunnat göra i alla tider, men det är helt klart enklare och billigare nu. Människor som vill berätta med bilder, och bland dem några blivande mästerregissörer, lär sig jobbet på ett billigt format som har ganska bra bildkvalitet och som man inte behöver vara särskilt tekniskt lagd för att klippa ihop på en vanlig dator. Man slipper den kostnad som även 16 mm innebär, och man slippper även generationsförsämringen när man arbetar med konsumentvideoformat som VHS. Suveränt.


Men... Jag börjar känna mig alltmer skeptisk till att professionella produktioner med kända skådespelare görs på detta sätt. Ibland är det så uppenbart resultatet av en kombination av lättja och snålhet, vilken i slutändan går ut över tittaren. Betoningen i "ganska bra bildkvalitet" ligger ju helt klart på ordet "ganska". Nyss gick trailern för "Tillfällig fru sökes" flitigt på TV. Det såg illa ut till och med på TV-skärmen, så jag vill inte ens tänka på hur det ser ut på en bioduk och är inte det minsta beredd att betala 100 spänn för att få veta.

Man skulle kunna snurra in sig i argument om hur vi som filmkonsumenter lärt oss att göra en mental distinktion mellan film och video, där ögat utan att man reflekterar det uppfattar 35 mm film som det fiktiva berättandets medium medan vi förknippar video med nyheter och sport. Ett sådant resonemang är intressant men knappast vattentätt och i slutändan inte så relevant. Jag tycker helt enkelt att riktig film (jag använder gärna detta värdeladdade uttryck, eftersom det i praktiken är korrekt) är snyggare.

Det finns något slags resonemang om att vi tittare nu skulle vara typ "mogna" för att se videobild på bio, för det är nya tider nu. Det låter i mina öron som en slugklumpig blandning av fjäsk och undanflykt. Visst "klarar vi av" den sämre bildkvaliteten och förmår att frivilligt förskjuta tvivlet (för att lite halvtaskigt parafrasera Coleridge) och bli uppslukade av en berättelse oavsett om ljuset genom kameralinsen fallit på film eller konsumentkamerachip, det är inte poängen. Poängen, i den mån jag har någon, är att vi kanske inte alltid vill.

Kjell Sundvall lekte med video i "Hur som helst är han jävligt död" och talade varmt om friheten i formatet. Sedan har han ju som bekant återgått till film, vilket väl ingen sörjer. Det såg riktigt, riktigt tråkigt ut. Man kan väl hoppas att Danny Boyle kommer fram till en liknande slutsats efter att han nu fått leka pixlarna av sig i "28 dagar senare". Vad gäller den filmen kan jag förstås uppskatta tanken med att skapa en smutsig, grynig stämning med bilderna, men exakt den stämningen - och en betydlig mer livfull sådan - finns ju i överflöd i otaliga skräckisar från 70-talet. Varför inte försöka återskapa det stuket, gärna med ålderdomliga kameror och kanske till och film som lagrats felaktigt i flera år.

DV har blivit vad 16 mm film hittills varit. Ett sätt att faktiskt kunna berätta med rörliga bilder även med en blygsam budget. Skillnaden är, förutom att DV förstås är ett ännu billigare format, att video i en upplösning som med lite god vilja duger för TV aldrig kan se ut som film, även om man betalar dyra pengar för att blåsa upp det till 35 mm. Skräp in, skräp ut, lyder en lätt ihågkomlig mediaregel, och när bildinformationen och de levande färgerna hos film bara inte finns där från början kan man inte tricka fram det i efterhand. Allt man kan göra är att i bästa fall lägga ett grynigt filter på det hela och bolla lite med färgerna. DV blir inte film för det.

Vad som händer är ju dessutom att man förlorar ytterligare detaljrikedom när pixlarna ska döljas bakom en rökridå av raffinerade "film look"-filter, vilket tvingar fram ett bildspråk lämpat mer för TV än för duken, med täta närbilder och enkla kompositioner, i den mån man ens bryr sig att "komponera bilden". Jag gillar vetskapen om att man på bio kommer uppfatta saker som inte ens den mest utsökta DVD-transfer kan reproducera. Såg ni exempelvis att Grima i "Sagan om de två Tornen" fäller en tår när han från Orthanc ser Sarumans armé? På DVD är det knappt man noterar denna fascinerande detalj. Man får mer, helt enkelt. Istället händer det allt oftare att filmen ser någorlunda bra ut först på TV.

Det handlar förstås inte bara om upplösning. De flesta amerikanska TV-serier vi ser har filmats på 35 mm eller super16, i korthet för att färgerna blir bättre, för att sedan redigeras digitalt. Man gör alltså precis tvärtom; arbetar på ett lite omständligare sätt i ett format som är "bättre" än det tänkta slutmediet för att kunna ge maximal känsla i berättandet.

Jag förnekar inte alls att möjligheterna i digital video kan ge upphov till en sorts film som vi knappt annars skulle få se, och som ofta kan vara sevärd. Bland Dogma-crowden är mediet av naturliga skäl extra populärt. Kameran kan stå på hela dagen tills skådespelarna enligt teorin faller in helt i sina roller och skapar Stor Sanning eller fascinerande självutlämnelse. Ibland blir det riktigt bra. I favoritexemplet "The Blair Witch Project" blir det en del av poängen att det mesta är filmat på en konsumentvideokamera (inte ens DV i det här fallet, utan helt vanlig Hi-8), och en del av materialet är ju också filmat på 16 mm. Den framgång som dessa filmer rönt har tyvärr lett till en aha-upplevelse hos vissa i form av "AHA! Man kan göra film billigt!" Jo visst, men all film tjänar inte på att göras billigt. Har man professionella skådespelare, ett färdigt manus och möjligheten att filma det på 35 mm så är det nästan alltid värt de extra pengarna.

Jag kan inte låta bli att tänka att många av de filmare som idag väljer - inte tvingas - att arbeta med DV eller i bästa fall DigiBeta kommer ångra sig lite om några år. När digital video som verkligen håller för bio är vardagsmat och dagens försök i ännu högre grad ser lika tafatta ut som någon medelsvenssons gamla semesterfilmer.

Nämnas bör ju att man faktiskt kan ha kakan och äta upp den med god aptit. Video som duger för duken finns redan i form av 24P, ett format som bland andra George Lucas - en inte helt bildointresserad kille - gärna nyttjar. Här kan man faktiskt börja tala om att det går att göra film på video, eftersom formatet är gjort bland annat för att hålla för biovisning. Det går alltså att filma fint på Det Nya Sättet, utan att med fruktan och otåligt sinn behöva invänta sina "dailies" från framkallningen. Än så länge är tekniken inte så etablerad, men man kan alltid hoppas att den får stort genomslag mycket snart bland dem som vill ha det bästa av två världar. Andra storheter (om än inte mina personliga idoler) som fått upp ögonen är Bertolucci och Wenders. Anders Nilsson är en svensk som anammat tekniken, och med tanke på hans framgångar är det ett gott tecken.

Kontentan? Ut med gamla först när det nya är bra nog!


© Anders Lindahl
2003-09-30

   

"Det okända" filmades på video, blåstes med enkla medel upp till 35 mm och visades på bio - och blev inte bättre för det. Snarare tvärtom.

Dela |

Relaterade filmer
28 dagar senare (2002)
Det okända (2000)