russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Tänk om...

Tänk om Flynn inte varit Blood och Rhett Butler någon annan...

TÄNK OM NÅN ANNAN hade haft huvudrollen i den eller den filmen som du älskar, just därför att det är han eller hon som är hjälten eller hjältinnan. Jag vet att vi ”gamlingar” som är uppväxta med 1930-40-50-tals filmer i första hand gick och såg filmerna därför att just ”han” eller ”hon” var med i dem. Av regissörerna var det väl egentligen bara John Ford och Alfred Hitchcock som hade liknande status bland oss vanliga biobesökare.

På sajten IMDb – International Movie Data base - hittar du alltid ämnet ”Trivia”; alltså trivialiteter dvs egentligen oviktig kultinfo. Men, tro mig, där hittar du många roliga och intressanta upplysningar kring skådespelarna och filmerna. Såväl våra gamla som de allra senaste. Upplysningar som får dig att fundera just: Tänk om…



LÅT MIG FÅ BÖRJA med en av tidernas mest älskade filmer, om än gammal (1942) och icke minst i svart/vitt: samt en kultfilm som idag ofta kallas världens bästa sämsta film. Jag menar förstås Michael Curtiz ”Casablanca” med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman ypperliga i sina respektive roller. Men tänk om…

Filmen bygger på en teaterpjäs som aldrig blev uppsatt. George Raft fikade t ex hårt efter rollen som caféägaren Rick Blaine (Bogart). Och Michèle Morgan var först påtänkt för rollen som Ilsa Lund (Bergman) med Dennis Morgan som Rick. Ett annat förslag var Ronald Reagan respektive Ann Sheridan. När Michael Curtiz som fjärde regissör fick tag i filmen blev det så Ingrid Bergman, trots att producenten Hal B Wallis ville haft Hedy Lamarr.

Lustigt är att Raft tackat nej till många av de roller som före "Casablanca" gick till Bogart i stället och så småningom gjorde denne till storstjärna. Intressant är vidare att ”Casablanca” efter filmen också gick som radioteater i USA. I en radiokanal med just Hedy Lamarr som Ilsa och med Alan Ladd som caféägaren Rick. Inte långt efteråt gjorde Bogie och Bergman en radioversion för CBS.

SÅNGEN/MELODIN i ”Casablanca” är lika berömd som filmen. Repliken ”Play it Again, Sam” är däremot en myt. Den förekom aldrig i filmen. Rick/Bogart yttrar aldrig den repliken och Ilsa/Ingrid Bergman säger: ”Play it, Sam. Play As Time Goes By.” Och främst då kanske för just dessa textrader: “You must remember this, A kiss is just a kiss, a sigh is just a sigh, The fundamental things apply, As time goes by.”

Faktum är att den svarte pianisten Sam på Ricks Café egentligen var tänkt att vara en kvinna. Man valde bland bl a Lena Horne och Ella Fitzgerald. Men nu blev det i stället en man, dvs ”Sam” - ypperligt spelad av Dooley Wilson, som egentligen var trummis och inte alls kunde spela piano. Med påföljd att hans pianospel således fejkades, alltså spelades av någon annan bakom ridån. Men det är Dooley själv som sjunger och han gjorde ”As Time Goes By” (av Herman Hupfield ) till en världssuccé.

Sådant får man alltså veta om man går in på IMDb.com, väljer en filmtitel och sedan inte glömmer att också gå ner till rubrikerna Trivia eller Did you know/Visste du att? på sidan. Många av filmtitlarna finns även på svenska, medan övriga intressanta upplysningar mestadels bara finns på engelska. Här följer i alla fall några andra intressanta fakta kring några andra av våra mest älskade gamla filmer från ”The Golden Years”:

OM DE MÅNGA turerna kring "Borta med vinden" har jag redan skrivit här på russin.nu i artiklarna "Klassisk kolossal-film..." och "Clark Gable - Kungen av Hollywood". Men här följer några små intressanta detaljer till: Till rollen som Rhett Butler hade man spånat kring både Gary Cooper (som tackade nej), Tyrone Power och Erroll Flynn. Den senare blev påtänkt medan man hade planerat in Bette Davis som Scarlett O'Hara, men Davis vägrade totalt eftersom hon hatade Flynn. Även Ronald Colman var på förslag. Seriösast lär ha varit erbjudandet till Cooper, som dock bestämt tackade nej, eftersom han var övertygad om att filmen skulle bli tidernas flopp. Till slut blev det alltså Gable (Kungen av Hollywood) som accepterade motvilligt på grund av personliga problem. Han låg i skilsmässa och ville gifta sig med Carole Lombard.

Jakten efter Scarlett O'Hara skulle bli ett stort medianummer i USA. Ungefär 1400 kvinnor anmälde sitt intresse, 400 intervjuades, några ( bl a Lana Turner, Jean Arthur och Susan Hayward) fick provfilma i svartvitt medan redan kända namn som anmält sitt intresse, t ex Joan Crawford, Barbara Stanwyck och Katharine Hepburn, inte ens fick chansen. Slutligen prövades bara två i färg: Paulette Goddard och Vivien Leigh. Vi vet alla att engelskan Leigh fick rollen, men kanske inte att hon hittats av Myron Zelznick (bror till David O) och kontrakterats som Scarlett redan innan "jakten på Scarlett" blev det där jättepådraget i amerikansk press. Nämnas bör kanske också att Vivien Leigh inte var någon novis i branschen utan redan ett ganska väl etablerat namn inom brittisk film.

Notabelt är också att Gable först vägrade ställa upp vid premiären i Atlanta eftersom den svarta aktrisen Hattie McDaniel, Scarletts kammarjungfru Mammy, inte fick närvara på grund av raslagarna i Södern. Han övertalades dock till sist, främst av Hattie själv faktiskt - som inte bara nominerats till en Oscar för bästa kvinnliga biroll utan också vann statyetten! Därtill blev hon första afro-american över huvud taget att tilldelas en Oscar.

VISSTE DU ATT Alan Ladd var en tuffing i verkligheten också. I John Farrows båda äventyr "Två år för om masten" (Two Years Before the Mast, 1946) och "Straffkolonin Botany Bay" (Botany Bay, 1953) fick Ladds rollfigur smaka på "den åttasvansade katten" och det var Ladd själv som piskades - och det var han själv som kölhalades i "Botany Bay" - den ende stjärnskådespelare i Hollywood som någonsin lär ha utsatt sig för detta!

Och återigen, tänk om... Ladd erbjöds roller som John J Macready i John Sturges "En man steg av tåget" (Bad Day at Black Rock, 1955) och Jett Rink i George Stevens "Jätten" (Giant, 1956) men tackade nej till båda. Rollerna gick i stället till Spencer Tracy respektive James Dean... I gengäld kämpade Ladd hårt för att få titelrollen i David Leans "Lawrence av Arabien" (1962) - vilken som bekant gick till Peter O´Toole.

SÅ ÄR VI framme vid Erroll Flynn, som snabbt fick sitt genombrott i titelrollen i sjörövaräventyret "Kapten Blod" (Captain Blood, 1935) i regi av Michael Curtiz. Robert Donat var från början tänkt som Peter Blood. Men Donat hade kända problem med hälsan så Warner Brothers Jack Warner chansade i stället på kontraktsbundne Errol Flynn från B-gardet. Vet inte vad Curtiz ansåg om detta, men faktum är att han och Flynn kom till att avsky varandra redan från början. Ändå gjorde båda flera av sina bästa filmer tillsammans.

Som tidigare nämnts var då 30-årige Flynn alltså påtänkt som 21-årige Ashleys Wilkes i "Borta med vinden" (1939). Rollen gick i stället till då 46-årige (!) Leslie Howard, som förstås accepterade ytterst motvilligt. Och ingen mindre än James Cagney var från början utsedd att spela titelrollen i Curtiz "Robin Hoods äventyr" (The Adventures of Robin Hood", 1938). Men produktionen blev dessbättre fördröjd ett par år. När den väl blev aktuell igen hade Cagneys kontrakt med Warner Bros. gått ut och Errol Flynn gjorde succé som Robin av Locksley - trots att han själv påstod att han inte alls trivdes i rollen!

Olivia de Havilland blev andrahandsvalet som Marion. Den aktris som egentligen skulle haft rollen blev emellertid med barn och fick hoppa av. Vem hon var förtäljer inte ens IMDb vad jag kan se. De Havilland och Flynn spelade mot varandra i hela nio filmer och det är icke obekant att hon var Flynns stora kärlek - tyvärr dock helt obesvarad.

