Hazzans Hollywood: Marlon Brando

Han ansågs vara främste skådespelaren - trots att han aldrig ville sluta mumla

---

”HAN ÄR EN ÄNGEL SOM MÄNNISKA och ett monster som skådespelare”. Orden har fällts om ”Bud” (främst inom familjen), också kallad ”Mr Mumbles” (av Frank Sinatra). På riktigt: Marlon Brando, Hollywoods verklige särling, om än inte den förste (se artikeln om Montgomery Clift). Hans far var av holländsk-tysk härkomst och hans mor av irländsk-engelsk. Själv påstod han att namnet ”Brando” härstammade från en fransk förfader vid namn Brandeau. Någon källa uppger att namnet har holländskt ursprung (Brandeis). I själva verket lär namnet, ursprungligen ”Brandow”, ha kommit till New York med tyska immigranter på 1800-talet.


Man må tycka vad man vill om Marlon Brandos olika filmer genom åren. I praktiskt taget varenda en av dem är det alltid han själv, som är den stora upplevelsen – fast inte nödvändigtvis som Brando. Bogart spelade alltid Bogart och Gable spelade alltid Gable, Brando var i sina stora stunder alltid den karaktär han föresatt sig att gestalta. Och improviserade – kloka regissörer valde att bara sätta igång kameran, se vad Brando ville ge och sedan klippa samman de bästa bitarna.
 
Hans första rolltolkningar blev också stilbildande. Och världen över ansågs han vara alla tiders främste filmskådespelare… Självaste Hollywoods ”drottning” Bette Davis (1908-89), som för övrigt var den som gav honom den enda Oscarsstatyett han någonsin tog emot, förklarade senare stolt i en intervju ”I was the Marlon Brando of my generation”…
 
MARLON BRANDO HAR under alla sina filmår varit Hollywoods original och den evige rebellen. Redan som liten pojke visade han att han inte gillade att bli mästrad. Han kände sig osäker och ville alltid vara den bäste. Samtidigt accepterade han inte heller lärarauktoriteten. Därför satte fadern honom i militärskola för att lära honom att ”veta hut”. Men även här lyckades tonåringen Marlon med konststycket att bli relegerad bara någon vecka innan examen. Det var då han deklarerade den ståndpunkt han verkligen skulle leva upp till i framtiden: ”Jag vägrar att respektera en människa som jag inte själv kan hysa respekt för!”
 
Efter tiden på militärakademin i Minnesota försörjde Brando sig på diverse grovjobb, innan han till sist bestämde sig för att lifta till New York, dit hans båda äldre systrar redan flyttat. Den ena studerade konst, den andra var teateraktris. Marlon ägde i princip bara det han stod och gick i – så kallade T-shirts och blåjeans, vilka senare också skulle bilda ”uniform” för alla unga talanger i den amerikanska teatervärlden och Hollywood.

Marlon började genast på teaterskola och de som kommer ihåg honom från den första tiden minns bland annat: ”Han var en otroligt åtråvärd och sensuell ung man med djurisk magnetism och ett vackert, sensitivt ansikte. Han skulle bli storstjärna med tiden, de begrep vi alla redan då.”

BRANDO UPPMÄRKSAMMADES av teaterkritikerna redan i studentuppsättningarna. Han var bara tjugo år gammal när han 1944 gjorde sin Broadwaydebut i Richard Rodgers och Oscar Hammersteins-producerade musikkomedin ”I remember Mama”. Men sitt genombrott fick han 1947 i Elia Kazans uppsättning av Tennessee Williams ”Linje Lusta” (A Streetcar Named Desire). Ett diskbänksdrama av mycket hög klass, som förövrigt skulle bli film fyra år senare – regisserad av Elia Kazan och återigen med Brando i huvudrollen som Stanley Kowalski, den brutale svågern till en slocknad skönhet från Södern, Blanche Dubois.

Teaterrollen som Kowalski hade Kazan egentligen vikt åt John Garfield, som först tackat ja. Men när han väl läst manus, ansåg han att Blanche fått vida större plats i pjäsen än Kowalski. Han krävde därför att hans roll skulle utvidgas, vilket både Kazan och Williams ställde sig kallsinniga till. I samma veva fick Garfield ett nytt filmerbjudande och tackade definitivt nej till teaterrollen. Erbjudandet gick nu i stället till Burt Lancaster, som dock inte heller kunde acceptera på grund av filmjobb.       

