Hazzans Hollywood: Kirk Douglas

USA-filmens intelligente muskelknutte, den mest hatade mannen i Hollywood - blev ödmjuk efter en svår stroke


HAN FILMDEBUTERADE 1946 som en vek ung man i kriminaldramat "Fallet Martha Ivers" mot Barbara Stanwyck och Van Heflin. Bara tre år senare var han på god väg mot både berömmelse och stora pengar.

Men allt har sitt pris. Så småningom började han också omtalas som "Den mest hatade mannen i Hollywood", helt enkelt därför att han alltid gick stenhårt upp i sitt jobb. Och han underhandlade aldrig om sina övertygelser.

Så har han också satt ordentligt avtryck i Hollywoods historia. Kirk Douglas är en av de verkligt stora bland Hollywoods ikoner.



KIRK DOUGLAS FÖDDES av ryska invandrare i USA den 9 december 1916. Som sådan lärde han sig från början att man sällan får någonting gratis. Från tidiga barnsben fick han arbeta hårt. Redan i skolåldern inledde han sin dag med att bära ut morgontidningar och tog även hand om kvällstidningsförsäljningen så snart han var hemma igen från skolan. Han försökte sig också på att bli proffsbrottare Han slet själv på många olika vis ihop pengarna till sina college– och universitetsstudier och glömmer aldrig den engelsklärare som tidigt intresserade honom för dramatik - "...ett underbart sätt att fly från den grå, trista vardagen".

Strax före scendebuten på Broadway bytte han för övrigt också namn. Han hette nämligen något så krångligt som Issur Danielovitch Demsky och det långa namnet skulle ju – som någon av hans kurskamrater påpekade – ingen teater i världen ha råd att skylta med, om han nu kom så långt vill säga. I stället valde han sitt hårda, slagkraftiga artistnamn, helt i linje med sin bärare. Och den unge Kirk Douglas uppmärksammades av kurskamraten Lauren Bacall (gift Bogart), som alltså redan skaffat sig kontakter i filmbranschen.

Hon talade varmt för den unge mannen hos producenten Hal Wallis, som gav Douglas en ledande roll i Lewis Milestones kriminaldrama "Fallet Martha Ivers" (The Strange Love of Martha Ivers, 1946). Där spelade han en ung, vek åklagare, helt dominerad av sin hustru Barbara Stanwyck och delaktig i mordet på hennes rika tant, spelad av Judith Anderson. Redan året därpå hade han tuffat till sig mot Robert Mitchum i Jacques Torneurs utmärkta gangsterdrama "Skuggor ur det förflutna" (Out of the Past, 1947), en film om en man som hinns upp av sitt förflutna, ett möte som snabbt utvecklas till en mordhistoria. Två ytterst sevärda filmer.

1948 MÖTTES KIRK DOUGLAS och Burt Lancaster för första gången i det tämligen mediokra gangsterdramat "Jag kämpar ensam" (I Walk Alone) och här inleddes en livslång vänskap, såväl i som utanför filmstudiorna. Men filmen som öppnade dörrarna rejält för Douglas blev Mark Robsons "Champion" (1949), en boxningsfilm producerad av Stanley Kramer, och även här inleddes en lång vänskap. Douglas fick tämligen otippat huvudrollen som den samvetslöse boxaren Midge Kelly och gick från början ordentligt in för rollen. Han hade redan genom olika hårda kroppsarbeten, brottning och annan träning fått en utmärkt fysik, som rimmade bra med hans hetsiga temperament. Han lärde sig också boxas månader före inspelningarna och blev en så pass bra fighter att de anlitade proffsen hade svårt att hänga med i ringen. Och han skrämde slag på sin agent när han bara begärde ett nästa symboliskt gage, men i gengäld procent på intäkterna. Douglas skulle i fortsättningen inte bara glänsa som en intelligent och kraftfull karaktärsskådespelare utan också visa sig vara en tuff affärsman. Som bonus belönades han också redan nu i början med en Oscar för bästa manliga huvudroll i just "Champion".

