russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Walt Disney - del 3

”Fantasia” gammalt fiasko som blev ny succé - men också modernare tongångar

WALT DISNEYS ”FANTASIA” (1940) blev ett stort fiasko när filmen presenterades för världspubliken 1941. I varje fall ekonomiskt. De nära 2,5 miljoner dollar som den kostat att göra – en ganska fantastisk summa på den tiden - hade inte ens spelats in ännu 25 år senare. Men in på sjuttitalet satte nettovinsten iväg med ilfart. Filmen började nämligen bli en stormande reprissuccé. Inte minst som den underbara musiken nu kunde avnjutas i stereo, sedan på video – och nästa år på DVD. Just nu ligger den varianten inlåst i kassaskåp, som Disneys Sverigekontor uttrycker det. Helt enligt Disneyfolkets urgamla regel att ransonera på tillgängligheten. På den gamla biotiden gick det ofta uppemot tio år mellan visningsvarven. Något liknande tycks gälla även DVD-utgivningen idag.

Det var främst ungdomen som tände på ”Fantasia”, då på sjuttiotalet. I USA betraktades den därefter som ett psykedeliskt-symboliskt mästerverk. Ungdomarna vallfärdade till reprisbiograferna för att göra en ”tripp” i Walt Disneys och Leopold Stokowskis sällskap. Och ”Fantasia” ÄR rena upptäcktsfärden i färg, ljud och rörelse. Precis som Walt Disney själv påpekade, den gången han presenterade sin skapelse.



MEN FILMEN DÖMDES nästan helt ut av såväl publik som kritiker efter premiären, då 1941. I synnerhet var det musikkritikerna som rasade – Disney hade våldfört sig på de gamla mästarna Beethoven, Tjajkovskij och Stravinskij, röt man enhälligt. Och med det tyckes alla låta sig nöja. Experterna hade ju talat! ”Skall man lösa upp Bach, Beethoven och Stravinskij i bildintryck, skall man göra det så att åskådaren därav får en upplevelse av Bach, Beethoven och Stravinskij – och inte i stället av Disney och Stokowski”, skrev någon av de arga anmälarna bland annat.

Nu är jag ingen musikritiker eller ens kännare, bara älskare av klassisk musik. Ändå vågar jag påstå att musikkritikerna av år 1941 torde ha varit tämligen reaktionära i sin bedömning av Disneys ”Fantasia” och att Walt Disney i sin tur var långt före sin tid. Men främst föll det tydligen herrar kritiker inte in att det var en film de recenserade och inte någon konsert. Dessutom har jag så rysligt svårt att förstå denna skenheliga vördnad inför ”de gamla mästarna”, som kanske själva inte såg minsta nackdel i att betraktaren av deras verk ofta skapar sina egna intryck av detta.

Disney och Stokowski var inte enbart konstnärerna Disney och Stokowski, när de tillsammans skapade ”Fantasia”. De var själva också betraktare (eller tolkare, om man så vill) av de gamla mästarnas konstverk och förmedlade därefter intrycken på sitt vis. Vad har exempelvis en teaterpublik för glädje av moderna uppsättningar av gamla klassiska dramer om inte regissör och skådespelare tillsammans får fram nya och mera tidsenliga värderingar av innehållet? Ett faktum man tackochlov sedan länge tar fasta på inom svensk teater, även om det måhända går till överdrift en och annan gång.

VAD JAG NU SKRIVER i fortsättningen bygger på de tidiga versioner jag själv sett av ”Fantasia”. (Av censurskäl visades originalfilmen till exempel i två olika versioner här i Sverige. I den barntillåtna upplagan saknades ”En natt på Blåkulla”, byggd på Musorgskijs musik och en kuslig sekvens om hur underjordens varelser samlas för att otyglat hänge sig åt förbjudna svartkonster, ganska förståeligt, faktiskt.) Senast såg jag filmen (i Dolby-stereo till och med = ännu njutbarare) på bio 1970. Det är således mycket tänkbart att jag kommer att revidera ett och annat av innehållet nästa år (2010), då vi alltså får möjligheten att avnjuta den allra senaste versionen av ”Fantasia” på DVD.

I ”Fantasia” har Disney och hans medarbetare illustrerat nio stycken av lika många mästare: Beethovens ”Pastoralsymfonin”, Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten”, Dukas ”Trollkarlens lärling”, Stravinskijs ”Våroffer” (en rätt mastig upplevelse för yngre barn, faktiskt) och Ponciellis ”Timmarnas dans” med flera. Till denna musik rör sig otalet fantasifigurer, djur och växter, pegaser, fauner och kentaurer – och gamle bekantingen Musse Pigg icke att förglömma. Här är han ”Trollkarlens lärling” efter Paul Dukas symfoniska scherzo, i sin tur efter en ballad av Goethe. Barnens absoluta favorit naturligtvis i den här filmen. Medan trollkarlen är borta försöker Lärlingen (Musse) sig på trollformeln som får sopkvasten att utför de sysslor han själv ålagts. Lärlingen är en duktig elev och sopkvasten, som blir allt fler efter hand, är lika arbetsam. Det är bara det att Lärlingen har glömt formeln som får sopkvastarna att stanna upp.

