russin.nu - vi tycker om film
Shakespeare på vita duken

Bardens bästa bioversioner

William Shakespeare utses titt som tätt till världshistoriens största geni, och jag har väl inga större invändningar. Alla mer eller mindre seriösa diskussioner gällande Vem Som Egentligen Skrev Pjäserna åsido, kan man bara förundras över den oerhörda skatt av fantastiska, kloka, roande och spännande berättelser som samlats under namnet William Shakespeare. Att de allt som oftast filmas än idag, några hundra år efter tillkomsten, talar också sitt tydliga språk om hur pjäserna fortfarande har en hel del tänkvärt att säga, och framförallt underhåller även dagens människor. Även om pjäserna ofta kläs i annan kostym, förflyttas framåt och bakåt i tiden och runt omkring i världen så håller de i allmänhet för den burdusa behandlingen, vilket bara kan få en att instämma i den gamla vanliga kören om hur härligt Universella hans historier är. För det är de. Jätteuniversella!

Några tips följer.


Hamlet, Shakespeares bästa pjäs!
Ytlig underrubrik va? Men det är ju bara att konstatera att världens bästa författares allra bästa pjäs heter Hamlet och handlar om en dansk prins som får besök av sin fars vålnad som berättar att han blivit mördad av sin egen bror. Brodern nöjde sig inte heller med att mörda till sig tronen utan äktade också illa snabbt drottningen, Hamlets mor. Hamlet handlar om hur prinsen försöker handskas med denna fruktansvärda nyhet, hur han samlar mod till hämnd medans han låtsas vara galen. Här finns så mycket klokhet, tragik, humor och allmän genialitet ihopbakad att man bara kan buga i vördnad. Själv blev jag väl inte helt såld på Stellan Skarsgård-varianten som kom för ganska länge sedan, utan rekommenderar istället några anglosaxiska tolkningar.

Laurence Oliviers Hamlet från 1948 var den filmversion av Hamlet som för många år sedan fick mig att nästan ramla ur stolen i pur beundran för den gamla pjäsmakaren. Helt ur det blå rasade det genialiteter och klokheter ur TV:n en helt vanlig kväll, och det på en kanal jag älskar att hata. Kommer alltid vara en superklassiker, i ordets mest skimrande betydelse. Olivier regisserade och spelade huvudroll, och blåste ett rebelliskt liv i pjäsen som var smått unikt för den tiden. Se den om tillfälle bjuds! Vackert filmad är den ju också.

Mel Gibson som prinsen fungerar alldeles utmärkt, särskilt när coola italienaren Franco Zeffirelli står vid regispakarna. Det här hände 1990, och pjäsen har förvisso förenklats en hel del av tidsskäl, men Gibson äger sin roll fullständigt och är omgiven av duktiga skådespelare i en energisk, gripande och spännande filmversion. Helena Bonham-Carter är en minnesvärd Ofelia.

Givetvis har Kenneth Branagh gjort en Hamlet (1996), och djärvt beslutat att filma varje stavelse i berättelsen. Resultatet blir fyra timmars högkvalitativ kulturbragd, snyggt filmad och fullkomligt proppfull med känt folk. Branagh, som både regisserade och spelade prinsen, flyttade handlingen en bit framåt i tiden, till slutet av 1800-talet, och hade säkert sina skäl till det. Fungerar bra gör det iallafall. Man undrar dock om de förbiblixtrande sexscenerna mellan honom och Kate Winslet (som Ofelia) gjordes främst för filmens eller för hans eget höga nöjes skull. Hur som helst, det här är Hamlet med stort H och bör ses av alla Shakespeare-intresserade.


Macbeth
"Is this a dagger I see before me?"
Mord är ett populärt sätt att vinna politisk makt och lycka i Shakespeares värld. Macbeth får hjälpsamma råd och dunkla, svårbegripliga varningar av några häxor, och tror sig exempelvis vara osårbar. Men är han det? De smarta intrigerna och det genompyrande mörkret och hemskheterna gör Macbeth oförglömlig. Roman Polanskis filmversion från 1971 är en värdig tolkning, som känns både påträngande tät och nära och ståtligt mäktig. Polanski, alltid sugen på att göra folk illa till mods, använder pjäsens mörkaste partier skickligt och inspirerat och Jon Finch är suverän i huvudrollen. Inget för de känsliga dock. En smutsig, blodig, jättebra film.


Kung Lear / King Lear
Akira Kurosawa gjorde två filmer baserade på Shakespeare-pjäser. Personligen blev jag inte så imponerad av hans "Throne of Blood", som var en visuellt imponerande tolkning av Macbeth men där en del av de smartaste elementen i historien bara försvann på något sätt. Hans Kung Lear-variant "Ran" (1985) är däremot en enastående film. Här målar Kurosawa fantastiska tavlor i klara, vackra färger och bygger in Shakespeares ganska grymma berättelse i en urtida, japansk miljö på ett mycket lyckat sätt. Krigsscenen där han tonar ner stridslarmet och bara låter musik kommentera de blodiga bilderna är bland det bästa jag sett. Ran betyder kaos, för övrigt.


Romeo och Julia / Romeo and Juliet
Den här tragiska lilla historien filmades bäst av Franco Zeffirelli. Så är det bara. 1968 spelade de unga Leonard Whiting och Olivia Hussey världens mest berömda och olycksdrabbade kärlekspar, och det blev ju jättebra. Om inte Olivia Husseys oerhörda klass och utstrålning hade räckt så gör ju det vackra fotot och den övergripande känslan av kvalitet resten. Välförtjänt klassiker.

