russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Tre sjungande storstjärnor

Jeanette MacDonald - Jane Powell - Kathryn Grayson

FILMMUSIKALERNAS FRÄMSTA sångerskor från Hollywoods gyllene år? Visst kan de väl vara, i tur och ordning, Jeanette MacDonald, Kathryn Grayson och Jane Powell. I varje fall i mina arkiv. Jag har till och med svårt att rangordna dem annat än i ålderskronologisk följd.

Alla tre var i mitt tycke lika älskliga. Kathryn Grayson kanske ändå den mest förtjusande. Med sångröster utöver det vanliga tjusade alla tre inte bara sina motspelare utan även mig och den tidens showfilmspublik i allra högsta grad.

Jeanette MacDonald försvann i och med operettfilmens utdöende. Grayson och Powell i sin tur försvann från bioduken samtidigt som intresset för musikfilmerna ebbade ut. Men de hade ju teaterscenerna att gå tillbaka till – och så var ju tevemediet på stark frammarsch.



JEANETTE Anna MACDONALD, föddes 1903 i Pennsylvania och var den ledande operettstjärnan på vita duken framförallt under 1930-talet. Hon provfilmades av Paramount och upptäcktes av Ernst Lubitsch. Han lät henne filmdebutera 1929 mot fransmannen Maurice Chevalier, som belönades med en Oscar liksom Lubitsch själv - i "Prinsgemålen" (The Love Parade). Hon parades ihop med Chevalier i ytterligare några musikkomedier, som dock inte gjorde några större eftertryck. Hennes stora och inte minst internationella genombrott på den vita duken fick hon som Fifi mot Chevaliers greve Danilo i Lubitschs sprudlande version av "Glada änkan" (The Merry Widow, 1934) med den klassiska "Vilja"-sången.

Därefter parade MGM ihop MacDonald med Nelson Eddy, som jämte Chevalier skulle bli hennes mesta filmpartner. 1935 spelade och sjöng de tillsammans i musikkomedin "Marietta" (Naughty Marietta) och året därpå i vildmarksoperetten "Rose-Marie" (1936), där vi också kunde se två unga, blivande storstjärnor: James Stewart och David Niven i pyttesmå biroller. Inte originaloperetten förstås men länge en verklig filmklassiker, åtminstone tills färgversionen kom 1954 med Howard Keel och Ann Blyth i huvudrollerna. Klassiska sången "Indian Love Call" är självklar i bägge filmerna.

AV JEANETTE MACDONALDS senare filmer ska väl främst nämnas de titlar, som då och då fortfarande kan dyka upp i någon tevekanal (framför allt på TCM) och som säkert kan anskaffas som DVD också. Då tänker jag närmast på jordbävningsdramat "San Francisco" från 1936, där hon spelar mot Clark Gable och Spencer Tracy (som tilldelades en Oscar); "Kärleksduetten" (Sweethearts) från 1938 mot Nelson Eddy och Ray Bolger; "Broadway Serenade" från 1939 mot Lew Ayres och "Hollywood dansar och ler" (Follow the Boys) från 1944 mot George Raft, Marlene Dietrich och Donald O’Connor samt "Det hände i Havanna" (Three Daring Daughters, 1948) mot José Iturbi och Jane Powell (i sin tredje filmroll).

Och så kan vi så klart se glimtar från flera av Jeanette MacDonalds filmer i de härliga, belysande klippfilmerna "That’s Entertainment" (samtliga tre delar) samt "Hollywood Singing and Dancing: A Musical History – The 1930s: Dancing Away the Great Depression" från 2009, som ännu inte tycks ha nått hit till Sverige. Vakna, SVT!

Jeanette MacDonald avled lugnt och stilla i Texas 1965. Hon efterlämnade maken och skådespelaren Gene Raymond, som hon då varit gift med i nästan 30 år.

KATHRYN GRAYSON, född som Zelma Kathryn Elisabeth Hedrick i North Carolina 1922 (men växte upp i Missouri) blev en av de allra främsta musikalstjärnorna under 1940- och 50-talen. Främst minns vi henne nog från "Teaterbåten" och "Kiss me Kate". Precis som så många andra stjärnor i filmmusikalbranschen höll hon på fram till mitten av 1950-talet och framträdde därefter främst på teatrar och nattklubbar samt i olika typer av teveprogram. Hon upptäcktes av MGM:s Sam Katz redan 1939, då han sökte efter en rival till redan etablerade Deanna Durbin. Hans val blev till sist i stället Judy Garland.