Klumpiga elefanter och flodhästar blir lätta som fjun i ”Timmarnas dans”. Inte ens dagens skräckfilmskulisser torde kunna framkalla en mera skräckfylld stämning än Disney som betraktare av Musorgskijs ”Blåkulla” (den i Sverige en gång censurerade, se ovan). Och var finner Stravinskijs primitiva och hedniska ”Våroffer” mera kraftfulla illustrationer än i den disneyanska beskrivningen av ”Jorden i födslovåndor”? Ja, ”Fantasia” är – trots sin respektingivande ålder – modern filmkonst, även om filmen utgår från de gamla klassiska musikmästarna. Njutbar musikpedagogisk filmkonst för alla åldrar, en rogivande njutning av denna underbara, färgslösande musikfantasi. Så upplever jag Walt Disneys stora mästerverk. Och den uppfattningen torde jag knappast komma att revidera efter att ha sett DVD-versionen nästa år. Bara min beskrivning av innehållet, antagligen…

EFTER ”FANTASIA” KÄNDE Walt Disney att han nog borde göra något liknande med populärmusiken. 1944 började man skrida till verket. Två år senare var filmen klar och den fick samlingstiteln ”Make Mine Music” eller ”Spela för mig”, som blev den svenska titeln. Programmet innehåller allt som allt tio tecknade, musikaliska episoder. Och många av dåtidens (1940-talet) stora sångartister och musiker medverkade. Filmen blev Disneys åttonde klassiker, även smått musikpedagogisk här och där, och den vann utmärkelsen ”Best Animation Design” vid filmfestivalen i Cannes.

Först möter vi de två familjerna ”Martin och Coy” (verklighetens Hatfield och McCoy, 1882-1888) nånstans uppe i de amerikanska bergen. De ligger i fejd med varandra sedan länge. En efter en skickas respektive medlemmar till himlen efter ett förfärligt skjutande med gamla muskedunder. Och till sist utrotar familjerna varandra så när som på de två sista, ungdomarna Henry Martin och Grace McCoy. Men är fejden över för det? En lustig grej: på IMDb läser jag att när filmen visades i amerikansk teve första gången var ”Martin & McCoy” med. Men när man från åttiotalet och framöver ger ut den på video och DVD har den berättelsen tagits bort, eftersom man nu plötsligt ansåg den alltför våldsam för den nya publiken – annorlunda var det alltså genast efter andra världskriget, då filmen gjordes (1946).

För romantikern är berättelsen kring balladen ”Blue Bayo” (ungefär: Den blå sjön) en underbar poetisk tur i månskenet. En flamingo stannar till för att vila, speglar sig i vattnet och flyger sedan iväg. Den vackra balladen sjungs av Ken Darby-kören. Friskare tongångar blir det tillsammans med swingkungen Benny Goodman. Dels med hela hans orkester i ”A Jazz Interlude”, en härlig liten film om 40-talsungdomar kring en jukebox, en berättelse som för övrigt ritas fram efter hand till tonerna av ”All the Cats Join In”. Senare återkommer Goodman med sin kvartett (Benny själv, Cozy Cole, Teddy Wilson och Sid Weiss) för att lira ”After You've Gone”, som illustreras av deras fyra instrument klarinett, trummor, piano och kontrabas.

Jerry Colonna med kör sjunger den hejiga ballden om den fantastiske baseball-spelaren Casey och fantastiska Andrew Sisters ger melodiskt liv åt den söta berättelsen om de två förälskade hattarna Johnny Fedora och Alice Bluebonnet. ”A Ballad in Blue” är en betydligt lugnare historia typ ”Käre John” om ni minns den, fast tvärtom. Här är det killen (Andy Russel sjunger ”I'm So Lonely Without You”) som våndas efter att ha fått ett tråkigt brev från sin käresta. - Fin musik och inte minst smekande sång av underbara Dinah Shore, vackra ”Two Silhuettes”, utformad som en rysk-amerikansk balettfantasi, i rosa och blått, möter vi i ”Ballad Ballet”. Och silhuetterna ifråga tillhör dansarna Tania Riabouchinskaya och David Lichine.

ABSOLUTA FAVORITEN HÄR är ”Peter och vargen”, denna underbara symfoniska saga av Sergej Prokofjev (1891-1953), där varje figur representeras av ett instrument. Peter själv av stråkkvartetten, hans vapendragare fågeln Sasja av en flöjt, ankan Sonia av en oboe och katten Ivan av en klarinett. Peters farfar är en gammal fagott, jägarnas gevär är pukor. Medan vargen, den stora och stygga, bara låter ungefär som en varg ska låta när han skräms. Vilken underbar musikpedagogik, där instrumenten inte bara är fond utan även dialogen!

För finalen svarar den härliga berättelsen om valen Willie, vars stora dröm är att få sjunga på Metropolitanoperan. Men folk tror att han har svalt en människa, en operasångare (framsjungen av en som verkligen kunde - Nelson Eddy, för en gångs skull utan sin Jeanette MacDonald). Så snälle Willie får i stället fortsätta drömma om att han sjunger på berömda ”Met” och där firar den ena trumfen efter den andra.

