russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Ava Gardner

Sensuellaste Hollywood-stjärnan med bägge benen i och på jorden

Hon var länge ansedd som den skönaste, elegantaste och mest sensuella stjärnan i Hollywood. Alltsedan sitt andra genombrott som Venus-staty i filmen “Den gäckande Venus”(1948), där hon kysses till liv av en förbluffad men glatt överraskad Robert Walker. Att sköna Ava sedan dessutom visade sig vara en ytterst självständig och ibland nyckfull kvinna går för min del helt enkelt bara att lägga till på hennes pluskonto.


AVA LAVINIA GARDNER föddes den 24 december 1922. Oönskad eller inte - det förmäler inte källorna, bara att hon hade en olycklig såväl barndom som uppväxt. Avas pappa Jonas Gardner var bomulls- och tobaksodlare i det lilla bondesamhället Brogden, North Carolina - och det var med nöd och näppe han och hustrun Mollie lyckades försörja sig själva och sina sju barn. Man kan således gott säga att Ava redan från koltåldern vant sig vid att stå barfota med bägge benen i snarare än på jorden. Rättframhet var också något som utmärkte fattiga bönders vardag, något som i sin tur präglade Ava i hennes umgänge med omvärlden.

Redan medan Ava och flera av hennes syskon var ganska unga förlorade familjen sin gård. Fadern blev sågverksarbetare och modern fick ta plats som kokerska och hushållerska på ett studenthem. Först när Ava var 13 år flyttade de till ett större samhälle, där modern blev föreståndare för ett pensionat och fadern fick jobb på stadens varv. Men redan efter två års tid blev han sjuk i bronkit och dog. Ava var då i femtonårsåldern och tog en sekreterarkurs efter avslutade collegestudier. Fast det var knappast hennes dröm att försörja sig som sekreterare resten av livet. Ödet ville också annorlunda…

1941 FICK AVA MÖJLIGHET att besöka sin storasyster Beatrice (Bappie), som gift sig och flyttat till New York. Och det var här Ödet grep in. Avas svåger var professionell fotograf och kunde naturligtvisa inte låta bli att avbilda sin redan då mycket vackra svägerska. Det mest lyckade porträttet sattes ut i hans skyltfönster på fashionabla Fifth Avenue. Och det tog såklart inte särskilt lång tid innan hon också uppmärksammades av filmfolk.

Hos MGM tände man på skönheten och tecknade snart nog ett standardkontrakt på sju år med henne - det skulle sedan komma att förlängas ytterligare tio år. Fast vägen till stjärnstatus skulle visa sig lång även för vackra Ava. Som de flesta andra nykomlingar hos MGM och andra filmbolag innebar upptäckten främst hårt arbete under de kommande åren. I första hand hårdträning hos talpedagog, som fick arbeta både hårt och länge med att få bort hennes verkligt bondska Carolina-dialekt. Därefter följde lektioner i hur man sminkar sig, hur man väljer kläder, hur man uppför sig i större och "finare" sällskap. Och däremellan bakgrundsroller och sällan någon replik.

REDAN UNDER HENNES första år hos MGM (1941) skymtade hon som hastigast förbi i inte mindre än fyra filmer, bl a “Vi på Broadway” (Babes on Broadway) med Mickey Rooney och Judy Garland. Andra blivande stjärnor bland ”de okrediterade” var för övrigt Donna Reed och Margaret O'Brien. Och Ava skulle vara med i ytterligare ett tjugotal filmer, okrediterad för de flesta rollerna, innan hon 1946 fick sitt genombrott som Kitty Collins mot Burt Lancasters Ole “Swede” Andersen i Robert Siodmaks “Hämnarna” (The Killers) efter Ernest Hemingways hårdkokta roman. Då var hon förstås redan känd både nationwide i USA samt utomlands. 1942 hade hon nämligen gift sig med oerhört populäre Mickey Rooney och fått en enastående publicitet på köpet. Vad spelade det sedan för roll att de gick skilda vägar redan året därpå? Främst på grund av Mickeys otrohet. Själv kommenterade Ava skilsmässan med att “vi var ju bara barn, båda två, så vad kunde man vänta sig?“ Hon gifte sig ändå på nytt med storbandsledaren Artie Shaw redan 1945. Det äktenskapet höll inte ens ett år. Shaw klagade på hennes bristande bildning - den enda bok Ava någonsin läst fullt ut innan de träffades var “Borta med vinden”. Kanske hans bildningsiver gällande Ava orsakade skilsmässan, precis som det skulle gå för Marilyn Monroe och Arthur Miller några år senare.

