russin.nu - vi tycker om film
Poäng på filmer

Några funderingar kring det nästan nödvändiga ontet i att sätta poäng på filmer.

På russin.nu sätter vi poäng på filmer. Det gör man på nästan alla ställen där film recenseras (undantag är exempelvis Dagens Nyheter och numera avsomnade filmkritik.org). Frågan om det är det minsta vettigt att reducera en film till ett sifferbetyg är relevant. Vi sätter ut dem för att "läsaren snabbt ska få en uppfattning om recensentens åsikt om filmen", och eftersom det ofta är ett användbart verktyg så kommer vi säkerligen fortsätta med det, men det är rätt talande att jag ofta utan problem skrivit en lång recension för att i slutsekunden fastna på poängsättningen. "Jag gillar den, jag tycker man ska se den, men är den en fyra eller en femma?" Eller ännu värre, "den här filmen är skön och jag ser den gärna igen, men den är blott en tvåa"? Vad ska man tro om sådant?

Därför måste man fråga sig vad ett betyg egentligen är. För mig betyder inte en hög poäng nödvändigtvis att filmen i sig har ett si eller så högt "värde", att den har ett russin i "givande-faktor" eller fyra russin i "viktighet". Filmer som får en trea måste inte heller nödvändigtvis vara vanliga och lagom. Jag brukar istället helt enkelt ställa mig två frågor när jag sätter poäng på en film, frågor ställda utifrån det småtrista men ganska sanna synsättet att filmskapande faktiskt är ett arbete.

1. Vad vill de (eller regissören, om man tycker att auteurteorin känns passande) med filmen.
2. Hur väl lyckas de i sitt uppsåt?"

Poängen är alltså ett sätt att svara på den enkla frågan: hur väl sköter de sitt jobb? Att sedan en film kan vara sevärd även om regissören gått vilse helt och av misstag gjort något till viss del tankeväckande utan att han vet om det, det är sådant man läser i texten.

Svaret på den första frågan blir givetvis ofta ett antagande från min sida (om inte filmarna gått ut med ett statement där de förklarar sina avsikter), och svaret på den andra blir bara en personlig uppfattning. Och det är förstås krångligare än så - exempelvis när uppsåtet i sig känns tämligen idiotiskt eller rentav moraliskt diskutabelt.

Men för att ta några exempel:

Jag tror att avsikten med "Jurassic Park III" är att underhålla i den gamla spännande matinétraditionen. Den får två russin för att den ofta är för dum och klyschig för att det ska bli riktigt spännande, samtidigt som den inte riktigt blir en konsekvent klyschfest, vilket jag anser att den skulle ha tjänat på. Konsekvens är förstås en egenskap jag sätter ett stort värde i, eftersom det kan likställas med tron på det man gör. JPIII vill bara vara spännande och underhållande, men lyckas ändå inte riktigt, trots goda förutsättningar i form av duktiga effektmakare: två russin.

I "Heaven's Gate" strävar Cimino (inbillar jag mig) efter att uppröra och undervisa genom att bygga in verkliga historiska händelser i ett påhittat dramatiserat skal. Den är förvisso gripande, spännande och stark mot slutet, där regissören sköter sitt jobb "fyra russin bra", men å andra sidan är den sega inledningen för oskickligt konstruerad och många av händelserna i mitt tycke föga relevanta för helheten, och då är den bara "två russin välgjord". Enkel matte: tre russin. Så sätter jag poäng, andra tänker helt annorlunda.

Oliver Stone gick ut och berättade om sitt uppsåt med "Natural Born Killers". Därför skulle jag, om jag recenserade den, ge den ganska få poäng, samtidigt som jag gärna ser och ser om filmen i fråga. Stone påstod nämligen, ungefärligen, att han med NBK ville ge en kritisk bild av hur media profiterar på våld, ja det gamla vanliga snacket. NBK profiterar på våld, och är rejält underhållande i det avseendet. Mördarparet, om än parodiskt framställda, upplevdes av många tittare som coola - det blir alltså exakt det idiotiska syndrom som amerikanska media är ansvariga för i riktiga mordfall. Som mediekritik betraktad är den alltså skrattretande usel. Som surrealistisk filmkick betraktad är den däremot härlig. Röjig musik, experimentell klippning, små animerade partier, en suverän tvåtimmars rockvideo, helt enkelt. Oliver Stone har alltså skött sitt självpåtagna jobb mycket dåligt, och man kan till och med nästan tro att NBK blev sevärd av misstag. Två russin skulle det väl bli, men till en ack så skön rulle. Stone får skylla sig själv när han säger så dumma saker.

Ett argument för att sätta poäng, om än kanske inte så relevant för vår del, är citatmissbruket från många reklammakares sida. Ponera att du plockar ner en film från videohyllan och på omslaget läser det enda ordet "storslaget" - med Landskapets Dagblad som källa till detta trevliga utlåtande. I recensionen kan det mycket väl ha stått "ännu ett storslaget fiasko av en regissör som borde ägna sig åt något annat än film." Eftersom man nu är van vid att se poäng sättas ut i sådana här sammanhang läser man lyckligtvis ordet med en viss skepsis. Om den är storslagen och bra, frågar man sig, var är då de fyra eller fem poäng som samma tidning borde ha satt ut? De borde väl också stå med på videoomslaget? Att nästan alla sätter ut poäng som i princip är ett slags kort godkännande eller underkännande av filmen gör det alltså svårt att luras på detta vis utan att det ser misstänkt ut.

Men om det är det bästa argumentet för att sätta ut poäng, så får man ju medge att det är en tämligen oviktig del av recensionen. Ofta är betyg det man har svårast att välja, samtidigt som det är det första man som läsare får veta om filmen. Som recensent hoppas man förstås att läsaren sedan ger sig in i själva texten. Inte ens en lång recension kan göra mer än att ge ett ungefärligt intryck av en film; en siffra kommer inte ens i närheten. Det är det som är poängen med den här texten: poängen är inte hela poängen.


© Anders Lindahl
2002-05-28

   


Dela |

Relaterade filmer
Heaven's Gate (1980)
Jurassic Park III (2001)