russin.nu - vi tycker om film
Liten filmordlista

Termer från filmteknik och teori

En fragmentarisk och kanske inte helt vetenskaplig lista på ord som recensenter och filmfolk, men inte alla andra, gärna använder, med kort förklaring. Här hittar du också förklaringar på vissa märkligheter som kan dyka upp när man ser på film eller video. Frågor, rättelser, tillägg: maila anders@russin.nu.


Anamorfisk lins
Ett sätt att göra bilden på biofilm bredare, men ändå använda hela rutan på en 35 mm film, är att filma genom en kameralins som trycker ihop bilden. Vid projiceringen används en lins som på motsvarande sätt drar ut bilden igen. Det sista steget har ibland hoppats över, när filmer har överförts till tv och video, för då inträffar det underbara att bilden får samma proportion som tv-rutan. Dessvärre resulterar det förstås i att allting blir utdraget på höjden och skådespelarna ser ut som basketspelare.


Animatronics
Radiostyrda dockor, kort uttryckt. Liksom allt annat inom filmvärlden en komplex vetenskap; exempelvis kan en och samma docka eller figur kontrolleras av fyra, fem personer i vissa fall. En sköter ögonen, en händerna, en fixar munnen, och så vidare.


Auteur
En films "författare", ett ord som i filmteorin gjordes populärt av fransmännen tillsammans med en tanke om att det huvudsakligen fanns en person - oftast regissören - som bar det konstnärliga ansvaret för en film. En auteur förväntas i sina filmer ha genomgående teman och andra analyserbara element som utgör bra stoff för filmteoretikers uppsatser. Cynikerna må skrocka om hur yttre faktorer och ytliga filmbolags krav på kommersialism gör begreppet auteur till ett skämt, men killar som Hitchcock, Kubrick och David Lynch torde nog kunna förtjäna epitetet.


Back projection
En gammal metod för att blanda bildkällor som helt enkelt går ut på att skådespelarna agerar framför en filmduk, där man spelar upp andra bilder. De flesta bilscener i äldre filmer är gjorda på detta vis, och Hitchcock hade en viss tendens att missbruka detta ganska uppenbara fusk. En något mer komplex variant är front projection, skapad till Kubricks "2001".


Compositing
Kombinerandet av flera bilder. Klassikern är blue- eller greenscreening (i tv-sammanhang "chroma key", i filmvärlden "travelling matte") som vanligen går ut på att skådespelare agerar framför en enfärgad skärm eller duk. Färgen byts sedan ut mot valfri annan bildkälla, må den vara digitalt skapad eller filmad på annan plats. De facto standard för bluescreening är systemet Ultimatte. För att placera datorgrafik på film- eller videobild används andra metoder, såsom alfakanaler, och slutligen kombineras ofta de olika varianterna i flera lager. En numera gigantisk vetenskap, som angränsar till ämnen som motion control och motion capture.


Diegesis
Filmens egna värld, med händelser som upplevs eller upplevts av människorna i filmen. Används ofta när man talar om musik. Diegetisk musik är musik som hörs av personerna i filmen; den kommer kanske från en bilradio eller ett band på countrybaren där ett makalöst slagsmål utspelar sig. Icke-diegetisk musik är den klassiska bakgrundsmusiken; de smäktande stråkarna som tonar upp när Hon sätter sig på planet och åker iväg från Honom.


Frame rate
Också bildfrekvens. Biofilm filmas och spelas upp med 24 rutor per sekund. PAL, den tv-standard som är vanligast i Europa, är baserad på 25 bilder per sekund. När man för över film till video gör man därför som så att man snabbar upp filmen med en 25:e-del. På så vis får man en "bild per bild", utan flimmer. Filmerna blir förstås lite kortare (cirka tre-fyra minuter för en normal film), och känsliga personer kan också märka att alla toner och röster ligger lite för högt. I USA, där de har ett tv-system med 29.97 bilder per sekund (NTSC) går biofilmerna i rätt hastighet på tv och video, men lider av andra småproblem. Konstigt att folk inte tänker sig för innan de skapar nya system ...


Motion capture
I sin vanligaste användning det "enkla" men dyra sättet att ge en digitalt skapad karaktär ett mänskligt rörelsemönster. En verklig skådespelare utrustas med sensorer som anger hans rörelser i tre dimensioner. Dessa rörelser "ärvs" av den digitala figuren, som nu dansar eller slåss på ett övertygande sätt, något som annars kan ta mycket lång även för en duktig 3d-animatör att fixa.