Kathryn Graysons högsta önskan var att få sjunga opera, men hennes lyriska sopran räckte inte riktigt till – förrän efter det att hon hade slutat filma! Som tonåring fick hon det eviga sjuårskontraktet (det förlängdes så småningom till 13 år) med MGM efter en provfilmning som sägs ha varit MGM:s längsta och dyraste genom showfilmsåren. Efter signeringen av kontraktet erbjöds hon att sjunga "Lucia" på Metropolitan Opera i New York men mer eller mindre tvingades av Louis B Mayer att tacka nej.

Som så många andra nykomlingar fick hon börja med att spela mot Mickey Rooney i titelrollen som "Andy Hardys privatsekreterare" (1941), där hon sjöng Johan Strauss den yngres "Voices of Spring", alltså "Frühlingsstimmen". Saken var klar, Louis B Mayer visste att han hade en blivande sångstjärna.

FÖRST VAR HON med i några mindre uppmärksammade filmer, bl a spelade och sjöng hon i Abbot och Costello-farsen "Rio Rita" (1942) och hade huvudrollen i dels Frank Borzages "Sju sjungande hjärtan" (Seven Sweethearts, 1942) mot Marsha Hunt och Van Heflin och dels i George Sidneys "Soldatflamman" (Thousands Cheer, 1943) mot Gene Kelly och Mary Astor. Men så slog det till riktigt ordentligt då hon spelade mot Gene Kelly och Frank Sinatra i George Sidneys "Säg det med sång" (Anchors Away, 1945) – en film som jag för övrigt själv ser om minst en gång om året.

Givetvis fick hon efter det ett eget nummer i den strålande nummerrevyn "Ziegfeld Follies" (1945) med idel storstjärnor: "A Great Lady Has an Interview", och hennes nästa storfilm kom samma år: Richard Whorfs "Efter regn kommer solsken" (Till the Clouds Roll By) mot Van Heflin, Van Johnson, June Allyson, mot Robert Walker som Jerome Kern och mot sjungande storstjärnor i olika nummer som Judy Garland, Lucille Bremer, Frank Sinatra, Lena Horne och Dinah Shore. Själv sjöng Kathryn ett nummer som Magnolia Hawks ur "Teaterbåten" – som hon fem år senare skulle göra jättesuccé som i just George Sidneys "Teaterbåten" (Show Boat, 1951) mot Howard Keel, Ava Gardner och Joe E Brown, makarna Marge och Gower Champion och alla fina melodier icke att förglömma.

INNAN DESS HADE Kathryn hunnit charma utmärkte Caruso-sångaren Mario Lanza i Norman Taurogs "Midnattskyssen" (That Midnight Kiss, 1949) och "Flödande toner" (The Toast of New Orleans, 1950). Båda tjusade tillsammans biopubliken med stor framgång, men under inspelningarna gick det tydligen inte riktigt bra. Kathryn var känd bland filmfolket för sitt lugna temperament, men hade en och annan ilsken dispyt med just Lanza, framförallt med anledning av hans vulgära språk mellan tagningarna och hans alkoholmissbruk.

"Banditen som kysstes" (The Kissing Bandit, 1948) mot Frank Sinatra blev däremot ingen publiksuccé precis. Kathryns sista någorlunda uppmärksammade film blev "Ökensången" (Sigmund Rombergs The Desert Song, 1953) mot Gordon MacRae och Steve Cochran, innan avskedet, (skulle jag vilja påstå) med George Sidneys härliga succé "Kiss me Kate" mot Howard Keel och Ann Miller, operettversionen av Shakespeares "Så tuktas en argbigga", där alla stjärnorna var i sitt esse.

Michael Curtiz "Vagabond King" (1956) blev ingen succé för Kathryn Grayson. Filmen gjordes snarare för att introducera den nya sångstjärnan Oreste Kirkop (1923-98) från Malta, uppbackad av Bing Crosby, i något som trots allt skulle bli hans enda (!) film. Hans karriär som tenor blev över huvud taget kort, han drog sig tillbaka till Malta 1960. Efter det har vi givetvis fått återuppleva Kathryn Grayson i MGM:s olika klippfilmer och 1987-89 framträdde hon som Ideal Molloy i några avsnitt av Angela Lansburys serie "Mord och inga visor" (Murder She Said). Hon framträdde även på teaterscener i bland annat "Glada änkan", Rosalinda" och "Camelot" och på nattklubbar. Hon förverkligade likaså sin barndoms dröm att sjunga opera och gav konserter i bland annat Australien.

