russin.nu - vi tycker om film
Det glada 80-talet: Del 7: Övernaturligt

Övernaturligt

Denna artikel är del 7 i vår serie om åttiotalskomedin. Övriga delar hittar ni i högerspalten.

Ett annat populärt koncept på 80-talet var att blanda in övernaturliga fenomen i filmer. Det kunde vara allt ifrån tonåringar som förvandlades till varulvar och hästar som kunde prata till framtidsskildringar och utomjordingar som vandrade runt i människoskepnad. Det här har givetvis förekommit genom hela filmhistorien, ända sedan 1902 med George Méliès "En resa till månen", men det trappades upp lite på 80-talet. Kanske berodde det på Star Wars-filmerna, eller strävan efter att utforska nya konstellationer inom filmen, eller kanske på utvecklingen inom effektområdet och det faktum att det nu var lättare att på ett mer övertygande sätt skildra övernaturligheten. Det är till exempel intressant att studera de mest populära videorna på, då nystartade, MTV under 80-talets första hälft för att se denna trend. Men konceptet var prövat innan. Det nya var att övernaturligheten nu användes rikligt i komedier. Även den store John Hughes gav sig in på detta i "Weird Science".

Ett tidigt exempel är "Zapped!" ("Utan plagg i plugget" i Sverige, "Der Typ mit dem irren blick" i Västtyskland) från 1982. Den handlar om en High School kille (Scott Baio) med telekinetisk förmåga, alltså förmågan att flytta föremål enbart med hjälp av tanken. Och hur han får denna är ungefär lika mystiskt som Corey Feldmans kroppsbyte i "Dream a Little Dream" men Scott arbetar i skollabbet och Scatman Crothers kommer in och råkar blanda två vätskor med varandra och sedan kommer Scotts kompis (Willie Aames, som var den lyckliga att hamna på en öde ö med Phoebe Cates i hennes filmdebut "Paradise") och häller öl i samma blandning. Det här elixiret åker i backen och det börjar blixtra och ryka och Scott står mitt i de lila ångorna varpå han svimmar. Och när han vaknar… eeh ja. Det första han gör är att använda sin nya gåva till att städa upp i labbet genom att låta kvasten och skyffeln sköta jobbet. Men ganska snart kommer han på att det finns betydligt roligare ändamål att använda tankeverksamheten till, och nu går förstås inga blusknappar eller dragkedjor längre säkra på skolan. Det hela når sin kulmen på balen när Scott får en vattenmelon i huvudet vilket gör att han inte kan kontrollera sina krafter och plaggen flyger till höger och vänster medan Scatman (ni vet den där gubben som blir guttad av Jack Nicholson i "The Shining") står och betraktar det hela med ett förtjust leende. Självklart vävs det efter ett tag in moraliska aspekter i det hela men slutet är ändå inte så förutsägbart som man kan tro. Eddie Deezen (som var med i "Midnight Madness") gör det han kan bäst, vare sig han vill det eller inte, och spelar nörd här igen.

Livet efter döden var också ett populärt ämne. Det finns ganska många exempel på detta men det jag har valt att ta upp är "The Heavenly Kid" från 1985. Det här är en film som nog inte många känner till och den tog lång tid på sig att komma till Sverige. Det gjordes en liten remake på storyn som en tv-serie i slutet av 80-talet och början på 90-talet med Jason Priestley men den kommer nog ännu färre ihåg. Den hette i alla fall "Teen Angel" vilket även var arbetstiteln på den här filmen. "The Heavenly Kid" handlar om Bobby (Lewis Smith som då var 27, skulle spela 18, såg ut som 35) som i filmens början, vilket ska vara 60-tal, kör en bilduell (ni vet en sådan som James Dean kör i "Ung Rebell") som han visserligen vinner men som tar död på honom. Precis som James Deans motståndare fastnar han med ärmen i dörrhandtaget, eller nåt, och följer med bilen ner i avgrunden.

Ja, han dör förstås och ska precis stiga på rulltrappan som tar honom upp till himlen (eller ”uptown” som det lite småfinurligt kallas i filmen) när han blir stoppad av en gubbe på motorcykel som talar om för honom att han tyvärr inte är redo för det. Tydligen har Bobby levt ett alldeles för sekulariserat och respektlöst liv för att kvalificera sig för uptown och han blir tilldelad ett uppdrag som, vid framgång, ska göra honom värdig att möta ”han där uppe”. Uppdraget går ut på att tillrättavisa en vilsen kille vid namn Lenny (Jason Gedrick), som då lever i nutid. Och med vilsen så menar jag loser och med tillrättavisa menar jag peppa. Efter att ha övertygat Lenny om att han faktiskt är hans skyddsängel (Bobby kan såklart bli osynlig när han vill samt trolla fram och bort saker) blir de bästa vänner och Bobby lär Lenny alla sina stencoola knep som funkade för honom på 60-talet och som givetvis måste funka för Lenny på 80-talet.

Ja, det gör de och Lenny blir snart skolans hetaste kille vilket självklart stiger honom åt huvudet till slut. Poängen är att när det går upp för Bobby vilken idiot han har förvandlat Lenny till får han större perspektiv på sitt eget liv och han har lärt sin läxa. Nu gäller det bara att Lenny får samma insikt. Här finns även den evigt trulige Mark Metcalf (ni vet Hitlerjugend Douglas Niedermeyer i "Deltagänget" som även var den arga och spottande läraren i Twisted Sister videon där han frågar en kille i långt hår och trasiga jeans vad han vill göra med sitt liv varpå ynglingen svarar ”I wanna rock!”), och fastän jag aldrig riktigt har fått det bekräftat så kan jag svära på att det är Michael Mancini från "Melrose Place" som sitter vid ett av borden på fiket som Lenny jobbar på.

Många av de här filmerna är snuddande nära high school-filmer men kan ändå inte riktigt tillhöra den genren därför att de i grund och botten inte handlar om tonårsproblem, även om det är tonåringar som är huvudkaraktärer. Som nästa film till exempel; "My Science Project" från 1985. Den handlar om en kille, Michael, som hittar en konstig självlysande grunka på en gammal nedlagd militäranläggning. Anledningen till att han är där är att han behöver inspiration till sitt examensprojekt i typ fysik eller teknik som han ligger lite efter med och hans lärare (Dennis Hopper) har höga förväntningar. Den här grunkan visar sig vara en del av ett rymdskepp som den amerikanska militären sköt ned trettio år tidigare och har försökt dölja sedan dess. Egenskapen den har är att den kan (när man pluggar in den!) flytta saker i tiden och mellan olika dimensioner. En sak som är lite annorlunda med den här filmen är att Michael och hans kompis (Fisher Stevens) aldrig tycker att det hela är särskilt coolt utan mest skrämmande, och de springer inte runt och trollar fram böcker med de senaste årens sportresultat eller strålar sig till något kvinnligt omklädningsrum 1963. Det hela ballar förstås ur ändå och när hans lärare ska testa maskinen sugs han in i den. Han kommer dock tillbaka överlycklig i slutet av filmen och påstår att han precis har varit på Woodstock (och här ser Hopper ut precis som han gjorde i "Easy Rider"). Hursomhelst, snart har hela skolan förvandlats till någon slags samlingspunkt för olika dimensioner och blir invaderad av neandertalare, samurajer, nazister och dinosaurier (det hela ska vara mera seriöst än vad det låter). "My Science Project" tillhör, tillsammans med bland andra "Real Genius" och "Weird Science", en liten kategori filmer från mitten av 80-talet som drev lite med vetenskapen.

I den avslutande artikeln ser vi logiskt nog tillbaka till åttiotalets slut och hur den klassiska 80-talsfilmen förändrades för att bättre passa ett nytt decennium.

© Douglas Netzel
Douglas är en levnadsglad och filosofisk uppsalastuderande 79:a med en stor passion för film av den äldre sorten.



2007-06-16