russin.nu - vi tycker om film
Det glada 80-talet: Del 8: 1989

Åttiotalsfilmen tar avsked

Detta är den avslutande artikeln i vår serie om åttiotalskomedin. Övriga delar hittar ni i högerspalten.

Förändringen började någon gång under 1988. Komedierna började kännas lite som vad vi i efterhand kallade 90-tal men som man då inte riktigt kunde sätta fingret på. Karaktärerna började klä sig annorlunda, frisyrerna krympte, musiken förändrades (inte radikalt men gradvis), och historierna var ofta mera utstuderade. Den där kontrasten mot 70-talet som jag talade om i inledningen trappades upp och man kunde märka en vidareutveckling. Specialeffekterna blev snyggare, klipp och scenbyten snabbare och man skar ned på de urflippade scenerna (biblioteksdansen i "Breakfast Club" kändes alltså mer och mer avlägsen). Dessutom visades det, på gott och ont, betydligt mindre hud. Alla de här faktorerna gjorde att helhetskänslan av filmerna blev att de var mera fokuserade och gick från början till slutet utan att ta av på alltför många sidospår längs vägen (och med det menar jag inte att filmerna innan var tråkigare utan bara att de hade fler scener som mera indirekt hade med filmens handling att göra). Jag ska ta upp två filmer från 80-talets sista år som tydligt visar vad som komma skulle men som ändå hade åttiotalets FG.

"Say Anything" ("Snacka går ju") var 80-talets sista riktiga tonårsfilm kan man säga. Här är det hårfint om det är en high school-film eller inte men faktum är att i stort sett hela filmen utspelar sig under ett sommarlov och jag känner bara att den här gången ”fäller jag hellre än friar”. Filmen skrevs och regisserades av Cameron Crowe (som ju även skrev "Fast Times at Ridgemont High" sju år tidigare) och den handlade framför allt om förälskelse och ovisshet. Lloyd Dobler är killen som precis ska avsluta sina fyra år på High School, vars två bästa vänner är tjejer (inte tomboys), som bor med sin syster (Joan Cusack förstås) och som precis har bestämt sig för att, bättre sent än aldrig, bjuda ut tjejen han trånat efter under hela sin skoltid, Diane Court som spelas av Ione Skye (uttalas Aioni).

Om han tänkte rationellt och lyssnade till sina två bästa vänner skulle han inte genomföra kurtiseringen men det är liksom det som är det roliga med Lloyd Dobler, han lyssnar inte till någon form av reson eller övertalning utan gör vad som faller honom in. Han borde inte spendera så mycket tid i kickboxningsringen heller men det är så han skakar av sig nervositeten inför framtiden. För den ligger ju där och ruvar i gräset, som en tidsinställd bomb. Lloyd har ingen aning om vad han ska göra med sitt liv medan Diane vet det alltför väl, men hon är lika nervös hon. Hon har precis fått ett stipendium till en skola i England och det är för att gratulera till detta som Lloyd ringer henne första gången och bjuder henne till en form av studentskiva hos Eric Stoltz.

Diane Court är för övrigt en ganska svårtydd karaktär; hon är snygg men inte populär, hon är smart men inte skrytsam, hon är gulltrevlig men osocial, och hon berättar allt för sin pappa som hon även bor hos. Och här kliver då den oraffinerade Lloyd Dobler in och vänder upp och ned på hennes liv. För visst faller hon som ett ton tegelsten för hans spontanitet och oambitiösa leverne. Hennes pappa som spelas av John Mahoney (ni vet Frasiers farsa som sitter på arslet i den där sunkiga fåtöljen hela tiden) är dock mindre förtjust och fastän han motarbetar det hela med viss vördnad så är det ändå ett faktum för de båda ynglingarna att Diane flyttar till England när höstterminen börjar och tiden rinner allt fortare för dem. "Say Anything" är både mycket komedi och mycket drama men det hela berättas på ett vuxet och moget sätt, och det är totalt otänkbart här att vi skulle hitta Long Duk Dong sittandes i ett träd i Eric Stoltz trädgård och yttra; ”aah, sexy girlfriend!”, eller att Newbomb Turk skulle placera en brinnande bajskorv på Dianes dörrtrappa. Men det är ändå fortfarande 80-tal och självklart finns här såväl stereotyper som axelvaddar. Lloyd spelas av John Cusack som vid det här laget egentligen var trött på att göra tonårsfilmer (han var 23 år) men som efter att ha läst manuset inte kunde tacka nej till rollen. Och tur var det för han gör Lloyd intressant, älskvärd och fullständigt genomcool på ett sätt som bara han kan. Men inte desto mindre blev det sista gången han spelade kärlekskrank tonåring.

Så, då har vi gått från brunstiga High School killar och vilsna själar i såväl främmande kroppar som månbelysta äventyr till försvunna 60-tals sångare och telekinesi, och kommit fram till den sista filmen. "När Harry mötte Sally" hade premiär sommaren 1989 och var en romantisk komedi med ett eget språk skulle man kunna säga. Den regisserades av Rob Reiner och jag skäms nästan lite för att jag inte har tagit upp någon av hans tidigare filmer som alla var 80-talsklassiker på sina egna vis; "Spinal Tap", "The Sure Thing", "Stand By Me" och "Princess Bride" ("Bleka dödens minut"). "När Harry mötte Sally" var ungefär samtida med "Say Anything" men till skillnad från den är det här en 90-tals film gjord på 80-talet, lite som "Empire Strikes Back" ett decennium tidigare.