Avas framgång med “Hämnarna” blev dessutom en smolk i bägaren för MGM, som hade lånat ut henne till Universal för just rollen som Kitty Collins. (Och utlånad till andra filmbolag blev hon ofta genom sina 17 kontraktsår hos MGM.) “Hämnarna” är en hårdkokt gangsterhistoria med ett strålande manus av Anthony Veiller efter Ernest Hemingways roman om en man som svikit rånargänget och nu väntar på hämnden, som han accepterat som oundviklig. Händelseförloppet fram till “avrättningen” skildras skickligt i återblickar. Ava Gardner spelar den förföriska Kitty, som vänslas med båda sidor så att säga. Filmen innebar genombrott inte bara för Ava utan även för debutanten Burt Lancaster.

1948 FICK SÅ AVA en roll som var som klippt och skuren för henne - vem kunde väl bättre föreställa den romerska kärleksgudinnan Venus i William A Setiers förtjusande fantasykomedi “Gäckande Venus” (One Touch of Venus)? Vem skulle inte vilja vara i dekoratören Eddies (Robert Walker Sr) ställe, när han hängivet kysser en staty av Venus - som plötsligt får liv i form av Ava Gardner? De verkliga problemen uppstår förstås först då Venus blir kär i honom! Och skulle du, kära läsare, råka ut för något liknande, gör då som Ava/Venus råder Eddie i filmen: “Ställ inga frågor, du blir bara förvirrad”…

Nu följde bättre och bättre filmroller för den sköna förförerskan. Hon spelade mot James Mason, vars äktenskap hon förstör i Mervyn LeRoys “Den andra kvinnan” (East Side, West Side, 1949), ett brott hon får betala för med livet. I Albert Lewins underbara fantasydrama “"Pandora och Den Flygande Holländaren” (Pandora and The Flying Dutchman, 1951) ger hon i stället honom sitt liv frivilligt - alltså åt Masons rollfigur Den Flygande Holländaren. Samma år gör hon ett av sina finaste rollporträtt som halvblodet Julie La Verne i en av tidernas bästa musikaler: Jerome Kerns “Teaterbåten”.

George Sidneys filmatisering av “Teaterbåten” (Show Boat, 1951) är en kärlekshistoria mellan dottern till båtens ägare, Magnolia Hawks, och den tvivelaktige spelaren Ravenal, som spelas av Kathryn Grayson respektive Howard Keel. Paul Robeson gör en sorts Onkel Tom-figur som allt-i-allo på båten och sjunger “Ol' Man River” med karaktären av negro spiritual. Men operetten nuddar också vid rasproblemen i USA:s sydstater. Primadonnan, Julie La Verne, här spelad intensivt av Ava Gardner, har några droppar negerblod i ådrorna och när hon äktar en vit skådespelare blir hennes liv till en stor tragedi. Ava fick mycken beröm för sin roll som Julia La Verne, men MGM gjorde henne besviken genom att envisas med att låta Annette Warren dubba hennes sång i “Teaterbåten”. Ava har sjungit småstumpar i flera av sina filmer, men veterligen är det bara i “Hämnarna” där vi får höra hennes egen sångröst. Hon hade en numera omvittnat god sångröst men dubbades envist av MGM. Man har i alla händelser kvar hennes sångröst på soundtracket så i en dokumentär om Ava från 1992 kunde vi höra henne själv sjunga “Can't Help Loving That Man” - och undra varför MGM inte någonsin släppte fram hennes sångröst helt på film.

FÖRSTA HÄLFTEN AV 1950-talet kom Ava Gardner i tre av sin bästa filmer. Hon spelade Cynthia Green i ytterligare en Hemingwayhistoria: Henry Kings “Snön på Kilimanjaro” (The Snows of Kilimanjaro, 1952) mot Gregory Peck och Susan Hayward. Peck spelar författaren Harry Street, som blivit svårt infekterad under en safari i Afrika och ligger och yrar om sin stora kärlek (Cynthia Green) medan hans hustru (Susan Hayward) får lyssna på hans kränkande ord, där vid båren vid foten av berget Kilimanjaro. Det hela slutar dock lyckligt - för de båda makarna. För Ava Gardner personligen och hennes nye make är det litet si och så.

Sedan 1951 är hon gift för tredje gången - nu med entertainern Frank Sinatra. Alltsedan bröllopet lever de i ett intensivt men också stormigt äktenskap. Slåss ena minuten, älskar varandra hämningslöst i nästa. Och det går bäst under de perioder de är åtskilda. Det ska visa sig att äktenskapet håller - åtminstone på papperet - fram till 1957. 1953 gör Ava den frispråkiga äventyrerskan Eloise Kelly i John Fords remake av Clark Gable/Jean Harlow-succén “Red Dust” från 1932: “Mogambo”, ytterligare en Afrikahistoria. Här spelar Ava mot en redan väl etablerad Grace Kelly, man skulle till och med kunna påstå att hon "spelar ut" den blivande furstinnan Grace av Monaco. Hon belönades också med en Oscarsnominering för den kvinnliga huvudrollen medan Grace Kelly nominerades för bästa kvinnliga biroll. Ava Gardner förlorade mot Audrey Hepburn (Prinsessa på vift, 1953) och Grace Kelly förlorade mot Donna Reed (Härifrån till Evigheten, 1953).