Nu riktade Kazan blickarna mot Brando, som han blivit bekant med redan året innan som producent för pjäsen ”Truckline Café”. Kazan hade visserligen under repetition rutit åt Brando: ”Sluta mumla och tala så man hör vad du säger!”. Men då det senare visat sig att den unge Brando var den ende av aktörerna som fick lovord av kritikerna medan pjäsen i övrigt sågades ordentligt och fick läggas ner efter bara 13 föreställningar, förstod han att Marlon var värd att satsa på. Här är det också värt notera att en av Brandos motspelare i det stycket skulle bli hans vän för livet: Karl Malden, dessutom förträfflig motspelare i flera av Brandos filmer genom åren.

OM TENNESSE WILLIAMS hyst några som helst tvivel om Marlon Brandos kapacitet som aktör, var de som bortblåsta efter deras första möte. Ynglingen dök upp sent en kväll hemma hos Williams, aningen olägligt eftersom huset var i uppror: man hade fått stopp i avloppet och ljuset hade gått. Brando fixade både avloppet och det elektriska och slog sig sedan ner på en säng och läste upp Kowalskis roll från början till slut. Williams godkände honom direkt. Nu fick han spela mot den engelska skådespelerskan Jessica Tandy som Blanche, Karl Malden som dennas besökare Mitch och mot Kim Hunter som Kowalskis gravida hustru Stella.
 
Alla var inte lika glada under repetitionerna. Till en början mumlade Brando naturligtvis så att de inte hörde honom ordentligt. Han hade uppenbarliga svårigheter att klä sig i rollen som den bullrige Kowalski – hans egen raka motsats. Men efter hand blev alla omkring honom övertygade om att det hela skulle avlöpa väl – trots att han och Jessica Tandy hade svårt att dra jämnt såväl på scen som i kulisserna. Och det gick vägen. ”Linje Lusta” blev säsongens stora hit, även om Brando fortsatte med sitt mumlande närhelst andan flög på.
 
Och en stjärna var född. ”Sådan skådespelarkonst får man bara uppleva en gång under sin livstid”, skrev en tongivande teaterkritiker efter premiären. Med ens hade Marlon Brando blivit den mest eftersökte unge skådespelaren i Hollywood. Självfallet hörde Hollywood genast av sig.
 
UTSIKTERNA ATT BINDAS vid ett sjuårskontrakt och filmmogulernas och deras underhuggares manipulerande av sina artister hade Brando redan begrundat med fasa. Precis den sortens auktoritet han alltid hade motsatt sig. Nej, ett filmkontrakt var ingenting för honom. Ändå vände han Broadwayscenen ryggen redan två år efter genombrottet. 1950 spelade han en ung, självömkande krigshjälte i rullstol, som har svårt att fungera i äktenskapet efter andra världskriget i Fred Zinnemanns ”Männen” (The Men) mot bland andra Teresa Wright och Jack Webb.

Brando blev beundrad för sin intensiva utstrålning och han fick en omfattande publicitet kring sin roll, när det kom fram att han gjort månadslånga förstudier på flera konvalescenthem för krigsveteraner. Samtidigt såg förstås övriga Hollywood nästan odelat på nykomlingen med stor misstro. Han kunde dyka upp på stora partyn iklädd jeans, T-shirt och skinnjacka och tvekade aldrig att klart och tydligt tala om för alla och envar vad han egentligen tyckte om dem. Om de flesta tyckte han i regel inte alls.
 
Pressen applåderade, producenterna jublade och publiken var överlycklig – medan regissörerna och de andra, stora och etablerade stjärnorna bävade. Marlon Brando var nämligen en krutdurk, som kunde explodera varsomhelst och närsomhelst.
 
NU FÖLJER TRE FRAMGÅNGSRIKA ÅR för Brando. Han gör ett oförglömligt om än starkt idealiserat porträtt av den mexikanske folkhjälten Emiliano Zapata i Elia Kazans ”Viva Zapata!” (1952 – filmmanus av ingen mindre än John Steinbeck). Fast det blir Anthony Quinn som Zapatas bror Eufemio som belönas med en Oscar för sin utomordentliga insats. I den färska, två och en halvtimmar långa dokumentärfilmen ”Brando”, som nyligen visades på TCM-kanalen, berättas bland annat att Brando och Quinn inte trivdes direkt i varandras sällskap. Inför en laddad scen mellan de två viskar Kazan först i Brandos öra att Quinn sagt något nedsättande om motspelaren och därefter går han till Quinn och påstår att Brando sagt något negativt om honom. Uppgörelsen mellan bröderna Zapata känns därför som på riktigt.
 
Samma år gör Brando om sin roll som Stanley Kowalski i Kazans filmatisering av ”Linje Lusta”, denna gång mot Vivien Leigh som Blanche, men återigen mot vännerna från scenuppsättningen: Kim Hunter (Stella) och Karl Malden (Mitch). Mötet mellan Brando och Leigh, dessa båda individualister, blev helt fantastiskt. I varje fall på film. Publiken var helt förstummad. Brando var ju en känslig man under den tuffa ytan, suckade kvinnorna och tvingade sina män att klä sig i ärmlös undertröja och börja mumla som Brando. 1952 sägs han ha erbjudits rollen som Will Kane i ”Sheriffen” (High Noon) men tackade nej. Rollen gick i stället till Gary Cooper. 1953 fortsätter han med sin berömda gestaltning av Marcus Antonius (praktiskt taget den enda film i vilken han inte mumlade fram en enda av sina repliker) i  Joseph Mankiewicz ”Julius Caesar” mot bland andra James Mason, John Gielgud, Greer Garson och Deborah Kerr.
 
Och 1954 återkommer han i starka om än inte lika tunga nutidsdramer som Laslo Benedeks ”Vild ungdom” (The Wild One, producent Stanley Kramer) mot Lee Marvin, båda som skinnknuttar, men framför allt i Kazans ”Storstadshamn” (On the Waterfront – manus: Budd Schulberg) mot Karl Malden, Lee J Cobb, Rod Steiger och Eva Marie Saint. Här gör Brando sitt unga livs roll och han mår bra, han slipper ju gå i alltför strama tyglar, arbetar så gott som uteslutande med oberoende filmmakare. ”Vild ungdom” ansågs förresten vara så kontroversiell i England, att den inte släpptes fri där förrän efter fjorton år! Den handlar om ett motorcykelgäng som terroriserar en småstad och är naturligtvis rena söndagsskolehistorien i jämförelse med senare mc-filmer. Brando spelar den unge gängledaren, en roll vars repliker han själv fick vara med om att utforma.
 
EFTER BARA FEM FILMER med hela fyra Oscarsnomineringar får Brando så sin första Oscar för sin helt fantastiska roll som den unge Terry Mallory i ”Storstadshamn”. Det är en helt nydanande film om gangsterväldet inom vissa amerikanska fackföreningar, här stuveriarbetarnas. Terry är en tuff och likgiltig grabb, som till sist tvingas välja sida och sätta sig upp mot de hårdföra bossarna. Oscarsstatyetten som Brando fick för bästa manliga huvudroll var för övrigt bara en av de åtta som gick till ”Storstadshamn” det året. 
En lustig detalj: Sir Anthony Hopkins har bland annat sagt i en intervju: ”Scenen med Brando i taxin (tillsammans med Rod Steiger) tar fortfarande andan ur en”. Någon annanstans har jag däremot läst att Brando och Steiger, som avskydde varandra, aldrig satt tillsammans i den där taxin. De gjorde var sin scen på var sin sida i bilsätet och sedan mixade man ihop de två scenerna! Sant eller falskt? Till och med författaren Bob Thomas smyger i sin biografi kring ämnet likt katten kring en het gröt och ger inte klart besked i saken.
 
Samtidigt skulle ”Storstadshamn” också bli Marlon Brandos sista publiksuccé på flera år. Nu hade han nämligen inte bara blivit intressant och egen utan också envis, besvärlig för att inte säga svårhanterlig, något som gav tydligt utslag i filmerna. I viss mån började han nu också välja roller som egentligen inte roade honom men gav snabba, goda pengar. I rask takt gjorde han Napoleon mot Jean Simmons i ”Desirée” (1954), smårufflaren Sky Masterson i musikalen ”Pysar och sländor” (Guys and Dolls, 1955), den japanske tolken Sakini (här kände publiken inte ens igen honom) i den filmade teaterkomedin ”Tehuset Augustimånen” (The Teahouse of the August Moon, 1956) och major Gruver i ”Sayonara” (1957) en pekoralistisk kärleksfilm om blandäktenskap mellan USA-soldater och japanskor efter krigsslutet (WW2). Alla dessa var hyggliga filmer som fick hygglig kritik och blev hyggliga publikframgångar. Men var fanns Marlon Brando? Även i de filmer där han inte som tolken Sakini var sminkad till oigenkännlighet. Såväl kritiker som publik hade nu fått vänja sig vid en ytterst ojämn Brando.
 
Först 1958 kom nästa framgång på alla plan för Brando. Det var med Edward Dmytryks storslagna ”De unga lejonen” (The Young Lions) efter Irwing Shaws episka krigsroman om amerikanska respektive tyska män under andra världskriget. Brando skapar övertygande den unge tyske officeren Kristian Diestl, som mer och mer börjar tvivla på Det Tredje Rikets framtid. Det var förresten Brando själv som gjorde Diestl än mer human än i boken (hans villkor för att ta rollen) och den amerikanske, judiske soldaten Ackerman gestaltas för övrigt av Monty Clift, Brandos ”mentor” enligt Marlon själv. Men den här filmen skulle också bli Brandos sista kommersiella framgång på närmare femton år.
 
1959/60 HADE MARLON BRANDO visserligen stora kritikerframgångar mot den blodfulla, italienska skådespelerskan Anna Magnani i Sidney Lumets ”Mannen i ormskinnsjackan” (The Fugitive Kind). Ett drama om en ung luffare (Brando) som får jobb i en liten butik i en sydstatshåla och inleder ett hett förhållande med dess medelålders ägarinna, Magnani. Men även om Brando fick stort beröm för sitt intensiva utspel, varnade många kritiker också för att han framför allt tycktes börja gå in för att överträffa sin motspelare. Något som kunde krångla till det för honom i fortsättningen, menade man. Filmen blev ingen större publikframgång. 1959 erbjöds Brando rollen som ”Ben Hur” i storfilmen med samma namn. När Brando tackade ner, gick rollen till Charlton Heston i stället.
 
1961 släpptes så västernfilmen ”Revansch” (One-Eyed Jacks). Brando hade redan i starten skrämt iväg regissören Stanley Kubrick och själv tagit över regijobbet. Men han hade tagit mycket god tid på sig och spenderat långt mera pengar än vad som kalkylerats för filmen. ”Revansch” blev ett fyra år försenat jättefiasko och inte bara Brandos första regijobb utan även det sista. Här spelar Brando den unge banditen Rio, som i flera år ridit samman med ”Farsan” Longworth (Karl Malden). Efter ytterligare ett bankrån blir de båda omringade av mexikanska federales och ”Farsan” lyckas smita undan för att hämta hjälp – men kommer aldrig tillbaka. Efter fem hårda år i fängelse letar Rio upp sin förre kumpan, som nu blivit hårdför sheriff i en liten stad. Kommer han för att hämnas eller…? Kärt barn har som bekant många namn, så ”Revansch” har idag ofta fått den mer avslöjande titeln ”Hämnden”.
 
”Revansch” må allmänt anses vara en emellanåt ganska långsam västernfilm – men den arbetar sig sakta mot kultstatus och anses numera bland många att Brando var en duktig regissör, även om han själv ondgjorde sig över att producenten klippte bort många fina scener. Själv älskar jag den här filmen - just westerns är ju min favoritgenre. Brando och Malden är helt fantastiska i sina roller och på köpet får vi tjusiga Katy Judaro och härliga birollsveteranerna Slim Pickens och Ben Johnson.
 