JANE POWELL SÅG dagens ljus som Suzanne Lorraine Burce 1929 i Oregon. Efter radio- och teaterjobb filmdebuterade hon när hon var 15, närmare bestämt som barnstjärna i "Song of the Open Road" (1944). Jane rymmer hemifrån och träffar uppenbarligen både Edgar Bergen och hans buktalardocka Charlie McCarthy samt W C Fields. Dessutom sjunger hon till Sammy Kaye och hans då populära orkester: "Rolling Down the Road" och "Here it is Monday". Detta var alltså Janes första film, däremot W C Fields sista. Redan i sin nästa film, Arthur Lubins "Förtjusande farlig" (Delightfully Dangeros, 1945) står Jane överst på rollistan mot Ralph Bellamy och Constance Moore. Här sjunger hon bl a "In a Shower of Stars".

1948 bör ha varit Jane Powells drömår. Det är då hon får spela mot sin stora idol Jeanette MacDonald i "Det hände i Havanna" (Three Daring Daughters), där hon bland annat sjunger "The Dickeybird Song". Samma år spelar och sjunger hon i "Vi träffas i kväll" (A Date With Judy) mot filmpappan Wallace Beery, Elizabeth Taylor, Carmen Miranda och Xavier Cugats rumbaorkester. Jane står här tvåa i rollistan efter Beery och snäppet före Liz Taylor, som för övrigt skulle bli en av hennes närmaste vänner. Bland annat var de tärnor på varandras bröllop – åtminstone det första. Filmmakarna bakom "Judy" inspirerades av ett radioprogram från 1941 om den hyperaktiva tonårstjejen Judy och hennes "uppnästa" föräldrar. Filmens och Janes huvudnummer är "It's a Most Unusual Day".

Samma år spelar hon mot storstjärnan George Brent (som hennes pappa alltså) ombord på en lyxkryssare i "Fest ombord" (Luxury Liner, 1948), där hon bl a träffar den norskfödde operasångaren Lauritz Melchior och återigen sjunger till Xavier Cugats rumbaorkester. Bl a underbara "The Peanut Vendor", om jag minns rätt – en melodi som förstås blev allra bäst framförd av Louis "Satchmo" Armstrong långt tidigare. Roger Moore spelar en servitör, okrediterad - men så var det ju också inte han utan en annan Roger Moore som skulle bli världskändis som 007 James Bond...

"KUNGLIGT BRÖLLOP" (Royal Wedding, 1951) blev Jane Powells kanske största framgång. Så regisserades den också av Stanley Donen och hade ingen mindre än Fred Astaire i den ledande manliga huvudrollen. Från början skulle June Allyson haft rollen men blev gravid. Hon ersattes av Judy Garland som Jane i sin tur fick ersätta, när hon aldrig kom till inspelningen. Jane spelar syster till Fred, de är dessutom danspartners (storyn bygger faktiskt på Fred och systern Adele Astaires tidiga partnerskap) som blir ombedda att uppträda i London vid tidpunkten för prinsessan Elizabeths (Elizabeth II) bröllop. Fred blir förälskad i Sarah Churchill, medan Jane väljer Peter Lawford. En härlig och fortfarande mycket populär filmmusikal av Alan Jay och Burton Lane.

Nu blir Jane Powells filmer riktigt populära. Så är de också sprängfyllda med både musik och dans och fina artister. Titlar som "Rich, Young and Pretty, 1951" mot sångaren Vic Damone och Fernando Lamas (pappa till Lorenzo från bl a "Falcon Crest"); Stanley Donens framgångsrika "Sju brudar – sju bröder" (Seven Brides for Seven Brothers, 1954) som Milly mot Howard Keel och Russ Tamblyn; Donens "Av hela mitt hjärta" (Deep in My Heart, 1954), en filmbiografi över den amerikanske kompositören Sigmund Romberg med bl a José Ferrer, Merle Oberon, Roosemary Clooney, Ann Miller och Gene Kelly; samt "Hallå Sjömän!" (Hit the Deck, 1955) mot Tony Marin, Debbie Reynolds, Vic Damone, Ann Miller och Russ Tamblyn.

Här lämnar Jane Powell filmbranschen, eller som hon själv har uttryckt det: "I didn't quit movies. They quit me." I sanningens namn hade hon väl också vuxit ifrån rollen som den unga, älskliga söta tonårsflickan. I stället framträdde hon nu på teaterscener, bl a i "Sound of Music", "Carousel" och "South Pacific" (mot gamle motspelaren och vännen Howard Keel), och i teveserier som "Kärleksbåten" "Love Boat" och "Mord och inga visor" (Murder She Wrote) samt i "Law and Order: Special Victims Unit", så sent som 2002.

© hazzan lindström


2010-03-03

   
Källa: Wikimedia Commons
Källa: Wikimedia Commons
Jeanette MacDonald i The Sun Comes Up

Källa: Wikimedia Commons
Källa: Wikimedia Commons
Kathryn Grayson i The Toast of New Orleans

Källa: Wikimedia Commons
Källa: Wikimedia Commons
Jane Powell i Royal Wedding.

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood