Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 4

Disneys jubilar Kalle Anka och hans "inre krets"

---

JAG SKULLE TRO att så fort vi hör begreppet Disney, så är det bilden av Kalle Anka som först far igenom huvudet på de flesta av oss. I USA – och även andra länder som Italien till exempel – är däremot Musse Pigg Disneys galjonsfigur. Men nästan lika snabbt kommer vi att tänka på Jan Långben, Pluto, Piff och Puff och alla de andra trevliga och mycket personliga Disneyfigurerna. Mimmi Pigg, hennes och Musses Teddy och Freddy, Kalle Ankas Knatte, Fnatte och Tjatte och många fler.

I år (2009) har vår käre Kalle sagts fylla både 75 och 95 år (närmare förklaring följer i slutet av artikeln) och hedras av Disneyfolket med en speciell jubileums-DVD. I den här artikeln återknyter vi bekantskapen med honom och de övriga figurerna i Kalle Ankas inre krets. Kalle Anka & Co helt enkelt.


ÅR 1928 HADE VÄRLDENS första tecknade ljudfilm premiär i New York. Den hette ”Steamboat Willie” (Ångbåts-Willy) och huvudrollen innehades av en mager liten mus med stora labbar, tändstickspretiga armar och ben och en lång, spetsig nos. Detta var första gången man lade märke till en teckningstokig ung Chicagobo vid namn Walter Disney. Fyra år senare skulle han uppmärksammas på allvar.

Då belönades han nämligen inte bara med en Oscarsstatyett för sin kortfilm ”Flowers and Trees” (Blommor och träd) i den 1930 påbörjade Silly Symhony-serien utan fick likaså en heders-Oscar för att ha skapat just den lille musen – Musse Pigg. Egentligen var Walts första tecknade succéfigur en kanin, Oswald, The Lucky Rabbit. Men en ung tecknare i dåtidens USA var beroende av agenter och syndikat.

Oswald hamnade kvickt i andra händer och är numera känd som Bugs Bunny, alltså Snurre Sprätt. Efter detta bestämde Walt Disney sig för att bli sin egen producent och det var under tågresan mellan New York och Hollywood som han gjorde sina första skisser till en ny figur, den figur som skulle inleda Disneys väg mot toppen.

DEN NYA FIGUREN VAR alltså en mus och till en början fick den heta Mortimer Mouse. I varje fall ända till dess mrs Disney protesterade och helt sonika döpte om den till Mickey Mouse. Walt arbetade vidare och gjorde sin första Mickey-film. Men varken ”Plane Crazy” eller nästa kortfilm blev utsläppta med detsamma. Ljudfilmen höll nämligen på att skaka om Hollywood ordentligt och de bägge Mickey Mouse-filmerna var både svartvita och stumma.

Därför gjordes den tredje Mickey-kortfilmen med ljud. Och det var just ”Steamboat Willie” och den blev en enorm succé. Efter den, kan man kort och gott fastslå, gick allt på räls för unge Walt Disney, åtminstone fram till hans äventyr med sin första tecknade långfilm ”Snövit”. Men det är en annan historia, som kan läsas i min första Disney-artikel här på russin.nu …

Men strävsamme Walt Disney skulle så småningom ändå bli den tecknade filmens nestor och okrönte konung. Vad spelar det sedan för roll att han ganska tidigt slutade upp med att själv teckna? Han blev i stället sitt företags oslagbare idéspruta, medan andra och mycket duktiga tecknare på olika nivåer förverkligade hans uppslag.

KNAPPT HADE MICKEY blivit en känd figur förrän Walt Disney fick idén till ”Tre små grisar” (1933), där Stora Stygga Vargen (sedermera fulländad till Zeke Varg) fick representera trettiotalets depression, medan den kloka grisen stod för den demokratiske presidenten Franklin D Roosevelts så kallade New Deal – ”Den nya given”, FDR:s krisprogram i 1930-talets USA. De flesta av oss minns säkert filmens ledmotiv, visan ”Ingen rädder för vargen här”, som skapades av stumfilmsorganisten Frank Churchill och i originalet sjöngs av självaste Mary Pickford till ackompanjemang av fiol, piano och okarina – fast vid det här laget kan hon naturligtvis ha dubbats bort bl a här i Sverige.

”Tre små grisar” är måhända fortfarande världens mest berömda, tecknade kortfilm. På sin tid fick den i varje fall såväl en Oscarsstatyett som en guldmedalj vid filmfestivalen. Året var 1934. Det året presenterades faktiskt också en annan Disney-figur, som på sina håll ute i världen skulle bli större än Musse Pigg. Han hette Donald Duck – på svenska blev det Kalle Anka. Musse Pigg blev således Walt Disneys förstfödde vad gäller den helt egna produktionen. Ändå fick han alltså snabbt ge plats åt andra figurer.

Visst var Musse en makalöst harmonisk figur, vilket han för övrigt fortfarande är. Något av ideal-amerikan. Snäll och hjälpsam, uppfinningsrik, ridderlig och modig (till en gräns i alla fall) och därför byggdes flera av kortfilmerna upp kring ett David-och-Goliat-tema. ”Musse Pigg och bönstjälken” från 1947 är väl den mest kända av dem. Min Mussefavorit har dock alltid varit ”Trollkarlens lärling”, som ingår i ”Fantasia” (läs mera om den samlingen i min Disneyartikel nr 1).

JA, MUSSE HADE NOG bara ett enda störande fel, om än ett mycket mänskligt sådant. Det var hans nedlåtenhet som husse gentemot den trevliga jycken Pluto, som faktiskt tillkom redan 1930. Pluto fick aldrig någon mänsklig röst utan tvingades lita till sin mim-förmåga. Pluto är inte särskilt klyftig heller och har dessutom stora bekymmer med att kontrollera sin otroliga energi. Därtill blir han helt otroligt svartsjuk på andra djur, som kan tänkas stjäla hans husses uppmärksamt. Pluto är egentligen Disneygalleriets mest tragikomiska figur, som alltid råkar ut för olyckliga omständigheter. Och oturligt nog för honom lyckas han sällan trots sin godmodighet och sina ibland heroiska ansträngningar övertyga Musse om sin förträfflighet.

Man trivs för övrigt bäst i Plutos sällskap då denne är ute på eskapader helt på egen hand. Ett av mina favoritavsnitt är ”Pluto som charmör” (1947), som också anses vara Pluto-regissören Jack Nichols absoluta mästerverk. En lyrisk berättelse om Plutos dröm att bli sångare, en dröm som han också efter många om och men lyckas förverkliga – fast inte som vi betraktare väntar oss. Nichols lyckades göra Pluto älskad av framför allt alla barn utan att ge honom människoröst – eller kanske just därför. ”Plutos kalla kalkon” och ”Pluto vaktar får” (1948) är två utmärkta exempel på ”poeten” Nichols handlag.

Visste ni förresten att Pluto är en blodhund (en engelsk jakthund med långa öron) och att han fick namn efter planeten Pluto, som upptäcktes det året fast numera kanske inte får kallas för planet. Namnet kommer annars ursprungligen från en grekisk gud, rikedomens gud. Och det måste såklart vara Mussefamiljens nykomlingar Teddy och Freddy, som tjatade till sig en hund.

NU SKULLE ALLTSÅ – trots Musses försprång och popularitet - Donald Duck, dvs Kalle Anka, bli Disneys förgrundsfigur i en lång rad länder utanför USA. Från allra första början var Kalle en renodlad tidningsanka. Han kom med som en av många figurer i en tecknad tidningsserie av Al Taliaferro. Snart nog togs just den figuren över av Carl Barks, som också blev den som skulle ge Kalle Anka hans slutgiltiga utseende. 1934 debuterade Kalle i en biroll i kortfilmen ”Den kloka lilla hönan” i den långa raden av Disneys s k Silly Symphonies” och var samma år argsint fridstörare i Musse Pigg-kortisen ”Välgörenhetskonserten”.

Kalle Anka blev även ”egen företagare” i kortfilmsbranschen tre år senare. Och ända från starten slog han särskilt väl ut i de nordiska länderna, medan Musse förblev den populäraste främst i Mellan- och Sydeuropa samt i Sydamerika. Kalle kan även sägas vara en typisk produkt av krigsåren (WW2) och blev därför verkligt stor på biograferna under just 1940-talet. Lejonparten (hela 110 av totalt 120) av alla Kalle-kortisar kom till under denna period. Under dessa svåra dagar behövde nämligen det amerikanska folket en ny sorts figur att identifiera sig med. Musse Pigg var alldeles för sympatisk, ja rent av präktig, för denna kaotiska tid.