ÅR 1962 SPELADE BRANDO myteristen Cristian Fletcher i det årets nyinspelning av äventyret ”Myteriet på Bounty” (Mutiny on the Bounty) regi Lewis Milestone. Och visst blev det en storslagen film i fråga om både bredd och färg, även om vi lär vara en del som fortfarande föredrar originalfilmen ”Myteri” (Mutiny on the Bounty) från 1936 med Gable som Fletcher och fantastiske Charles Laughton som kapten Bligh. Andra föredrar kanske till och med 1984 års version med Mel Gibson som Christian och Anthony Hopkins som Bligh. Brando valde rollen som Fletcher framför rollen som ”Lawrence av Arabien” i filmen med samma namn. Han ville nämligen inte riskera att tillbringa ett eller kanske till och med två år ute i öknen, ridande på en kamel. (Rollen som Lawrence gick istället till Peter O'Toole.) Den nya filmen om myteriet på HMS Bounty blev även alldeles för lång och Brandos Fletcher en alltför snobbig revoltör. Snobbig var han förresten även under inspelningen, rentav oförskämd påstods det mot de övriga skådespelarna, bl.a. förträfflige Trevor Howard (som Bligh) och nervige Richard Harris. Brando lär till och med ha stoppat bomull i öronen ”för att slippa höra deras tjafsande” men hade därför också svårt emellanåt att komma rätt med sina egna repliker.
 
Andra tämligen ointressanta Brando-filmer under denna period var ”Uppdrag i Östern” (The Ugly American,1963) där han spelar amerikansk ambassadör i ett asiatiskt land på gränsen till inbördeskrig och ”Herre på täppan” (Bedtime Story, 1964), knappast den söta saga som originaltiteln antyder - här tävlar han med David Niven om vem av dem som kan få flest kvinnor på rygg… Jag har inte sett filmen och vet följdriktigt inte hur han lyckas där – men privat hade Marlon redan blivit en riktig kvinnotjusare. Redan 1954 under inspelningen av Napoleon-dramat ”Desirée” (svenske kungen Karl IV Johans franskfödda drottning Desideria, dessförinnan under kort tid förlovad med Napoleon Bonaparte) vänslades han med en 19-årig fransk fiskaredotter.
 
Det gick så långt till och med att inte bara byborna i den lilla franska orten Bandol började skvallra om deras romans – snart hade även världspressen nosat upp äventyret. I intervjuer berättade den vackra Josiane att, jodå, visst skulle de gifta sig. Brando höll god min, höll alltså med och Josieanes pappa muttrade kallt att ”det blir nog säkrast för honom, att de gifter sig”. Även om Marlon tog flickan med sig hem till Hollywood och ordnade så att hon fick småroller i ett par filmer, lyckades han också få det hela att så småningom rinna ut i sanden. Och nu hade han lärt sig att hantera såväl sina små kärlekshistorier som världspressen.
 
INTRESSANTAST VAR BRANDO nu rent privat. 1957 ekade den första riktiga skandalen, då han gifte sig med indiskan Anna Kashfi, som hade gjort ett par mindre filmroller för Paramount. De hade stött på varandra i studion och börjat umgås och hon födde honom en son. Kort efter bröllopet fick han förstås veta att Anna inte alls var så exotisk som han trott utan i själva verket var en infödd irländska vid namn Joanne O´Callaghan. Marlon hävdade bland annat att han gift sig med Anna enbart därför att han gjort henne med barn. De blev också skilda 1959 efter ett par mycket stridiga år.
 
1961 gifte Brando i stället sig med den sju år äldre mexikanskan Movita Castenada. Hon var redan etablerad i Hollywood, bland annat hade hon spelat den vackra tahitiska Tehanni, som gifte sig med kadett Bryand (spelad av Franchot Tone) i 1936 års version av ”Myteriet på Bounty”. I verkligheten gifte hon sig alltså nu med Christian Fletcher från 1962 års version. Hon fick visserligen två barn med Marlon, men inte heller det äktenskapet varade särskilt länge – hon visade sig inte ens vara lagligt skild från sin exmake.
 