TYRONE POWER VAR faktiskt inte bara Tyrone (Edmund) Power utan Tyrone Power nr 3 av 4. Hans farfars far Tyrone Power (1795-1841) var en välkänd irländsk komiker, hans far Fredrick Tyrone Power (1869-1931) var omtyckt Broadwayaktör och vi kan fortfarande se honom i Roul Walshs klassika western med John Wayne: "Mot lyckans land" (The Big Trail, 1931). "Vår" storstjärna Tyrone Power föddes 1914 och gled väl på sätt och vis in i branschen på ett bananskal, dvs tack vare sin redan namnkunniga släkt. Hans son Tyrone William Power, född 1959, nådde i sin tur däremot aldrig någon framgång i förfädernas bransch. Så har vi klarat av det.

Tyrone Power var som nämnts en av flera påtänkta för rollen som Ashley Wilkes i "Borta med vinden" (1939) och då blott 25 år gammal var han jämte Flynn väl den som egentligen låg riktigast till att gestalta den 21-årige Wilkes. Han såg ju dessutom oförskämt bra ut, vilket självfallet inte hämmade hans filmkarriär på något vis - tvärtom. Varför han ratades för rollen har jag inte lyckats få full klarhet i men förmodligen erbjöds Fox inte någon tillräckligt stor summa för att låna ut honom.

Han blev också snabbt filmbolaget Fox stora stjärna och självklar för huvudrollen i filmer som även blev stora publiksuccér. I Henry Kings "Utanför lagen" (Jesse James, 1939) hade han titelrollen mot Henry Fonda, som låg som nummer två i rollistan. Han blev den maskerade hämnaren i Rouben Mamoulians "Zorros märke" (The Mark of Zorro, 1940) och korsade klinga med Basil Rathbone och han fick ohotad Valentinos glansroll i nyinspelningen av Mamoulians "Blod och sand" (Blood and Sand, 1941) mot bl a Rita Hayworth.

UNDER MITTEN AV femtiotalet blev Tyrone Power mer sparsmakad (i vissa fall även förbigången) eftersom hans kontrakt med Fox gick ut 1955. Men redan 1953 vägrade han spela Marcus Gallio i "Den purpurröda manteln" (The Robe) och rollen gick i stället till Richard Burton. Samma år erbjöds han huvudrollen i "Härifrån till evigheten" (From Here to Eternity) ett framgångsrikt drama kring japanernas överfall på Pearl Harbor (1941). Rollen gick i stället till Burt Lancaster. Frank Sinatra hade för övrigt en biroll i den filmen och gjorde en fin comeback både som skådespelare och sångare tack vare den Oscar han fick för sin insats i filmen. Apropå "Härifrån till evigheten": Sinatra var inte förstahandsvalet - kan ni tänka er Eli Wallach, hur duktig skådespelare han än må vara, som Maggio?

Tyrone Powers sista två fullbordade filmer blev hyggliga både publik- och kritikerframgångar. 1957 hade han huvudrollen som Jake Barnes i Hemingway-baserade "Och solen har sin gång" (The Sun Alson Rises) i tjurfäktarmiljö på 20-talet, i regi av Henry King och mot Ava Gardner och Errol Flynn; båda männen ungefär lika slitna överklasslodare mot en fräsch Ava. Beroende på vilken producent som hade option till Hemingways roman var Montgomery Clift först påtänkt som Jake Barnes av Howard Hawkes. När Darryl F Zanuck väl tagit över optionen blev det således Tyrone Power.

Powers sista fullbordade film har samma produktionsdatum, alltså 1957: Billy Wilders "Åklagarens vittne" (Witness for the Prosecution) med Charles Laughton i toppform och Marlene Dietrich som vanligt förförande. Power (som tog rollen motvilligt) spelar själv den anklagade som efter visst trixande blir frikänd. Två år senare producerade han och gav sig själv huvudrollen i King Vidors "Salomo och drottningen av Saba" (Salomo and the Queen of Saba) mot Gina Lollobrigida och George Sanders. Ungefär halva filmen var redan färdiginspelad när Power fick en hjärtattack under en svärdsduell med George Sanders och avled så gott som meddetsamma. Han ersattes av Yul Brynner, som också fick göra om Powers närbildsscener. Filmen beskrevs i USA vara en av de 50 sämsta någonsin.