I stället fick således den smått koleriske Kalle Anka bli Disneys främsta språkrör under fyrtiotalet. Kalle kunde ju sägas vara prototypen för vår tids neurotiker, på den moderna människan, som med ens fick så rysligt svårt att anpassa sig till sina medmänniskor och till krigs- och efterkrigssamhället över huvud taget.

UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET gjordes också en rad rena propagandafilmer med Kalle Anka i huvudrollen. Filmer som vi praktiskt taget aldrig fick se här i Sverige då det begav sig utanför filmklubbs- och föreningslokalerna. Och fortfarande är det tunnsått med den varan här hemma. Men samtidigt såg också flera av de allra bästa kortisarna med Kalle dagens ljus under denna tid. Bland annat ”Kalle som fönsterputsare” – utanpå en skyskrapa, ett Harold Lloyd-inspirerat äventyr. Vidare ”Kalle Anka som fyrvaktare” (1946) i vilt slagsmål med en arg pelikan, som blivit störd i sin nattsömn av den evigt roterande ljusstrålen från fyran. Sannerligen ett av de vildaste och festligaste avsnitten av dem alla.

Kalles bekämpande av nazismen, hans strävan att alltid vara en god patriot, gav honom till sist också en Oscarsstatyett för kortfilmen ”Führerns ansikte”. Veterligen finns denna inte att hitta i vårt svenska hyr- eller köputbud. Frånsett propagandafilmerna är det egentligen inte alls märkligt att Kalle Anka snabbt skulle göra Musse Pigg äran stridig som disneyansk förgrundsfigur runt om i världen. Han var ju en klar bild av oss själva. Inte sådana som vi ville vara, utan sådana vi verkligen var – och i hög grad fortfarande är.

Men Kalle har vid närmare studium trots allt också två sidor, precis som alla vi andra. Något som förmodligen berodde på att han genom åren hade två huvudregissörer. Främst då den verklige virtuosen Jack Hannah, som skapade Kalle och hans koleriska profil. Och så Jack King, som upptäckte de goda sidorna hos ankan och även lät dessa komma fram. De goda sidorna hos honom kommer ibland fram i umgänget med brorssönerna samt i uppvaktningen av Kajsa Anka. För det mesta lönas han förstås illa i båda fallen och hinner i regel få sitt koleriska utbrott innan berättelsen är slut.

JUST ”BRORSSÖNERNA” HAR förbryllat mången fantast såväl som kännare. De tre enäggsankorna Knatte, Fnatte och Tjatte har här i Sverige från första början gått under denna officiella beteckning. De presenterades för publiken av Jack King i ”Donalds Nephews” (Kalle Anka som fosterfar, 1938). Vissa har menat på att de måste vara söner till någon kusin och många av oss misstänkte att trion kunde vara en form av kärlekspant från någon av Kalles intensiva uppvaktningar av Kajsa Anka. Själv har jag bestämt hävdat att busfröna är söner till hans syster Dumbella. Ingen visste bestämt, inte ens Disneyfolket själva. Det har alltid varit luddigt med släktskapsteorier i amerikanska Ankeborg. För övrigt kom Knattarna enligt brevet från systern bara för en kort visit, men de stannade alltså kvar och satte extra liv i Ankeborg.

Knatte, Fnatte och Tjatte har alltid varit på gott och ont. Killarna driver hårt med sin Onkel Kalle, spänningarna dem emellan blir allt kärvare och kulminerar oftast i skadeglädje och ren ondska. Hursomhelst finner jag det märkligt att man i varje fall här i Sverige i filmerna, seriemagasinen och allt annat gjorde knattarna till brorssöner, när det av introduktionsbrevet knattarna har med sig till Kalle klart och tydligt framgår att de är söner till Kalle Ankas syster - och således är hans systersöner! I hemlandet USA har man aldrig haft dessa problem, där blir syster- och brorsbarn helt enkelt ”nephews” (nevöer). Knattarna må ha gett morbror Kalle en hel del heta duster genom åren. Sina värsta antagonister har Kalle väl ändå haft i Piff och Puff.