Motion control
Enkelt uttryckt, ett system för att exakt styra en kameras rörelse och inställningar, och upprepa dessa hur många gånger man önskar. Det resulterar i enastående möjligheter för effekter och kombinationer av bilder. I David Cronenbergs "Dubbelgångare" går Jeremy Irons bredvid sig själv, pratandes, under en lång åkning genom en korridor. Om man försökt göra åkningen "för hand" hade de två bilderna inte kunnat matchas exakt mot varandra. En ännu viktigare användning av tekniken är när man använder data från den riktiga kamerans rörelser och matar in dem i ett 3d-program, vilket gör att man kan göra exakt samma åkning med en 3d-kamera, och matcha digitalt genererade bilder mot live action.


Narrativ
Handling, berättelse.


Spoiler
Ett varnande ord som skrivs innan man berättar något om en film som tittaren kanske inte vill veta förrän hon själv ser den. Typexempel är en avslöjande kommentar om slutet, mer riktad till de som redan sett filmen.


SteadiCam
Anordning skapad av Garrett Brown som medger skakningsfria kamerarörelser över ojämnt underlag och liknande. I klassiskt utförande sitter kameran på en arm som sitter fast på en väst som i sin tur bärs av en kompetent och för ändamålet utbildad kameraman. Kan dock lika gärna användas tillsammans med helikoptrar, linor och annat. SteadiCam är en patenterad uppfinning, och användaren ska ha licens. Sveriges Dick Ying är en mindre legend i sammanhanget, vars namn dyker upp i de flesta ambitiösa, inhemska Steadi-sammanhang. Uppfinningen var först tänkt att kallas "The Brown Stabilizer". Frågan är om den hade varit lika berömd idag om så skett.

En mindre framgångsrik konkurrent är Panaglide, som bland annat användes av John Carpenter i "Halloween".


Stop motion
Stundtals kallat Stop action. Den klassiska metoden för animation, där man flyttar ett objekt (kartongfigur, lergubbe, robot) för hand och filmar det hela en ruta i taget. Mycket tidskrävande. Kända exempel är förstås Aardmans "Wallace och Gromit"-filmer, och Tim Burtons "The Nightmare before Christmas", som är helt gjorda med denna teknik. Stop motion-animerade karaktärer kan också kombineras med riktiga skådespelare i vanlig film, som Phil Tippetts stora, dumma polisrobotar i "Robocop".


Widescreen
Också känt som letterbox. Det bästa, och därför ovanliga, sättet att visa film på tv eller video. Eftersom film nästan alltid har andra proportioner än tv-rutan brukar man offra en del av bilden, för att den ska fylla hela tv-skärmen. I värsta fall ser tittaren då blott två näsor som pratar med varandra, eftersom resten av skådespelarna hamnar utanför bilden. Vid överföringen till video kan man ibland försöka få med "det viktigaste" i filmen och panorera över bilden, kanske för att följa en skådespelare som går tvärs över duken. Detta kallas Pan and Scan, och kan ge förfärliga resultat, särskilt om det sammanfaller med riktiga panoreringar eller kamerarörelser i filmen. En widescreen-film, i ordets vanligaste, moderna bemärkelse, visar allt, vilket resulterar i svarta kanter upptill och nedtill på tv-rutan. Detta irriterar vissa, som tycker att det ser ut som att kika in genom ett brevinkast, därav "letterbox". Vissa regissörer, som James Cameron, har tv-publiken i åtanke redan vid filmandet, vilket resulterar i att acceptabla Pan and Scan-versioner kan göras. Exempel på filmer som "måste" ses i widescreen är "The Mission", "Blue Velvet", "Apocalypse Now" och i stort sett allt av Sergio Leone. Med ankomsten av DVD och 16:9-tv, som ju är bättre anpassad till en biobild, har de kommersiella makter som råder blivit mer motiverade att erbjuda widescreen-filmer. www.widescreen.org har mer att säga i frågan.


Åkning (versus zoomning)
Ett vardagligt svensk ord ungefär motsvarande "tracking shot", alltså när kameran rör sig under en tagning, exempelvis på en dolly (vagn) eller räls. Det klassiska exemplet är förstås när kameran följer talande och vandrande skådespelare. Bör inte förväxlas med zoomning, där kameran står stilla men dess brännvidd ändras under tagningen, vilket ger en helt annan effekt. En populär uppfattning är att åkning är "finare" än zoomning, vilket oftast stämmer, men den gode Kubrick använde sig ofta av långsamma zoomningar med god effekt, och åkningar när han ville skapa en annan känsla.


© Anders Lindahl
2000-07-25