russin.nu - vi tycker om film
Kungen bland småkryp

Vårt utsände reporter Christer Johansson rapporterar från Guldbaggegalan 2002.

Det är lika bra att inleda med ett erkännande: Utav årets 25 nominerade filmer har jag endast sett en. En diskussion om min lämplighet som skribent för årets glammigaste firmafest kanske är på sin plats.


Men å andra sidan, hur många bra svenska filmer hade biopremiär år 2001? Jag har som sagt inte sett så många för egen del, men en större flock av små fåglar har skrikit, stereofoniskt, i mitt högra och vänstra öra, att filmerna faktiskt inte var speciellt bra. Säger ett otal vänner och bekanta att en och samma film är "sådär" känns det inte aktuellt att gå och se den på bio. Den lite tråkiga tanken "jag hyr den när den kommer ut på video", eller snarare på DVD, har aldrig varit så aktuell för min del som i år.

Hursomhelst, priserna är utdelade, och ni vet säkert allihop hur det gick. Jag ämnar att skippa denna icke helt oväsentliga del, för att istället redogöra för galans underhållningsvärde för dem som tagit plats i Göteborgsoperan . När nästan hela den svenska filmeliten är samlad borde man kunna kräva minst två väldigt trevliga timmar. De rika, vackra och lyckliga gör allt för att visa hur duktiga, belästa och humorfulla de är. Det gäller att plocka poäng från både sina kollegor och från oss vanliga arbetare. Låtom oss inleda med kategorin "Visst är det pinsamt när ingen skrattar när man försöker vara rolig".

Först ut som prisutdelare var den begåvade Rikard Wolff samt hans inte så begåvade sidekick Helena Bergström. Dessa gjorde ett tappert försök att spela sina paradrollfigurer Zac och Fanny från "Änglagård". Lite roligt var det faktiskt att se hur det hela dalade sakta, men ack så säkert, ner mot den gräns då det inte finns någon återvändo. De bröt då plötsligt upp från sina roller, och delade ut priset för bästa foto på ett mer traditionellt vis.

Lena Endre, prisutdelare för bästa manliga huvudroll, lyckades inte heller hon något vidare, även om hennes liknelse av att vinna en guldbagge vid att ta baddaren lockade fram en och annan skrattsalva. Vägen till själva poängen gick dock att likna vid en jordenruntresa utan mål.

Om Eva Röse försökte vara rolig, så var hon inte det.

Desto roligare var då Kristian Luuk, som delade ut priset för bästa kortfilm. Genom en illustration, samt liknelsen om långfilmen som en häst och kortfilmen som ett föl, förstod vi genast så mycket mer av vad kortfilm innebär. Luuks torra och allvarliga tonläge gjorde det hela bra mycket roligare än vad det borde vara, och publiken var väldigt road.

Illustrationen, som den ovan nämde Luuk visade upp, sades ha ritats av Krister Henriksson. Denne delade ut priset för bästa kvinnliga biroll. Enligt de flesta var detta kvällens bästa presentation av en nomineringskategori. Med ögonbindel för ögonen kom Henriksson in på scenen, och började prata om hur en birollsinnehavare famlar i mörkret. "Man kommer när showen redan har börjat. Man känner inte en käft. Och man får gå hem innan showen är slut." Som tack mottog han de största skrattsalvorna utdelade till en prisutdelare under kvällen.

Ännu roligare än Krister var, inte helt oväntat, kvällens konferencier Björn Kjellman. Jag vet inte hur bra det framgick i tv, men Kjellman hade verkligen operapubliken i ett järngrepp från början till slut. Detta märktes inte minst under minglandet efter galan, då ett otal glada, rika och lyckliga film-människor gratulerade Björn för en lysande show.

De prisutdelare som fortfarande inte har nämts, kommer heller inte att nämnas. De skötte sitt jobb, på ett icke-skojande och seriöst vis. Om man ska lyfta fram någon skulle det väl vara Stellan Skarsgård, som var osedvanligt tråkig.

Men det var inte bara skojeri och flams på denna filmgala. När Viveka Seldahl tilldelades en guldbagge för sin insats i "En sång om Martin", kändes gråtklumpen i halsen rejält besvärande. Likadant kändes det när en rörd Sven Wolter äntrade scenen för att ta emot priset för bästa manliga skådespelare.

Bästa vårskriket kom förresten inte under filmklippet från Ronja Rövardotter, som visades för att hylla Astrid Lindgren. När vinnaren av bästa dokumentär lästes upp, fylldes operan av ett kort men skrämmande vrål som ingen kunde undgå att höra. Det kom från producenten till "Ljudmilas röst", den enda film av de nominerade som jag beskådat.

Till sist: Det är skillnad på folk och folk. Att vara iklädd en tuff och poppig t-shirt på en filmgala är inte att rekommendera. Om det är tomt i baren kanske du får beställa det du önskar, annars hamnar du, på ett nästan otäckt osynligt vis, sist i kön. Hela kvällen.


© Christer Johansson
2002-01-29

   
Foto: SFI
Foto: SFI

Dela |

Teman: GFF2002