Nu följde storfilmerna slag i slag. Douglas bytte ut boxningsringen mot nattklubbslivet i Michael Curtiz strålande film "Ung man med trumpet" (Young Man With a Horn, 1950), ett drama byggt på kornettistlegendaren Bix Beiderbeckes succéfyllda men också tragiska liv. Här hamnade Douglas i gott sällskap, hans motspelare var inga mindre än Lauren Bacall, populära sångerskan Doris Day (Que Sera, Sera) kompositören Hoagy Carmichael (bl a Star Dust) och oförliknelige jazzkungen Louis Armstrong. Douglas fick såklart titelrollen som den hänsynslöse trumpetaren Rick Martin, vilken dock inte går samma tidiga död till mötes som verklighetens Beiderbicke – denne dog helt neddrogad blott 30 år gammal.

Samma år gör Douglas en helt annan karaktär, nämligen Jim O´Connor i Irving Rappers filmatisering (den första förresten) av Tennessee Williams drama om instängdhet och verklighetsflykt, "Glasmenageriet" (The Glass Menagerie, 1950), mot Jane Wyman som Laura Wingfield, engelska musicalstjärnan Gertrude Lawrence som hennes syster Amanda (hennes sista filmroll) och Arthur Kennedy som hennes bror Tom. Långsam, filmad teater med förträffliga skådespelare fast med ett helt annat slut än i originalpjäsen – med följd att Williams inte alls tyckte om filmen.

ATT GÅ IGENOM Kirk Douglas alla sevärda filmer skulle ta alldeles för stort utrymme i anspråk. Låt mig därför välja ut egna mina favoriter. Redan 1951 gjorde han den hänsynslöse journalisten Chuck Tatum i Billy Wilders drama om instängda gruvarbetare, ett drama som Tatum gör till "Sensationen för dagen" (Ace in the Hole) mot bl a utmärkta blondinen Jan Sterling. Wilder Oscars-nominerades inte förvånande för bästa story. Samma år spelade Douglas en hårdför kriminalare i William Wylers kriminaldrama "Polisstation 21" (Detective Story, 1951), stilbildande för kommande polisfilmer och inte minst polisserier. Här finner vi också en rad utmärka andraplansaktörer som William Bendix (känd från Alan Ladd-filmer), Eleanor Parker (Mannen med den gyllene armen), George Macready (Gilda) och Joseph Wiseman (Dr No i första Bond-filmen).

1952 gav Howard Hawks honom huvudrollen som trappern Jim Deakins i härliga western/indian-äventyret "Flodöverfallet" (The Big Sky), tyvärr i svart-vitt menar jag för en gångs skull. Men Kirk Douglas blev också snabbt känd som en av de få i Hollywood som kunde förena publikframgångar med goda karaktärsframställningar. Det är en helt annan sorts film som påföljande år är nära att belöna Douglas med hans andra Oscar, nämligen Vincente Minnellis "Illusionernas stad" (The Bad and the Beautiful). Douglas nomineras men förlorar mot Gary Cooper (Sheriffen). Underbara Gloria Grahame däremot vann en statyett för bästa kvinnliga biroll och Charles Schnee belönades med en Oscar för bästa manus.

Just denna intensiva film noir är kanske den bästa filmen någonsin om Hollywood. Douglas spelar den hänsynslöse filmproducenten Jonathan Shields och de tre nyckelpersoner han visserligen för fram till toppositioner i Hollywood men också sviker till sist är den vackra skådespelerskan Georgia Lorrison (Lana Turner), manusförfattaren James Lee Bartlow (Dick Powell), regissören Fred Amiel (Barry Sullivan) och producenten Harry Pebbel (Walter Pidgeon).

DOUGLAS – ALLTID I LIKA GOD fysisk trim – blev (jämte Burt Lancaster) Hollywoods intelligente muskelknutte, en roll han älskade och ofta spelade. Han spelade en hurtig Ned Land mot James Masons Kapten Nemo i den bästa filmversionen av Jules Vernes äventyrsroman "En världsomsegling under havet" (20000 Leagues Under the Sea, 1954, regi av Richard Fleischer). Han gjorde likaså tre utmärkta westerns under femtiotalet: "Indian Fighter" (1955), "Sheriffen i Dodge City" (Gunfight at the O. K. Corral, 1957) och "Sista tåget från Gun Hill" (Last Train from Gun Hill, 1969). Och låt oss för all del inte glömma bort Richard Fleischers frejdiga "Vikingarna" (The Vikings, 1958).