Dessa underbara amerikanska ekorrar, som debuterade 1946 mot Musse Pigg och Pluto i ”Private Pluto”, återkom i Kalle Anka-kortisar och gjorde en cameo i ”Fun & Fancy Free”, den söta längre kortfilmen om cirkusbjörnen Bongo, 1947. Det var alltså främst Kalle Anka de kom att trakassera. Ekorrarna behövde inte ta någon som helst hänsyn till släktförhållanden eller liknande utan kunde ge Kalle precis det motstånd (och lite till) som vi, publiken alltså, förväntade oss. Först fyra år senare fick de sin egen serie, som förstås blev relativt kortvarig. Sista äventyret i den blev ”The Lone Chipmunks” 1954. Sista gången de kivade med Kalle Anka var i dennes korfilm ”Chips Ahoy” 1956.

DEN ENDE I KALLE ANKAS så kallade inre cirkel som har klarat sig i stort sett helskinnad genom åren torde vara gamle trogne Jan Långben, som skapades två år före Kalle. I början var Långben - som då bara kallades Dippy (ding i bollen) Dawg (släpigt amerikanskt uttal av ”dog/hund) - en typisk bråkstake och odräglig på det hela taget. Han debuterade bland publiken i ”Musses revy”, 1932. Men tecknarstaben kom snart underfund med att denne långe, gänglige och utseendemässigt verkligen något dumdryge figur behövdes som ett sympatiskt komplement till de övriga.

Han döptes som sagt till Goofy (goofy, am. adjektiv = dum, korkad) och fick först vara representant för underklassen i Ankeborg. Men han blev snabbt något av en Medelsvensson och även Hjälpsamma men Bakvända herrn och så småningom även prototypen för den västerländske, stolte, snusförnuftige och överdrivet överbeskyddande pappan, som försöker lura i sin välartade son att han kan och vet allt.

Långben slog igenom ordentligt i en lång serie kortfilmer på temat gör-det-själv och senare fick han bland annat också illustrera idrottens historia, icke minst då den olympiska. Naturligtvis har han alltid gjort det mest bakvänt vad han än företagit sig och kanske just därför hamnat i allas våra hjärtan för evigt.


FOTNOT:
Den allra sista Kalle Anka-kortfilmen gjordes 1961 – men Kalle hade också en stor roll i Disneys version av Charles Dickens klassiska julberättelse ”A Christmas carol”, som fick sin Sverigepremiär 1983. Den filmen innebar förresten även Musse Piggs comeback efter tjugo år och de båda kumpanerna hade tillika större delen av det gamla gänget med sig. Att Kalle just nu (2009) jubilerar beror inte på att han är "född" 1934 - det var då han filmdebuterade. Och då torde han i varje fall ha varit i 20-årsåldern, har flera Kalle-experter påpekat. I själva verket borde Kalle Anka alltså fylla hela 95 i nådens år 2009.

FOTNOT 2: 26/8 2009
Disneys första ”levande” filmstjärna, Virginia Davis McGhee (född 1918) har avlidit 90 år gammal. Hon hade titelrollen i Walt Disneys kortfilmsserie ”Alice in Cartoonland”, där hon spelade mot olika tecknade figurer. Dessa korta stumfilmer blev faktiskt Walt Disneys första succé – Musse Pigg presenterades ju först 1928.

Disney hittade tösen i ett reklamfilmsinslag, där hon så att säga åt en syltmacka med hela ansiktet. Alice-kortisarna handlade oftast om att Alice föll i sömn och hamnade i olika drömvärldar. Introduktionsfilmen (om jag har förstått det rätt) ”Alice´s Wonderland”, hittar du på följande länk:

http://www.youtube.com/watch?v=H58meqbp5Ps.

I slutet av 1924 blev Virginias mamma och Disney oense om gaget och Virginia lämnade filmserien. Då hade hon spelat in ett drygt dussintal Alice-filmer. Hon ersattes succesivt av tre andra flickor, så totalt gjordes det 56 filmer om ”Alice in Cartoonland”.

Miss McGhee medverkade sedan under 1940-talet som dansare i bl a ”Weekend in Havana” (1941) mot John Payne och Carmen Miranda och ”The Harvey Girls” (1946), mot Judy Garland, Ray Bolger och Angela Lansbury. Hon sångtestades för ”Snövit och de sju dvärgarna” (1939) – hur det gick med det har jag dock inte lyckats lista ut. Hon lånade i varje fall ut sin röst till några av bifigurerna i ”Pinocchio” året därpå.


© hazzan lindström


Först publicerad: 2009-07-15
Senast reviderad: 2009-08-27

Sök