Det hela börjar med att Harry (Billy Crystal) och Sally (Meg Ryan, Molly Ringwald avböjde) utan att ha träffats ska bila tillsammans från Chicago till New York för att söka jobb efter studierna. De konstaterar att Harry har en mörk sida men när Sally tror att hon kan vara lika mörk som han kontrar Harry med att han alltid börjar med att läsa sista sidan av en bok, för då vet han hur den slutar om han skulle dö innan han hinner läsa ut den (”That my friend is a dark side”) och här börjar observationerna och kommentarerna och håller på i stort sett till nyårsfesten 12 år senare där filmen slutar. När de kommer fram till New York byter de inte nummer eller något (Sally tyckte de kunde bli vänner men det vet vi ju alla att män och kvinnor inte kan vara vänner) men under åren som följer springer de på varandra då och då, Sally hela tiden med sin blåögdhet och optimism och Harry med sin självgodhet och rappa mun som mer och mer byts ut mot empati och en rapp mun. De blir vänner och börjar beklaga sig hos varandra om sina trassliga kärleksliv. Men snart får vi se att det ligger en stor poäng i Harrys teori om vänskap mellan könen.

FG här ligger framför allt hos skådisarna och dialogen som liksom aldrig tycks ta slut på fyndigheter. Om man bortser från Woody Allen var det ovanligt på den här tiden med romantiska komedier som helt förlitade sig till dialogen. På 80-talet var det filmer som "Splash", "Skyltdockan" och "Roxanne" som stod för den icke tonåriga romantiken. Filmer som kunde locka publik med en rolig affisch (hmm, har jag kommit på en ny genre här?). Något annat som var annorlunda med den här filmen var hur sex användes. Allt ifrån de där frispråkiga inläggen med älskaren Sheldon och drömmar om ansiktslösa män till den klassiska orgasmscenen (som tydligen var Meg Ryans idé från början). Här finns även Bruno Kirby (som gjorde "City Slickers" med Billy Crystal två år senare) och Carrie Fisher (många tärande år efter kanelbullarna och den gyllene bikinin) som paret Harry och Sally bollar sina problem med. Efter "När Harry mötte Sally" började Billy Crystal leda Oscarsgalor medan Meg Ryan axlade manteln som drottningen av romantiska komedier efter Daryl Hannah.

Ja, och efter detta var det således 90-tal och det roliga var över. Vårt hittills sista fullständiga decennium bjöd givetvis också på många oförskämt bra filmer, och även komedier, men FG var av en annan sort än hos årtiondet innan. Filmerna då var inte perfekta och de var okomplicerade. Det var det som gav dem deras charm. Samtidigt kan man säga att när 1989 blev 1990 behövdes det inte längre några 80-talsfilmer (och vem vill förresten se en 80-talsfilm gjord på 90-talet?). Alla historier var berättade, alla skämt dragna, alla budskap och moralkakor predikade och konstellationerna var lika utnötta som ett par sandaler i Sahara. Som alltid; ”The times they are a-changin’” och Molly Ringwald och hennes eviga stöttande av de tappra nördarna i världen kunde helt enkelt inte nå fram till de unga längre, Rob Lowe och Lea Thompson revs ner från väggarna i flick- och pojkrummen, benvärmarna och svettbanden brändes runtom i världen likt nazisternas bokbål, och det började gå upp för folk att Scott Baio i ärlighetens namn var ganska töntig. John Hughes övergick till att skriva filmer om barn som blir lämnade ensamma hemma och demolerande Sankt Bernards hundar, Anthony Edwards tappade håret, Ilan Mitchell-Smith blev historieprofessor, Johnny Depp sade hej då till Stephen J Cannell och hej till Tim Burton, Carrie Fisher satte sig bakom skrivmaskinen, och Ralph Macchio började som smått få hår på bröstet. Vissa av personerna som nämnts i denna artikel fick större berömmelse och betydligt bättre ekonomi och de andra...ja, gick under jorden helt enkelt. Så, var det bättre förr? Förmodligen inte men visst tusan var det så mycket mer underhållande.

Det finns en scen i filmen "Dazed and Confused" från 1993, där en uttråkad tonårstjej i en sömnig 70-tals håla hoppfullt resonerar som så att de goda tiderna kanske hoppar över vartannat årtionde. ”50-talet var tråkigt, 60-talet rockade, 70-talet suger ju uppenbarligen, kanske blir 80-talet helschysst!”. Jag har alltid undrat över varför Richard Linklater, som skrev och regisserade, hade med den repliken. Han var själv i den här tjejens ålder när "Dazed and Confused" skulle utspela sig. Tyckte han att 80-talet var så mycket bättre än 70-talet? Hade man höga förväntningar om 80-talet på 70-talet? Tyckte han att han hade facit i hand, eller skulle han kanske vara ironisk? Hursomhelst, om tesen stämmer så skulle det innebära att vi just nu är inne i ett bra årtionde men att mörkare tider vankas. Och när man tänker efter... visst har vi det rätt bra nu, med lite hjälp av 80-talet då förstås.


© Douglas Netzel
Douglas är en levnadsglad och filosofisk uppsalastuderande 79:a med en stor passion för film av den äldre sorten.



2007-06-17

   
(c) Sony Pictures. Källa: Viasat
(c) Sony Pictures. Källa: Viasat

(c) Sony Pictures. Källa: Viasat
(c) Sony Pictures. Källa: Viasat
Årtiondet avslutas med en högljud lunch där Harry möter Sally precis som 80-talet möter 90-talet.