russin.nu - vi tycker om film
Blue Velvets första 10 minuter

Johan Hultgren om anslag och uppföljning hos David Lynch

Man brukar säga att man vet redan efter några minuter om en film är bra eller dålig. Efter att ha sett de första tio minuterarna av David Lynchs "Blue Velvet" var jag hänförd. Jag beslutade mig att ta en närmare titt på dessa första tio minuter och undersöka hur mycket information som egentligen ges.


Med ett blått sammetskynke i bakgrunden ser vi förtexterna som inleder "Blue Velvet". Skynket är ett ständigt återkommande symboltema i Lynchs filmer, och ett ganska uppenbart sådant eftersom symbolen i sig beskriver Lynch väldigt väl som filmskapare. Hans filmer utgör själva akten med bortdragandet av skynket och därmed visa oss beskådare vad som döljer sig därbakom.

Det blå sammetstyget spelar en ganska central roll i hela filmen. Dorothy, filmens ofrivilliga femme fatale, har en morgonrock av blå sammet. Det återkommer också senare när vår antagonist Frank Booth sitter på Slow Club och lyssnar på Dorothys sång, samtidigt som han kramar på ett stycke blått sammetstyg, för övrigt samma tygstycke som vi återfinner i Dorothys döde make Dons mun i slutet av filmen. Det blå tyget fungerar troligtvis som en symbol för hela den olyckliga relationen mellan Dorothy och Frank. Det har också en sexuell dragning för Jeffrey, som senare får stifta bekantskap med ovan nämnda tyg.

Efter förtexterna får vi vår första introduktion till staden Lumberton, där filmen utspelar sig. En riktig vykortsidyll, där det nästan verkar som om Lynch haft ordet vykortsidyll på näthinnan, eftersom det praktiskt taget bara är en bunt rörliga vykort som staplas på varandra. Till tonerna av sången Blue Velvet ser vi först en tilt mot ett klarvitt staket mot en klarblå himmel ner mot några vackra blommor. Följande bil visar en brandbil, på vilken en brandman står och vinkar. Huruvida han vinkar mot någon inom diegesis eller mot oss biobesökare är ej helt klart, även om tanken på att han vinkar direkt till oss som tittar är betydligt mer intressant och tar vykortstanken ett steg längre.

Nästa vykort är ännu en staketbild. Nästföljande shot visar barn vid ett övergångsställe där en snäll vuxen hjälper dem över gatan. Alla dessa vykortsbilder är så överdrivna så att de nästan får en komisk effekt. Denna övertydlighet gör att bilderna får en overklig och bisarr karaktär när de egentligen borde vara väldigt positiva.

Vad Lynch vill säga med detta är att vykortsidyllen endast är en illusion. Han förlöjligar det naiva i tron om att något skulle kunna vara så perfekt utan att dölja något. Det förekommer fler ställen i filmen driver med naiviteten genom att överdriva. När Sandy, poliskommissariens dotter, berättar för Jeffrey om sin dröm, där kärleken kommer tillbaka till jorden när rödhakarna kommer. De står parkerade utanför en kyrka, den kyrkliknande musiken spelas högre och högre och Sandy har en liten "halo"-effekt i håret. Ingenting i scenen känns äkta för fem öre och det är troligtvis det som är meningen. Vi ska tänka: Vad finns under den glättiga ytan?

Ett annat ställe i filmen där Lynch vräker på, är i slutet, då en uppenbart mekanisk rödhake (god) sitter och tuggar på en insekt (ond, återkommer till detta senare i texten), medan Jeffrey, Sandy och faster Beaumont tittar på och skrattar. Denna scen känns också falsk. Vid en första anblick kan man fnissa åt dockmakarnas oförmåga att återskapa fåglar, tills man upptäcker att det faktiskt finns en anledning till detta. "Blue Velvet" är en unik film i det avseendet att hela slutet kan vara en illusion. Kanske vill Lynch driva med lyckliga slut eller så vill han påvisa en ännu mörkare sida än den som visas upp i resten av filmen. I slutet får vi också se Dorothys son för första gången. Innan slutet har vi faktiskt aldrig sett killen. Vi vet, innan slutet, inte ens om han existerar. Han har egentligen bara förekommit bakom en stängd dörr hemma hos Ben, där vi varken såg eller hörde honom. En teori kan således vara att det helt enkelt inte finns någon son. Att sonen är påhittad av Dorothy och Frank för att skapa någon form av ritual runt sitt sadomasochistiska förhållande.

För att återgå till våra tio minuter. Vi introduceras sedan till familjen Beaumonts hus. Ett vackert vitt hus med perfekt klippt gräsmatta. Fader Beaumont står och vattnar gräset med en vattenslang som just håller på att fastna i en gren och dessutom håller på att brista i sitt fäste, ungefär som fader Beaumonts hjärta i det här läget. Ett klipp in i huset avslöjar mamma Beaumont sittandes framför en såpopera. På såpan visas en pistol, någon kommer alltså att dö. Fader Beaumont dör emellertid inte, men drabbas i nästa klipp av en hjärtattack. Den förutspående tv-apparaten gör fler framträdanden inom de första sju minuterarna.

