Hazzans Hollywood: Richard Widmark

The Bad Guy blev The Good Guy, men vem kan glömma Tommy Udo?


Säg "Tommy Udo" och den filmens samtida biobesökare svarar genast: Richard Widmark. Filmen hette "Kiss of Death" (1947) , på svenska "Angivaren". Huvudrollen innehades av en av den tidens ganska stora stjärnor, Victor Mature, men det var den unge birollsinnehavaren Widmark som knep hem både intresset och en Oscarsnominering därtill. Trots att detta var hans debutfilm. Statyetten förlorade han för övrigt till Jultomten – spelad av Edmund Gwen i familjefilmen ”Miraklet på 34:e Gatan”.

"Angivaren" handlar om en fängelsekund och familjefar (Mature), som får chansen att gå fri om han lockar den verkliga boven i målet, Tommy Udo, i en polisfälla. Widmark fick rollen och skapade en synnerligen otrevlig ung gangster, som med ett otäckt fnitter bland annat knuffar en rullstolsbunden gammal dam utför en trappa.

När han stötte på John Wayne i en bar kort efter filmpremiären hälsade denne honom med orden: "Well, here comes that laughin´ son of a bitch!" "Ruggigt att konstatera", lär Widmark långt senare själv ha sagt i en intervju, "att man egentligen inte är dålig som skådespelare och sen upptäcka att man bara blivit ihågkommen för ett obehagligt fnitter."



SVENSKÄTTLINGEN Widmark (född 26 december 1914, död 24 mars 2008 ) intresserade sig för teater redan i college. 1938 åkte han till New York och inledde en radiokarriär som röstskådespelare. I New York och radiobranschen stannade han i nästan tio år för att sedan åka till Hollywood. Nästan omgående blev han bekant med regissören Henry Hathaway, men när han senare provfilmade för en liten roll i dennes film "Angivaren" ville Hathaway av någon anledning ge rollen till någon annan. Demonproducenten Darryl F Zanuck tyckte dock annorlunda och bestämde att Richard Widmark skulle bli Tommy Udo. Med känt resultat.

Självklart riskerade Widmark att fastna i gangsterfacket hos Fox. Vi minns honom bl a som gangsterbossen Alec Stiles från "Gatan utan namn" (The Street With No Name, 1948) mot bl a FBI-infiltratören Mark Stevens och Lloyd Nolan och film noir-dramat "Jeftys Bar" (Road House, 1948) i regi av Jean Negulesco mot Ida Lupino och Cornel Wilde. Redan i sin fjärde film "Desperados" (Yellow Sky, 1948), en western av William A Wellman, hamnade han som Dude, the bad guy, på tredje plats i rollistan efter inga mindre än Gregory Peck och Anne Baxter.

Richard Widmark blev snabbt en mångsidig karaktärsskådespelare. Han var helt outstanding som den jagade småfifflaren Harry Fabian i Jules Dassins hektiskt intensiva "Natten och staden" (Night and the City, 1950) efter Gerald Kershs uppmärksammade Londonroman. Här fick Widmark sin första huvudroll och spelade mot bl a Gene Tierney, Hugh Marlowe och Herbert Lom.

Samma år fick han faktiskt bli "the good guy". Elia Kazan, som han hade blivit bekant med redan under sina radioår, gav honom rollen som militärläkaren Clint Reed på jakt efter en pestsmittad illegal immigrant i utmärkta dramat "Panik på öppen gata" (Panic in the Streets, 1950) mot bl a Paul Douglas och Barbara Bel Geddes - bovrollen gick till Jack Palance, hans första filmroll. (Uppmärksamma betraktare kunde för övrigt också upptäcka Kazan själv i en pytteliten och okrediterad roll som assistent i bårhuset.)

NU BLEV RICHARD WIDMARK HÖGAKTUELL i flera olika genrer. Han glänste i krigsfilmer som Lewis Milestones "Montezuma" (Halls of Montezuma, 1950) återigen mot bl a Jack Palance, Karl Malden och Richard Boone; Lloyd Bacons "Grodmännen" (Frogmen, 1951) mot Dana Andrews och Gary Merrill och i Richard Brooks "Fronten väntar" (Take the High Ground, 1953) mot Karl Malden och Russ Tamblyn.

Richard Widmark var inte bortkommen i västerngenren heller. Redan 1949 spelade han som nämnts Dude i "Desperados", han spelade mot Gary Cooper och Susan Hayward i Hathaways "Djävulens trädgård" (Garden of Evil, 1954), mot Spencer Tracy och Jean Peters i Edward Dmytryks "Den brutna lansen" (1954). Notabelt här är att efter att hittills ha toppat sina filmer hos Fox, hamnade Widmarks namn nu som tredje namn under filmtiteln. Han hade nämligen vägrat att förnya sitt sjuårskontrakt hos Fox och Zanuck straffade honom på det viset!