INGRID BERGMAN IGEN - hon blev ju en helt betagande Maria i Hemingway-baserade filmen "Klockan klämtar för dig" (1943) ett romantiskt drama under spanska inbördeskriget. Fast inte sådär utan vidare. Hon var under kontrakt med David O Selznick, som till att börja med främst använde henne som handelsvara. Det var ju så under Hollywoods s k Gyllene År, att skådespelarna bands vid en agent, en producent eller ett filmbolag på ett visst antal år, oftast sju. Kanske gjorde bolaget honom/henne till sin storstjärna nästan med en gång, vilket betydde att skådespelaren var tvungen att ta rollerna som tilldelades honom eller henne. En kontrakterad kunde också få gå ett par eller alla åren utan att få någon enda riktig roll.

David O Selznick lånade mer än gärna ut Ingrid Bergman ("Gasljus" mot Charles Boyer, en roll - som gav henne en Oscarsstatyett - för att ta ett exempel. Och "Casablanca" för att ta ett annat.) Ingrid lär inte haft något emot "utlåningen", men hennes största dröm vid den tiden var att få rollen som den unga Maria i just "Klockan klämtar för dig". Paramount hade planer på att göra filmen med Gary Cooper som Robert Jordan och en tyskfödd ballerina från såväl Ballet Russe som diverse Broadway-musikaler, Vera Zorina.

Zorina hade filmdebuterat i musikfilmen "Goldwyn Follies" (1938) och därefter medverkat i några enklare filmer som "Äventyrerskan" mot Erich von Stroheim (1940) och komedin "Oh, Louisiana" mot Bob Hope (1941). Hon hade kontrakt med filmmogulen Samuel Goldwyn, som också ville ge henne chansen till en dramatisk karriär. Den skulle hon inleda som just den unga Maria i "Klockan klämtar för dig", var det tänkt.

David O Selznick ville ju från början att Ingrid Bergman skulle bli Maria, medan Paramount envisades med att Zorina skulle ha rollen. Men redan efter två veckors inspelning visade det sig att den stackars kvinnan inte höll måttet och hon entledigades från rollen. Inspelningen lades på is, intresset i Hollywood svalnade kvickt för Vera Zorina och vice versa. Under tiden hade David Selznicks bror Myron ordnat ett möte mellan Ernest Hemingway och Ingrid Bergman. Författaren blev eld och lågor och lär ha pestat Paramount så pass att bolaget till sist kom nära nog krypande till Selznick och bad om att Ingrid skulle få spela Maria... Tänk som det kan gå!

"SUNSET BOULEVARD" (1950) med Gloria Swanson (1897-1983) som den åldrande f d stumfilmsstjärnan Norma Desmond är en av de mest hänsynslösa uppgörelserna med just övergången från stumfilm till ljudfilm. Från stjärna till föredetting mer eller mindre. Så blev även rollbesättningen. Swanson, som är helt fantastisk i filmen, var dock inte förstavalet. Några andra f d stumfilmsstjärnor tillfrågades först, nämligen Mary Pickford (1893-1979) och Pola Negri (1897-1987) samt Mae West (1892-1980) - som blev oerhört förnärmad av anbudet. Samtliga avböjde mer eller mindre bryskt.

Montgomery Clift skulle egentligen ha spelat den unge manusförfattaren, som på sätt och vis blir Norma Desmonds "slav", men Clift hoppade av bara en vecka före filminspelningens början och rollen gick som bekant till William Holden. En annan "slav" , Desmonds butler, spelas för övrigt av Erich von Stroheim, som Gloria Swanson många år tidigare både haft som mentor och varit gift med.

Låt mig avsluta med ett underbart replikskifte från "Sunset Boulevard.
Den unge manusförfattaren när han träffar filmstjärnan:
- You are Norma Desmond. You used to be big.
Hon svarar:
- I am big. It is the pictures that got small.




Källor: Biografin "Selznick" (1970) av Bob Thomas och "The Wordsworth Book of Movie Classics" (1992) samt IMDb.

© hazzan lindström


2013-02-11

   
Källa: TCM
Källa: TCM
Tänk om det här hade varit Ronald Reagan och Ann Sheridan...

Källa: TCM
Källa: TCM
Och tänk om det här hade varit Gary Cooper och Bette Davis...

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Casablanca (1942)
Sunset Boulevard (1950)

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Clark Gable
Klassisk kolossal-film följden av ett benbrott