André De Toths "Indian Fighter" (1955) blev första filmen som procucerades för Kirk Douglas eget bolag Bryna (döpt efter moderns förnamn). Den blev också en av de första filmerna som gav indianerna sympatiska drag. Douglas spelar en kavalleriscout, som gör sitt bästa för att medla mellan indianerna och de vita. Skurken som förser indianerna med dålig whiskey spelas av ingen mindre än den strålande komediaktören Walter Matthau – dennes första filmroll, om jag har rätt för mig, Dock redan med roller i en lång rad teveserier bakom sig. Rollen som indianflickan Onathi (som badade naken i en då kontroversiell scen) gick till den sexiga, italienska modellen Elsa Martinelli, som alltså upptäcktes som skådespelerska av Douglas. Den vita kvinnan han uppvaktade i filmen var för övrigt hans ex-hustru Diana Douglas, mor till deras son Michael Douglas.

Det var Burt Lancaster som blev "Sheriffen i Dodge City", den legendariske Wyatt Earp, medan Douglas porträtterade hans gode vän och vapendragare Doc Holiday. En stark om än icke helt sanningsenlig film om den berömda revolverstriden mellan Earps och Clantons. Lika kraftfull är John Sturges "Sista tåget från Gun Hill", där Douglas sheriff utmanar sin tidigare gode vän (Anthony Quinn) när han kommer för att fängsla och föra dennes son till domstol, anklagad för mord.

MEN KIRK DOUGLAS femtiotal bjöd också på allvarligare roller. 1956 spelade han med intensiv inlevelse den holländske, neurotiske målaren Vincent van Gogh (1853-90) mot lika laddade Anthony Quinn som franske konstnärkollegan Paul Gaugin i Vincente Minnellis fina "Han som älskade livet" (Lust for Life) efter Irving Stones roman. Douglas klarade bara en Oscars-nominering för bästa manliga huvudroll, medan Quinn belönades med en statyett för bästa manliga biroll. Stanley Kubricks förtätade antikrigsdrama "Ärans väg" (Paths of Glory, 1957) blev också en stor framgång för Douglas. (Han hade först erbjudits rollen men var upptagen med ett annat projekt och tackade nej. Budet gick då till Gregory Peck – som också fick tacka nej av samma skäl. Processen to så lång tid att budet gick tillbaka till Douglas, som då också blivit ledig. Tack och lov, får man nog säga. Filmen, som ytterst lär bygga på en verklig händelse, berättar om hur tre franska soldater under första världskriget döms till arkebusering för feghet av den general (George Macready) som sänt ut deras pluton på ett redan dödfött uppdrag. Douglas spelar överste Dax, i det privata advokat, som får uppdraget att för syns skull försvara de tre. Och filmen var förbjuden, icke helt obegripligt, i Frankrike under hela 18 år! I Tyskland tog det likaså flera år innan man visade den, av hänsyn till relationerna med Frankrike, och i Francos Spanien var den totalförbjuden ända fram till diktatorns död 1968. Det berättas också att när John Wayne sett filmen, kastade han sig genast på telefonen och undrade: "Hur kan en tuffing som du, Kirk, spela en sådan vekling?" Svaret lät inte vänta på sig: "Jo du förstår, Duke – jag ville så gärna bli skådespelare också...".

1960 gjorde Kirk Douglas sin största satsning ekonomiskt med filmen om den trakiske slaven Spartacus, som blev gladiator och ledde ett stort slavuppror mot Julius Caesars Rom, åren 73-71 före Kristus. Ett äventyr som slutade med 6000 korsfästa upprorsmän, bland dem Spartacus själv (Douglas) och hans förtrogne Antonius (Tony Curtis) längs Via Appia, infarten till Rom. "Spartacus blev ett vågspel för Douglas, inte bara ekonomiskt. Han hade själv köpt upp filmrättigheterna till Howard Fasts succéroman, och när han som filmens producent ratade Anthony Mann som regissör, och i stället engagerade Stanley Kubrick, undrade filmfolket. Samtidigt trotsade Douglas kommunistjagande senator McCarthy's svartlistning genom att ge Dalton Trumbo jobbet som manusförfattare. Kubrick ville förstås knappt kännas vid filmen efteråt. Han hade blivit ovän med i stort sett hela filmteamet under inspelningen. Bland annat hade han lagt sig i fotografen Russell Mettys jobb för mycket, vilket väckte ont blod bland de flesta i filmteamet. Ändå blev slutprodukten flaggskeppet bland gladiatorfilmer för tid och evighet, en enorm såväl kritiker- som publikframgång. Inte minst tack vare den imponerande skådespelarlistan, förutom då Kirk Douglas själv i titelrollen: Laurence Olivier, Jean Simmons, Peter Ustinov, Charles Laughton, Nina Foch, John Ireland och Herbert Lom. Ustinov fick en Oscar för bästa biroll och ironiskt nog belönades även Metty med en statyett för för sitt jobb, medan Kubrick blev utan. Douglas fick inte heller någon Oscar för bästa huvudroll – den gick i stället till gode vännen Burt Lancaster för titelrollen "Elmer Gantry".