Beaumont säckar ihop, varpå ett litet barn och en hund närmar sig. Hunden börjar leka med vattenslangens stråle i slowmotion. Nu följer den första indikeringen av ondska i filmen. Kameran gör nämligen ett "tracking shot" ner i marken, allt längre ner i jorden. Där får vi se skalbaggar som slåss. De är hotet under ytan och det att insekterna representerar ondskan under ytan råder det inga tvivel om. Örat som Jeffrey senare hittar är täckt av insekter. Jeffrey klär senare i filmen ut sig till insektutrotare när han ska ta sig in i Dorothys lägenhet, kanske innebär detta att han har den naiva tron att han ska kunna bekämpa ondskan och göra allt bra igen. I slutet har ju också, som sagt, godheten besegrat ondskan genom att rödhaken äter upp insekten.

Nu följer den andra introduktionen av Lumberton och den här gången är det lite mer realistiskt, fast består egentligen bara av en stor skylt och en panorering över staden. I nästa scen introduceras vi då för vår käre protagonist, Jeffrey Beaumont, som är på väg till sjukhuset för att hälsa på sin far. Han introduceras ganska anspråkslöst, kommer in från höger som i vilken scen som helst, i motsats till de andra huvudkaraktärerna som till exempel Sandy och Dorothy. På vägen går Jeffrey förbi en åker som han ska återkomma till på tillbakavägen. På sjukhuset träffar Jeffrey sin far som ligger i sjukhussängen med mängder av medicinska attiraljer på sig. Han vill, men kan inte tala, och brister till slut ut i gråt över sin oförmåga. Just föräldrarna är ett element i "Blue Velvet" som kan tolkas på lite olika sätt.

En tolkning är att Jeffreys inblandning i historien utgår ifrån känslan att hans egna föräldrar inte räcker till och ser därför Dorothy och Frank som något slags föräldrasubstitut. Från en sådan vinkel upprepas hela Oidipusproblematiken. Han har ett sexuellt förhållande med modern (Dorothy) och dödar till slut fadern (Frank). Jeffreys flykt ifrån vardagen innebär också en flykt ifrån sin riktiga, genomtrista föräldrar som nästan gestaltas som människor från filmen "Invasion of the Body Snatchers", det vill säga människor utan mål, förortszombies som sitter och tittar på såpor dagarna i ända.

På vägen tillbaka från sjukhuset kommer han återigen till åkern, där han hittar ett avskuret öra. Märk väl att det är i en i en vildvuxen åker han hittar örat, långt ifrån hemmets välklippta gräsmatta. Örat fungerar som en port mellan två världar, och man vill gärna ställa frågan: Varför just ett öra? Lynch svarade själv på frågan så här: "It had to be an ear, because it's an opening. An ear is wide and you go down into it. It goes somewhere vast." De två världarna är en god och illusorisk 50-talsidyll och en ond mörk värld som känns mer äkta.

Jeffrey går med örat till polisstationen. Jeffrey frågar efter kommissarie Williams och får reda på att han har rum nr 221. Om det faktum att Williams har samma nummer på sin dörr som Sherlock Holmes har på sin, är en slump eller inte låter jag vara osagt, men det är ett roligt sammanträffande. Kommissarie Williams agerar här högst besynnerligt. När han hör Jeffrey berätta om örat lyfter han knappt på ögonbrynen, som om det vore den mest naturliga sak i världen att hitta ett öra. Det visar ju sig dock senare i filmen att han vet betydligt mer än vad han visar.

Örat är alltså, som sagt, porten mellan de två världarna, men redan nu kommer en indikering på vart Jeffrey kommer att ta vägen. Bilden är svart. En dörr öppnas, varpå ljus flödar in utifrån och Jeffrey kliver in från ljuset och går nerför en trappa, ner i mörkret. Detta är bara en indikering, eftersom passagen mellan de två världarna visas mer handgripligen senare.

Jeffrey går ner till sina fastrar som sitter och glor på tv som vanligt. När Jeffrey säger att han ska gå ut blir han varnad av en av dem att han inte ska gå till Lincoln Street, dit Jeffrey försäkrar att han inte ska gå. Lincoln Street kommer han naturligtvis till efter inträdet genom porten. Det ska senare visa sig vara där nattklubbsångerskan Dorothy Vallens bor. När Jeffrey går ut får vi se tv-apparaten för andra gången, och där visas nu benen på en man som smyger uppför en trappa. Han letar efter något, precis som Jeffrey.

Jeffrey går nu mot kommissarie Williams hus. I en ickediegetisk bild ser vi hur kameran zoomar in i örat. Nu går Jeffrey genom porten och nu finns ingen återvändo. I slutet av filmen zoomar kameran ut ur Jeffreys öra för att indikera att han nu lämnat den onda världen och att mardrömmen är över. Filmen har nu nått 10 minuter.

© Johan Hultgren
2001-06-04

   
Stockholms filmfestival
Stockholms filmfestival

Dela |

Relaterade filmer
Blue Velvet (1986)