Jag säger bara: bered er på en lång och härlig högtidsstund, på sitt vis nära nog i klass med mästerverket ”Fantasia”.

”MELODY TIME” ÄR en annan trevlig musikfestival från Disney och kan ses som en uppföljare till ”Spela för mig”. Den kom redan 1948, fast av någon anledning fick den inte Sverigepremiär på bio förrän 1951. Här är det väl i och för sig främst de tecknade berättelserna som är huvudsaken och flera är hämtade från amerikanska folksägner. Men som med det mesta som kommit från Disney är även den ledsagande musiken både välgjord och underhållande. Samma gäller DVDn ”Disneys Musikfavoriter”. En och annan musikklassiker finns också med på de här skivorna.

Låt mig börja med ”Melody Time”. Den inleds med den rara berättelsen om de unga tu som gör sina piruetter på skridsko tillsammans med ett sött kaninpar. Men faran är inte långt borta, isen spricker och båda paren är i fara men räddas ur sin svåra situation av olika smådjur ur den rika Disneyfaunan. För sången står ingen mindre än Francis Langford, välkänd från både radioshower och filmer tillsammans med Bob Hope under 1940-talet. Musikklassikern här är annars Freddy Martins och hans orkesters version av Rimskij-Korsakovs ”Humlans flykt” i ”Bumble Boogie”. Teckningarna här är lika fantasifulla som de i ”Fantasia”: ett lite bi försöker fly undan harmonierna i en instrumental mardröm. Ett makalöst samspel mellan bild och musik.

Historien om ”Johnny Appleseed” handlar om en av Amerikas pionjärer (John Chapman 1774-1845), som framför allt blev legendarisk för sin spridning av äpplet ut i Västern - fast han var även en flitig spridare i USA av svenske filosofen och mystikern Emanuel Swedenborgs idéer. Härliga sånggruppen Andrew Sisters kan vi njuta av till den söta berättelsen om den hjältemodiga bogserbåten ”Lilla Tråget”. Vidare möter vi Kalle Anka och Joe Carioca på besök i Mexiko. Samlingen avslutas med en stund tillsammans med alla amerikanska barns cowboyhjälte Roy Rogers och hans smarta häst Trigger. Bland bonusmarialet hittar vi den charmiga berättelsen om ”Det fåraktiga lejonet Lambert”.

”DISNEYS MUSIKFAVORITER” inleds med den härliga gamla klassikern ”Musses opera” (Mickeys Grand Opera från 1936). Som inleds med att Pluto intresserar sig för en trilskande magisk hatt och jagar denna runt både i kulisser och på scen. Musse (hans röst i originalet tillhör ingen mindre än Walt Disney själv) dirigerar ett stycke ur Verdis opera ”Rigoletto” där en ännu ej fullt utvecklad Kalle Anka och Klara Kluck sjunger (nåja) duett. I orkestern hittar vi bl a Långben.

Från Disneys tidiga, berömda kortfilmsserie Silly Symphonies har man hämtat charmiga och verkligt fantasifulla ”Musiklandet” (Music Land” från 1935), som handlar om prinsessan av Symfonilandet som älskar saxofonprinsen av Jazzön. Deras kärlek åtskiljs inte bara av Dissonanshavet. Även drottningen av Symfonilandet gör allt för att stoppa romansen – tills det blir krig. De båda länderna brassar missiler i form av noter mot varandra. Men även här slutar sagan gott, de båda tu får varandra till sist. En annan Silly Symphony är ”Bondgårdssymfoni” (Farmyard Symphony, 1938), som ger en rolig och charmig bild av livet bland djuren på en bondgård. Tuppen kurtiserar den vackraste hönan och de till och med sjunger duett, i vilken kören, alla de övriga djuren, fyller in med främst sina läten, fölet jagar griskultingen och så vidare. Härliga och träffande djurillustrationer.

Tondöve Pluto vill så gärna sjunga i ”Plutos blå toner” (Pluto´s Blue Notes, 1947), men hans sång ratas av de övriga djuren, tills han kommer på knepet att mima till en grammofon. Långben får lära sig att bli social i ”Konsten att dansa” (How to Dance") och i ytterligare en Silly Symphony, klassiska ”Woodland Café” (1937), bjuds vi på en underbart glad och påhittig musik- och dansuppvisning av olika individer i insektslandet till bland annat härliga jazziga tongångar.

Och en sak vet vi väl lite till mans – Disneys tecknade filmer, långa som korta – roar precis alla åldrar. Med råge.


© hazzan lindström


2009-05-27

   
© Disney
© Disney
Disneys "Fantasia"

© Disney
© Disney
Disneys "Make Mine Music" / "Spela för mig"

© Disney
© Disney
Disneys "Melody Time"

© Disney
© Disney
Disneys musikfavoriter

Dela |

Teman: Disney
Hazzans Hollywood



Relaterat ur russinbloggen
2009-05-27: Inofficiell Disney-vecka?