MIN VERKLIGA FAVORTIFILM med Ava Gardner är Joseph L Mankiewiczs “Barfotagrevinnan” (The Barefoot Contessa, 1954). För mig och många andra av hennes beundrare är det som om hon i eldiga Maria Vargas spelar sig själv. En Flamencodanserska i Spanien som lockas till Hollywood, tänds till en stor men egensinnig, kortvarig stjärna och slutar som contessa och (Venus)staty. En helt fantastisk berättelse med Humphrey Bogart i en av sina bästa roller. Mankiewicz Oscarsnominerades för story och manus, medan Edmond O'Brien som svettig PR-man hos Hollywoodmogulen vann en statyett i kategorin manlig biroll. Ava Gardner blev inte ens nominerad.

Det är väl här Avas passion för Spanien och tjurfäktningar väcks.

1957 är Ava med i ytterligare en Hemingwayhistoria: Henry Kings “Och solen har sin gång” (The Sun Also Rises) som handlar om några mer eller mindre misslyckade individer på galej i 20-talets Frankrike och Spanien. Här är Ava som Lady Brett Ashley lika vacker och levande som någonsin. Här är det snyggingen Tyrone Power och “suputarna” Errol Flynn och Edmond O'Brien som dominerar. Brett älskar Jake Barnes (Power), som hon inte dock inte kan leva med eftersom han är impotent på grund av en krigsskada och att hon har starka sexuella behov. Flynn spelar sig själv, har det för övrigt elakt sagts.

I Stanley Kramers “På stranden” (On the Beach, 1959) efter Nevil Shutes roman möter Ava återigen Gregory Peck, som i ett eftermäle menat på att “den osäkra unga kvinnan från Kilimajaro-filmen verkligen mognat som skådespelerska men framförallt som erfaren kvinna". Det handlar om en handfull australier, som inväntar konsekvenserna av en atomexplosion vilken ödelagt resten av världen. Ett på alla händer välspelat drama som manar till eftertanke. I andra roller ser vi Anthony Perkins och en utmärkt Fred Astaire i hans första rejäla karaktärs- och talroll.

EFTER DETTA BLEV DET ALDRIG några mera inträngande karaktärsroller för Ava Gardner. Men visst syntes hon i olika ganska bra filmer, fast aldrig i några större karaktärsroller. Hon spelade mot Charlton Heston i Nicholas Rays “55 dagar i Peking” (55 Days in Peking, 1963) ett äventyrsdrama från boxarupprorets Kina omkring sekelskiftet 1899/1900. Hon var med mot Kirk Douglas och Burt Lancaster i den alldeles utmärkta filmen om en planerad statskupp i USA i John Frankenheimers “Sju dagar i maj” (Seven Days in May, 1964) efter Fletcher Knebels roman.

Först i John Hustons “Iguanans natt” (The Night of the Iguana, 1964) efter Tennessee Williams pjäs får hon återigen utmärkta recensioner . Men detta blev också hennes sista rejäla karaktärsroll. Hon spelar mot veteraner som Richard Bruton och Deborah Kerr och hon sägs vara jätterädd för dem båda. Filmen handlar om en nersupen präst, numera reseledare, som bollas mellan tre kvinnor med olika inställning till kärlek respektive sex.

Från 1955 är det Spanien som gäller för Ava Gardner. Nu skvallras det om hennes utsvävande liv med matadorer och att hon dansar flamenco med zigenare nätterna igenom - men säger sig vara lycklig. Hon tackar nej till olika filmerbjudanden, t ex när man föreslår henne att spela sångerskan Ruth Etting (1896-1978). Förbannad svarar hon att “Jag tänker inte mima nån jävla sångerska när nån annan sjunger!”. Rollen som Ruth Etting gick i stället till (superba sångeskan) Doris Day och filmen ifråga heter "Dej ska jag ha!" (Love Me or Leave Me, 1955), en mycket bra filmbiografi om sångerskan som hamnar i händerna på en förälskad men hårdför gangster (James Cagney).

1968 mer eller mindre flyr Ava Gardner från Spanien, bland annat på grund av skattetrassel, och flyttar till London. Här lever hon i största enskildhet med få vänner. Bland dessa är poeten Robert Graves och skådespelare Stewart Granger, som hon spelad emot i “Station i Indien”. 1986 drabbas Ava Gardner av en stroke och 1990 avlider hon i lunginflammation. Hennes mångåriga hushållerska ser till att hon blir begravd i Smithfield bredvid sina föräldrar och bröder. Och Gregory Peck “tar över” hushållerskan och hennes älskade hund.

© hazzan lindström


2011-08-09

   

Ava Gardner i Barfotagrevinnan.

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood