russin.nu - vi tycker om film
Det glada 80-talet: Del 6: Retrofilmer

Åttiotalets 50- och 60-tal

Denna artikel är del 6 i vår serie om åttiotalskomedin. Övriga delar hittar ni i högerspalten.

På 80-talet var det ganska vanligt förekommande att filmer (inte minst ungdomsfilmer) utspelade sig under det sena 50- eller tidiga 60-talet. När jukeboxarna och de välkammade frisyrerna var lika glänsande som de kromade stötfångarna. När Amerikas unga var såväl uttråkade som sexuellt frustrerade. Och, inte minst, när hela landet tycktes vara i gungning. Det är svårt att svara på vad det egentligen var som startade det här intresset hos filmmakarna. "Sista natten med gänget" var en lite för gammal film för att fortfarande ha sådan inverkan, och "Porky’s" var på tok för oseriös för att starta en ny filmvåg.

En liten bricka med i spelet kan Francis Ford Coppola ha haft (som för övrigt producerade "Sista natten"). Han gjorde "The Outsiders" 1983, baserad på en bok av S.E. Hinton. Detta var sannerligen ingen komedi men det kan tyckas logiskt att utgå ifrån den här filmen. Den handlar om två rivaliserande gäng, Greasers och Socs, vars känslor för varandra endast kan beskrivas som rent hat. Huvudpersonen, Ponyboy Curtis (C. Thomas Howell), och hans äldre bröder och kompisar är Greasers. Fejderna blir ännu mer upptrappade när Ponyboy och hans bästa kompis Johnny (Ralph Macchio) i självförsvar knivmördar ett par av Socs medlemmar. Efter en uppgörelse gängen emellan, och när det hela börjar lugna ner sig, stiger dock FG, inte minst påtagligt i slutet där Ponyboy gör sig förstådd hos en av Socs medlemmar. Rollistan gick inte av för hackor den heller. Förutom Howell och Macchio; Matt Dillon, Rob Lowe, Patrick Swayze, Emilio Estevez, Tom Cruise och Diane Lane. Håll även ögonen öppna efter en väldigt ung Sofia Coppola.

"Eddie and The Cruisers", även den från 1983 och även den baserad på en bok, var också ett drama men mer utav den musikaliska sorten. Filmen utspelar sig i nutid men den handlar om ett populärt rockband på 60-talet vars sångare, Eddie Wilson (Michael Paré som är mera photogenique än snygg) dog efter det att hans bil kört igenom ett broräcke. Var det en olycka? En reporter som ska göra en story om bandet börjar gräva lite i gamla fakta och hittar ett samband mellan bandets sista (och outgivna) platta och en dikt av Arthur Rimbaud, en person som begick artistiskt självmord och mer eller mindre försvann spårlöst i tjugo år innan han dök upp igen. Inte för att hon tror att detta skulle hända Eddie Wilson men visst är det ett intressant upplägg för en story. Så hon söker upp Tom Berenger (ni vet han den där mardrömssergeanten i "Plutonen") som var organist och textskrivare i The Cruisers för att höra hans berättelse. Han vill först inte alls prata om svunna tider men reportern för alla de överlevande medlemmarna samman igen och han öppnar sig mer och mer. Filmen varvar hela tiden scener från nutid med scener från 60-talet där vi får se hur Tom börjar i bandet, när de skriver sin hit ”the dark side” (jo för det känns ju verkligen 1963?) samt hur de spelar på klubbar och universitet med mera. Allt medan Eddies storhetsvansinne och strävan efter perfektion driver bandet mot sin undergång. Filmens andra stora fråga, förutom huruvida Eddie är död eller inte, är vad som hände med inspelningarna till deras sista skiva. Någon hämtade ut masterbanden dagen efter det att Eddie dog och sedan har ingen sett till dem. FG ligger inte i skådespelarna den här gången utan i de där drömmande tillbakablickarna och att hela historien när den är klar ändå känns som ett långt avsnitt av "Rättvisans män" eller "En röst i natten".

När vi nu går in i den mera lättsamma delen av den här genren så börjar vi med "The Flamingo Kid" från 1984. Och mycket 80-tal är det, även om filmen utspelar sig sommaren -63. Inte om så Siddhartha Gautama hade sagt till mig att den här filmen inte var gjord på mitten av 80-talet hade jag trott på det. Brooklynkillen Jeffrey Willis (Matt Dillon) ska precis börja ett kontorsjobb som hans farsa, Hector Elizondo (ni vet han den schyssta hotellmanagern i "Pretty Woman"), har fixat åt honom. En dag får Jeffrey följa med sina polare till ”The Flamingo Beach Club” för att hoppa in i deras kortspel när en annan kille har blivit sjuk (att han inte har fått vara med innan beror nog på att han är lite korkad men det känns taskigt att säga för Jeffrey är korkad på ett sympatiskt sätt). Jeffrey blir fullständigt fascinerad av de rika och snobbiga fruarna som beställer jordgubbsdaiquris i baren, teenyboppertjejerna på trampolinerna och, inte minst, de världsvana och cigarrökande gubbarna som sitter under ett parasoll och spelar poker med miljoner i potten. När han ska åka därifrån får han användning av sina praktiska kunskaper när han hjälper till att få igång en bil som inte vill starta. Ingen annan på strandklubben vill förstås smutsa ner händerna.

Detta resulterar i att han får ett jobb som parkeringsvakt, till sin faders förtret (och här ska nog tilläggas att denne är rörmokare). Jeffrey kommer snabbt in i det fashionabla livet på strandklubben och blir bundis med den riktige höjdaren på stället, Phil Brody, som aldrig har förlorat en pokertävling. Han börjar lyssna mera på Brodys skönprat om hur förmögen en försäljare på hans bilfirma kan bli och hur överskattat det är med college än på faderns predikningar om den rätta vägen genom livet och hur han själv aldrig fick chansen att vidareutbilda sig (det finns således starka likheter mellan hans farsa och Eric Stoltz farsa i "Some Kind of Wonderful"). Jeffreys framgångar på strandklubben (Brody ordnar snart ett nytt jobb åt honom som någon form av solstolsansvarig slash halvgigolo vid poolen) driver far och son längre ifrån varandra och det slutar med att Jeffrey flyttar hemifrån i en blandning av tonårsprotest och skamsenhet över att bo i Brooklyn. Men allt är inte guld som glimmar…

Med i den här filmen finns även Richard Crenna som Brody, (ni vet han den där översten i Rambofilmerna som tragiskt nog är Rambos bästa och enda vän), Fisher Stevens, Bronson Pinchot (ni vet han den fjolliga gallerikillen Serge i "Snuten i Hollywood"), samt Marisa Tomei vars 45 sekunders medverkan i den här filmen var anledningen till att jag första gången tittade på den.