Under sextiotalet kunde vi njuta av Douglas i flera högdramatiska filmer. George Seatons "Någon måste döda" (The Hook, 1963) efter syrianen Vahé Katchas roman "L'Hamecon" är ett starkt och tänkvärt drama om hur det kan kännas att döda ansikte mot ansikte – dessutom en försvarslös fånge (Koreakriget). Året därpå spelade han överste Jiggs, som kommer på sin överordnade general Scott med att planera störta presidenten (Fredric March) i John Frankenheimers "Sju dagar i maj" (Seven Days in May", 1963) efter Fletcher Knebels roman. I Anthony Manns verklighetsbaserade "Hjältarna från Telemarken" (The Heroes of Telemark, 1965) berättas om hur den norska motståndrörelsen med Douglas och Richard Harris i spetsen omintetgör tyskarnas planer på att utnyttja norska forskares framställning av s k tungt vatten under andra världskriget. Och 1967 spelar Douglas självaste general George S Patton i René Clements ytterst sevärda storfilm "Brinner Paris" (Paris brûle-t-il?) I slutet av sextiotalet kunde man också njuta av Douglas i två hyggliga westerns, Andrew V McLaglens "Våldets väg västerut" (The Way West, 1967) mot Robert Mitchum, Richard Widmarkoch Sally Fields samt Burt Kennedys "Pansardiligensen" (The War Wagon, 1967) mot John Wayne. Han gjorde också en maffiaboss i Martin Ritts "Maffiabröderna" (1968) och fyrvaktaren Denton som kommer i konflikt med pirater (ledda av Yul Brynner) i Kevin Billingtons underskattade äventyr "Vrakplundrarna" (The Light at the End of the World, 1971) efter en roman av Jules Verne. Fullt sevärda men numera sällan visade filmer.

I BÖRJAN AV SJUTTIOTALET GLÄNSTE Kirk Douglas i flera hyggliga filmer, som tyvärr gick den stora publiken näsan förbi. I Dick Clements thrillerkomedi "Spion på kroken" (Catch Me a Spy, 1971) spelar han en brittisk agent i Östtyskland mot magnifika Marlene Jobert och trygge Trevor Howard. Samma år spelar Douglas mot ingen mindre än sångaren Johnny Cash i en udda western: Lamont Johnsons "Duellen/Gunfight" (A Gunfight, 1971). De två välkända revolvermännen Tenneray och Cross gör business av sin uppgörelse och hyr en tjurfäktningsarena. Pengarna går till den som överlever duellen – fast vem vann egentligen? Den filmversion jag såg hade i alla fall två slut... I Daniel Petries "Mousy", 1974 spelar Douglas en oansenlig biologilärare, grå och trist och självutslätande så att han med fog går under öknamnet Mousey (musen) bland såväl lärare som elever. Men när hustrun (Jean Seberg) överger honom för en yngre man (John Vernon), förvandlas han i ett slag till en cynisk, hatfylld mördare. 1975 producerar och regisserar Douglas själv ytterligare en originell western, "Uppbådet" (Posse) mot fina B-typer som Bruce Dern, Bo Hopkins och Luke Askew. Douglas spelar här en hänsynslös US Marshal som av politiska skäl skoningslöst leder uppbådet efter en tågrånare.

Nu har Kirk Douglas även börjat medverka i teveproduktioner. 1973 spelar han titelrollerna i "Dr. Jekyll and Mr Hyde" - en musicalversion (!) av Robert Louis Stevensons klassiker, som faktiskt nominerades till en Emmy, för musiken (av Lionel Bart) låt vara. Douglas motspelare är förtjusande engelska aktrisen Susan George och veteranen Donald Pleasence – som fick goda vitsord för sin sångröst. 1976 har Douglas huvudrollen i Boris Segals miniserie "Banken" (The Moneychangers) efter Arthur Haileys roman, mot bl a Christopher Plummer, Anne Baxter, Ralph Bellamy och Joan Collins.