"Romeo + Juliet" (1996), av Baz Luhrmann är ju också bra, inte minst för att det, trots den moderna miljön och den hippa klippningen, talas äkta "Shakespearska". Dialogen har alltså inte förenklats eller moderniserats, vilket ger en skön stämning. Leonardo DiCaprio är en bra Romeo, Claire Danes är en bra Julia. En bra film.


Othello
En jäkligt elak pjäs, skulle man kunna säga. Svartsjuka i dess allra mest destruktiva form, född och påhejad av en illvillig ränksmidare. Återigen ligger det nära till hands att nämna Kenneth Branagh, men han har i alla fall inte regisserat den här gången. I Oliver Parkers Othello från 1995 spelar Branagh den lögnaktige Iago på ett fantastiskt obehagligt och samtidigt mänskligt sätt. Laurence Fishburne är mycket bra som den stackars moren som luras tro att hans hustru är otrogen mot honom, medan Irene Jacob kanske inte var bästa valet som Desdemona. Hon är inte dålig, men fungerar inte lika bra som de andra. Mycket bra version, i alla fall.

Orson Welles spelar Othello i en ganska cool version från 1952. Intressant är att han också regisserade, fast inte "officiellt". Konstigt. Iallafall: välgjord och välspelad, visst, men också så visuellt ambitiös att människorna nästan försvinner i de nogsamt komponerade bilderna. Så mycket lek med skuggor och vinklar att det nästan blir för mycket.


Richard III
"I can smile, and murder while I smile"
Richard Loncraine gjorde 1995 en ganska omtalad halvmodern tolkning av Richard III. Miljön är ett alternativt, fascistiskt England, tiden något som liknar andra världskriget. Ian McKellen gör ett mörkt lekfullt porträtt av Richard. Udda och sevärd Shakespeare-film.


Henry V
Kenneth Branaghs regidebut (1989) var förstås, symptomatiskt nog, en Shakespeare-pjäs. Ingen av hans mest kända dock. Kanske gav sig Kenneth klokt på en lite mindre berömd Shakespeare i början för att sedan, när han kände sig mogen, ta sig an det stora villebrådet. En bra film är det iallafall. En scen där Branagh talar till trupperna skulle kunna få även en vapenvägrare som mig att vilja dra ut i strid. Emma Thompson spelar Katherine. (notera: Branagh var visserligen också med och filmade en "Trettondagsafton" två år tidigare, men den var mer att betrakta som en avfilmad teateruppsättning och Neil Armfield hjälpte till med regin, så jag betraktar "Henry V" som hans "riktiga" filmregidebut)


Julius Caesar
"Friends! Romans! Countrymen! Lend me your ear!"
Marlon Brando håller tal till romarna vid liket av den mördade Julius Caesar. Filmhistoria. Måste ses, om inte annat så för den scenen. Regisserade gjorde Joseph L. Mankiewicz, året var 1953. James Mason och John Gielgud var också med. Känner ni historiens vingslag ...?


Trettondagsafton / Twelth Night
All Shakespeare är ju inte tung och tragisk eller blodig och historisk. Det finns ju lättsamma små dramer som Trettondagsafton också. En mäkta underhållande version av Shakespeares tjej-låtsas-vara-kille-komedi kom 1996, regisserad av Trevor Nunn. Temat ur Trettondagsafton är ju också inflätat i den charmiga "Shakespeare in Love".


Mycket väsen för ingenting / Much Ado About Nothing
Också ganska lättsam och underhållande. Ingen av mina favvo-pjäser, med sina ganska konstruerade komplikationer, men det är svårt att motstå Kenneth Branaghs (han igen!) filmversion från 1993. Gnabbandet mellan honom och förra kärleken Emma Thompson är mycket roande och slutscenen, med dess makalösa kameraåkning till glada körtoner, är film när den är som uppsluppnast.


Doldisar
Många filmer är Shakespeare "i smyg". Suveräna science fiction-klassikern "Förbjuden värld" (Forbidden Planet) från 1956 är faktiskt baserad på Shakespeares "Stormen". "West Side Story" är ju förstås en moderniserad "Romeo och Julia". Och så vidare ...

Jahopp, det här var några tips på bra Shakespeare på film. Jag har säkert missat en massa lyckade tolkningar, men det har ni kanske överseende med. Mycket nöje.

© Anders Lindahl
Först publicerad: 2001-03-06
Senast reviderad: 2002-04-27

   
Foto: A.M.P.A.S
Foto: A.M.P.A.S
Laurence Olivier som Hamlet i filmen från 1948.


"Alas, poor Yorick!" Mel Gibson spelade Hamlet 1990.


"Hey nonny nonny!" Kenneth Branagh och Emma Thompson i "Mycket väsen för ingenting"

Om Shakespeare
William Shakespeare föddes, såvitt man vet, i England 1564. Han skrev ett stort antal pjäser varav bland andra "Titus Andronicus" och "Romeo och Julia" hann bli framgångsrika redan under hans levnad. Framgången har hållit i sig och tilltagit efter hans död 1616 - så tidigt som 1623 utkom en samlingsvolym med nästan alla hans verk. Han betraktas nu allmänt som den största pjäsförfattare som någonsin levat.

Dela |

Teman: Shakespeare på vita duken