Widmark spelade vidare mot Robert Taylor i John Sturges ”De tysta husens dal” (The Law and Jake Wade, 1959) samt inte minst, mot Henry Fonda och Anthony Quinn i utmärkta "Våldet och lagen" (Warlock,1959) - så bra till och med att man minst sagt förundrar sig över att Bonniers stora Filmguide 2005 inte har brytt sig att ta med den filmen trots att huvudredaktören Leonard Maltin listar den i sitt originallexikon Movie Guide, också tryckt 2005.

Widmark spelade vidare Jim Bowie i John Wayne-producerade "Alamo" (1960), löjtnant Jim Gary mot James Stewart och Shirley Jones i John Fords ”Två red tillsammans” (Two Rode Together, 1961), järnvägsmannen Mike King i "Så vanns Vilda västern" (How the West Was Won, 1962) och kapten Thomas Archer i John Fords sista western "Indianerna" (Cheyenne Autumn, 1964) mot bland annat James Stewart och Edward G Robinson.

DET VAR UNDER 1960-TALET som Richard Widmark fick en verkligt ”tung” roll i en begrundansvärd film. 1961 spelade han djupt engagerad åklagare i Stanley Kramers fantastiska "Dom i Nürnberg" (Judgement in Nuremberg) mot domaren Spencer Tracy, åtalade krigsförbrytaren Burt Lancaster, fantastiske försvarsadvokaten Maximilian Schell (som också fick en Oscar på kuppen) och, icke minst lika fantastiska Judy Garland och Montgomery Clift i pyttesmå men fint utmejslade roller som vittnen. Widmarks avsky för de tyska nazisterna grundades redan då han före andra världskrigets utbrott semestercyklade i Tyskland tillsammans med en kamrat. Bland annat fick de då en rätt god inblick i de tyska Hitler-Jugend-lägren.

1964 gjorde Richard Widmark vikingen Gånge-Rolf i ”Röde Orm och de långa skeppen” (The Long Ships – efter svenske Frans G Bengtssons succéroman) mot bl a Sidney Poitier som Ali Mansuh. Redan året därpå spelade de mot varandra igen i ”Jakt på främmande ubåt” (The Bedford Incident, 1965 - Donald Sutherlands debutfilm, för övrigt). Widmark hade annars mött Poitier redan i Joseph L Mankiewicz ”Ingen väg ut” (No Way Out, 1950), där han spelade en rasistisk gangster som anklagar den svarte fängelseläkaren (Poitier) för sin brors död. Detta var Poitiers filmdebut och Widmark, som fann Poitier högst sympatisk, och som avskydde högerkrafterna i USA (med Barry Goldwater i spetsen) och vidare avskydde alla otäcka rasistiska tillmälen han tvingats slunga mot Poitier i filmen, blev så illa berörd av detta att han bad Poitier om ursäkt för dem efteråt.

1968 blev Richard Widmark synonym med poliskommissarie Dan Madigan i filmen "Brottplats Manhattan" (Madigan) mot bl a svenskättade Inger Stevens och Henry Fonda. Där blev han ihjälskjuten på slutet men tvingades återuppstå fyra år senare i teve-serien "Madigan", som blev en rejäl succé även här i Sverige. 1974 spelade han mot bl a Ingrid Bergman, Albert Finney (Hercule Poirot) och Sean Connery i Sidney Lumets ”Mord på Orientexpressen” (Murder on the Orient Express) och senare såg vi honom i filmer som skräckisen "En dotter åt djävulen" (To the Devil a Daughter,1976) mot bl a Christopher Lee, som agent Hoyt i "Berg- och dalbanan" (Rollercoaster,1977) mot Timothy Bottoms och Henry Fonda och som obehaglig organsäljande läkare i Michael Crichtons "Koma" (Coma, 1978) mot Geneviève Bujold och Michael Douglas.. Och 1982 hade han en roll mot Gene Wilder i farsen "Hett om öronen" (Hanky Panky).

I SLUTET AV 80–TALET spelade Richard Widmark med i en mycket rolig westerkomedi, egentligen för teve, Burt Kennedys ”Texasexpressen” (Once Upon a Texas Train, 1988) mot Willie Nelson, Jack Elam och Angie Dickinson. 1989 spelade han änklingen som gifter om sig för snabbt med Faye Dunaway i det romantiska men även smått ”omoraliska” dramat ”Cold Sassy Tree” efter Olive Ann Burns roman. 1991 pensionerade han sig efter att spelat en senator i Herbert Ross drama ”True Colors” mot bl a John Cusak och James Spader.

Med sina 178 cm var Richard Widmark faktiskt en av de kortare av sina samtida filmstjärnekolleger. Han var gift två gånger. I hela 55 år med Jean Hazlewood, som skrev filmmanuset till spionthrillern ”Hemliga vägar” (The Secret Ways, 1961 - efter Alistair MacLeans roman) om en amerkansk agent,Widmark, som skickas till kommunistiska Ungern för att hjälpa en vetenskapsman att hoppa av till Väst. Richard och Jean var gifta från 1942 och fram till hennes död 1997. De fick dottern Ann Heath Widmark. Sedan 1999 var Richard Widmark gift med Susan Blanchard, god vän till familjen sedan 35 år - och vännen Henry Fondas tredje hustru av fem, faktiskt.

© hazzan lindström


2008-03-28

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood







     

Dela |