ÅTTIOTALET INLEDS FÖR DOUGLAS del med den intressanta spekulationen om vad som hände hangarfartyget USS Nimitz 1980 i Här hävdas det att den svåra storm fartyget tvingades igenom gjorde att hangarkryssaren flyttades tillbaka i tiden, alltså till den 6 december 1941, timmarna innan japanernas attack mot Pearl Harbor. Faktum lär vara att en US senator försvann på riktigt i samma veva. 1982 har Douglas huvudrollen (en dubbelroll för övrigt) i den omtyckta australienska filmen "Mannen från Snowy River" (The Man from Snowy River), byggd på en australiensk dikt och en äventyrsfilm i westernstil mot bl a den australienska skådespelerskan Sigrid Thornton. Dock nerkortad för svensk distribution av okänd anledning. 1986 möts vännerna Kirk Douglas och Burt Lancaster återigen i Jeff Kanews inte särskilt märkliga men trivsamt roliga "Hårda grabbar" (Tough Guys), som handlar om två gamla förbrytare som släpps ut ur fängelset efter 25 år och finner pensionärstillvaron så trist att de försöker sig på en ny kupp. Förutsägbar, visst, men vi som ser filmen har lika kul som gamla kompisarna säkerligen hade det under inspelningen. De var 70 respektive 73 år gamla vid det laget. 1987 är Douglas med i Larry Pierces tevefilm "Queenie", ett drama om en indisk-engelskskönhet som blir filmstjärna i England – filmen bygger på en bok av Michael Korda och handlar egentligen om hans farbror och aktrisen Merle Oberon.

1988 har Douglas en av huvudrollerna mot Jason Robards i teveversionen av dramat "Vad vinden sår" (Inherit the Wind), byggd på Jerome Lawrences och Robert B Lees pjäs om en skollärare som åtalas för att ha spritt Darwins utvecklingslära – en kamp mellan demokrati och fundamentalism, också känd som The Scopes Monkey-rättegången 1925. Den sista film jag sett Kirk Douglas i är "It Runs in the Family", 2003. Här spelar han farfar Mitchell Gromberg, notorisk förbrytare, mot sonen Alex (Michael Douglas) som gör allt för att inte gå i faderns skumma spår, medan dennes son Asher visar sig vara ett tveksamt kort. En rätt mysig roll för Douglas.

Kirk Douglas har inte bara haft huvudrollen i 83 filmer och nio teateruppsättningar. Han skriver böcker också. 2002 kom hans kanske bästa: "My Luck of Stroke", veterligen inte översatt till svenska. Här minns Douglas, efter att ha drabbats en stroke, med skön distans flera perioder i sitt händelserika liv. Han är ytterst ödmjuk och tar avstamp i den händelse som ganska nyligen gjorde honom just ödmjuk – en stroke som nästan dödade honom och som förlamade hans ansikte så att han fortfarande har mycket svårt att tala. Läs den – om ni kan få tag i den. Kanske på biblioteket eller hos Svenska Filminstitutet.

I skrivande stund har Douglas fyllt 92 år.

När han gästade Larry King på tevekanalen CNN för två år sedan, fick han bland annat frågan: "Hur är det med hälsan?"

Svaret lät inte vänta på sig: "Bara bra. Du förstår, när man har drabbats av en stroke... vanligtvis brukade jag prata rätt snabbt... men efter en stroke måste man tala långsamt. Först då lyssnar folk på en."

King: "Är du själv medveten om hur du låter?"

"Egentligen inte", erkände Douglas.

King: "Jag glömmer aldrig den kvällen du gästade Oscars-galan tillsammans med din son Michael."

"Det var första gången efter min stroke som jag talade inför publik", förklarade Douglas. "Jag tänkte bara kort och gott tacka, när Steven Spielberg presenterade mig. Men när jag väl såg alla omkring 2000 personer sittande där framför mig, sa jag att jag nog hade mer att säga än bara det..."


© hazzan lindström


2009-01-09

© Universal
Kirk Douglas i Man without a Star

Källa: TCM
Kirk Douglas i Ärans väg

© Universal
Kirk Douglas i Dödslistan

© Warner Bros
Kirk Douglas och Burt Lancaster i Sju dagar i maj

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Hjältarna från Telemarken (1965)
Spartacus (1960)
Ärans väg (1957)







     

Dela |