På Tahiti träffade han så en annan skönhet i samband med inspelningen av ”Myteriet på Bounty”. Hon hette Tarita, en äkta maoriflicka från Bora Bora – i filmen spelade hon Fletchers älskarinna Maimiti. Med henne fick Brando två barn. Tragiskt nog blev hans äldste son 1990 anklagad för mord på sin halvsysters boyfriend och langare och dömdes till tio års fängelse, fast behövde bara sitta i fem. Halvsystern, Cheyenne, begick självmord 1995, blott 25 år gammal. Brando hade också en adoptivdotter, Petra Barrett Brando, vars biologiske far var ingen mindre än författaren James ”Shogun” Clavell.
 
MEN BRANDO SKAFFADE SIG RUBRIKER också på annat vis, bland annat genom sina politiska och sociala engagemang. Han hjälpte många minoriteter i USA, inte bara indianerna utan också afroamerikaner, amerikaner med asiatiskt ursprung och latinamerikaner. Han engagerade sig tidigt i indianernas problem och var en av de första som öppet protesterade mot Vietnamnkriget och slapp tjänstgöring som ”mer eller mindre galen”. När han fyllde i arméformuläret skrev han ”Människa” under ”Ras” och under ”Color” präntade han ”Det varierar”. Det där var först mot slutet av 1960-talet. På filmfronten hade han då avverkat hyggliga filmer som Arthur Penns ”Den djävulska jakten” (The Chase, 1966), som förstås främst kom att bli Robert Redfords genombrottsfilm. Men visst gjorde Brando en utmärkt insats här som en renhårig sheriff, som framför allt får en förfärlig massa stryk. I mitt tycke förtjänade filmen som helhet en bättre framgång både kritikermässigt och publikt än vad som blev fallet.
 
1966 spelade han hygglig komedi mot Sophia Loren i Chaplins mediokra ”Grevinnan från Hong Kong” (A Countess from Hong Kong, 1967). Men värre skulle det bli. Året därpå gjorde Marlon en homosexuell officer mot Elizabeth Taylor i ”Reflexer i ett gyllene öga” (Reflections in a Golden Eye, 1967) – den roll som egentligen Monty Clift skulle fått (se artikeln om Clift). Därefter spelade han dels en tokig guru i hippiefarsen ”Candy” (1968) mot bland annat vår egen Eva Aulin och dels en cynisk kidnappare mot Richard Boone i den otäckt hårda thrillern ”Natt utan nåd” (The Night of the Following Day, 1968). Samma år tackade han nej till att spela mot Paul Newman i ”Butch Cassidy och Sundance Kid” (den rollen gick till Robert Redford) och valde i stället att engagera sig i Gillo Pontecorvos tveksamma slavrevolt-drama ”Queimada” – ett våldsamt historiskt rasdrama i Karibien som bland annat Sidney Poitier vägrat att vara med i.
 
I BÖRJAN AV SJUTTIOTALET skulle vi så äntligen få se en helt ny och makalös Brando. 1970 tackade han nej till huvudrollen i David Leans ”Ryans dotter” (Ryans Daughter). I synnerhet 1972 blir ett ”stort” år för honom. Först gör han en enastående prestation i det mycket udda dramat ”De besatta” (The Nightcomers), som bygger på författaren Henry James spöknovell ”The Turn of the Screw” och här blev en psykologisk thriller i förtätad engelsk sekelskiftes- och herrgårdsmiljö. Brando spelar stalldrängen på godset, en man med ett mycket primitivt psyke. Icke desto mindre blir han ”bästis” med godsherrens båda små barn – eller kanske just därför. Quint (Brando) har också ett nattligt, sadomasoschistiskt förhållande med godsets guvernant (Stephanie Beacham) – ett förhållande som med stort intresse följs av de båda barnen från fönstersmygar och genom nyckelhål. Och i sin oskuld försöker de också kopiera de vuxnas primitiva lekar. Brando berömdes och filmen som helhet godtogs relativt hyggligt av kritikerna men blev en publikflopp.
 
Och så, naturligtvis, Francis Ford Coppolas ”Gudfadern” (The Godfather) i tre delar efter Mario Puzos succéroman och nya manus, berättelsen om maffiafamiljen Corleones öden alltifrån Vito Corleones flykt från Sicilien till sonen Michaels försök många år senare att göra familjen ”ren” i det amerikanska samhällets ögon. Paramount hade från början hoppats på Sir Laurence Olivier, men denne var sjuk och Francis Ford Coppola, som skulle regissera, pratade sig varm för Marlon Brando (påhejad av Al Pacino, som valts att spela Michael). Vi vet alla hur Marlon själv lyckades ordna rollen som Don Vito åt sig – trots skammen att behöva provfilma för den. Han stoppade upp kinderna med bomullskuddar och gjorde succé. Första ”Gudfadern”-filmen blev otvivelaktigt Brandos största comeback. Och när han väl fått rollen såg han av någon anledning till att Burt Reynolds inte fick rollen som Sonny Corleone – den gick som bekant till James Caan i stället.
 
Han belönades också med en välförtjänt Oscar, fast alla vet ju att han vägrade ta emot den. Färre är säkert de som känner till att han två år tidigare kontaktat filmakademin och bett dem om en ny statyett i stället för den han vunnit för sin roll i ”Storstadshamn” redan 1954 och som hade blivit stulen. Han hade nämligen använt den som dörrstoppare! Han fick ingen ny, så där har vi kanske en vettig förklaring till att han vägrade ta emot sin andra Oscar. Rent demonstrativt lät han den ändå hämtas av en vacker indianflicka – som höll ett långt brandtal om indianernas situation i USA och därtill själv inte alls var någon indian, skulle det så småningom visa sig i pressen. Fast i den färska dokumentärfilmen ”Brando” (2007) vet man annorlunda. Den vackra indianskan, som viftar bort Roger Moore när han vill ge henne Brandos statyett, framträder här 25 år efteråt – hon visar sig heta Sacheen Littlefeather… Huruvida hon efteråt ändå tog emot den och om Brando i varje fall på så vis skaffad sig en ny dörrstoppare förtäljer dock icke dokumentären.
 
SÅ ÄR VI FRAMME vid Brandos och 1972 års sensationsfilm ”Sista tangon i Paris” (Ultimo tango a Parigi/Last Tango in Paris): en seriös porrfilm kallades den av många. Och åtskilliga rusade naturligtvis till biograferna för att få se vad Brando egentligen hade i kalsongerna – men blev grymt besvikna. Maria Schneider spelade ofta utan en tråd på kroppen, just för att hennes ungdom skulle understrykas. Brando fick däremot (mestadels) behålla kläderna på för att hans medelålder i gengäld skulle framhävas.
 
Rätt snart sågs ”Sista tangon i Paris” närmast som en nonsensfilm som knappast berikat kulturen med väl avslöjat en del om Marlon Brandos egna problem och komplex, bland annat då hans förhållande till föräldrarna. Efter ”Gudfadern” och ”tangon” blev Marlon Brando publikt sett inte lika intressant längre. Han blev stor rent kroppsligen och därtill ytterst besvärlig igen. 1976 kom han tillbaka i den omöjliga västernfilmen ”Missouri Breaks”, en tung och långsam film med en ännu tyngre och sävligare Brando i sadeln.
 
I ”Apocalypse Now” (1979) glimtade han förstås till igen som en galen, revolterande amerikansk officershök i Vietnam, en roll som låg helt i linje med Brandos inställning till USA:s engagemang i Sydostasien. Han gjorde förstås ett par småroller till och hans gudfader kördes och körs fortfarande fram-och-baklänges i olika format i amerikansk teve. Och även om vi inte glömmer bort hans roll som Jor-El i ”Stålmannen” (Superman, 1978) eller hans roll som amerikansk nazistledare i teveserien ”Rötter” (Roots) och den strålande parodin på Don Corleone i ”Ny i maffian” (The Freshman, 1990), så får man nog anse att ”världens bäste skådespelare” egentligen satte sin punkt i och med filmen ”Gudfadern”.

---

Källor (bland andra): amerikanskt samtida pressmaterial och biografin ”Brando – Portrait of the rebel as an artist” av Bob Thomas (Star Book, 1975) samt IMDB.

© hazzan lindström


2007-12-08

Sök