Året efter kom det en film som hette "Mischief" ("Första gången" i Sverige). Det här var minst sagt en klichéspäckad historia men återigen; FG. Det är sent 50-tal och rebelliske Gene (Chris Nash) flyttar till en sömnig liten stad med sin pappa (Terry O’Quinn). I huset bredvid bor Jonathan, en hyvens kille med lite naggat självförtroende (och den sexuella frustrationen som jag pratade om innan är bara förnamnet här). De blir vänner och Gene, en hårding med mjukt skal, erbjuder sig att ”hunka” till Jonathan (mera James Dean, mindre Richie Cunningham) och hjälpa honom att få omkull skolans skönhetsdrottning Marilyn McCauley (Kelly Preston). Och det lämpar sig ju bra då att hon är bästa kompis med Bunny (Catherine Mary Stewart) som är tjejen Gene intresserar sig för (och otroligt nog är hans avsikter betydligt mer ädla än Jonathans). Med Genes hjälp övervinner Jonathan sin rädsla och han bjuder ut Marilyn, samtidigt som Gene börjar träffa Bunny. Men Bunnys vårdejt innan Gene, Kenny som hennes föräldrar givetvis avgudar, blir inte så förtjust och börjar ge sig på Gene med knutna nävar. Kenny är för övrigt inte helt olik karaktären Tommy i "Valley Girl", om ni kommer ihåg så långt tillbaka i artikeln (”Who’s he? The town asshole?” – “Oh yeah, and he’s really good at it too”). Jonathan kommer snabbt underfund med att Marilyn inte är vad han trodde men relationen mellan Gene och Bunny blir mera allvarlig. Gene tröttnar på fördomarna, de sneda blickarna och de ständiga dusterna med farsan och bestämmer sig för att bara hoppa upp på hojen och sticka iväg (ungefär som Aidan Quinn i "Reckless"; en "Mischief" i 80-talsmiljö). Frågan är bara om Bunny kommer att följa med honom? Styrkan i den här filmen ligger i den något fördjupade vänskapen mellan Jonathan och Gene. Filmmakarna, tv-regissören Mel Damski och manusskrivaren Noel Black som även regisserade "Private School", har valt att utveckla den lite mera än, till exempel, hos grabbarna i "Porky’s" som borrar hål i väggen in till tjejernas omklädningsrum.

Och på tal om fördjupad vänskap, om "Mischief" var en film om två killars okomplicerade vänskap och outtalade affektion, förståelsen för den andres ofog och dumheter, och de där gemensamma intressena som kan liknas vid två svalor som häckar så var "Shag" ("Fetzig, frei und frisch verliebt" i Västtyskland) från 1989 en orgie i kvinnlig motsvarighet. Och filmen handlar inte om vad Austin Powers skulle ha trott utan om den strandbaserade dansformen Shag. Det här är en väldigt okonstlad och glad berättelse om fyra tjejer som beger sig till Myrtle beach för att ha lite onödigt skoj under sin sista helg tillsammans. Jag vet, det där har vi hört förut men försök kom ihåg att de här filmerna inte gjordes för att någon finnig filmstudent fick en snilleblixt utan för att de helt enkelt ville sprida lite glädje och ljus i livets mörka vrår. När den här filmen kom hade man inte sett någon sådan här odramatisk skildring av sextiotalet på två år, då med "Dirty Dancing". Det var således hög tid och Shag är ett typexempel på 60-talet gjord på 80-talet; det höga tempot, klyschorna, den varma relationen mellan karaktärerna, de färgglada diademen och mycket mer.

Så, vi har alltså Carson, Pudge, Luanne och Melaina. Deras föräldrar, Carson och Carsons fästman men snart äkta make Harley tror att tjejerna ska till Fort Sumter och kultivera sig lite i askorna av det berömda slaget, men Pudge, Luanne och Melaina har alltså andra planer. När de passerar skylten mot Fort Sumter utan att svänga in vill Carson vända om men ändrar sig sedan. I Myrtle Beach har Luannes föräldrar ett hus och när de intar huset (även om de försöker osynliggöra sin vistelse genom att inte använda telefonen, sitta i möblerna eller smaka av senatorns whisky) förstår man att detta är det mest olydiga någon av dem har gjort. Som rak motsats till "Eddie and The Cruisers" är skådespelarna nästan helt avgörande här för FG. Melaina (Bridget Fonda) är den vildaste av dem och eftersom hon varken ska äkta Harley Ralston eller studera på college har hon givetvis siktet inställt på Hollywood. Luanne (Page Hannah, som är syster till Daryl Hannahs även om det är svårt att se) tar på sig ledarrollen eftersom det är hennes bil och hus och hon har fullt sjå med att hålla reda på de andra tjejerna (tills hon på festen i senatorns hus doppar huvudet i ett badkar med ljummen HB). Och söta rara Pudge (Annabeth Gish) är ju lite bekymrad för sin vikt men blir på bättre humör när hon, så rättvist, träffar den extremt rekorderlige marinkillen Chip (”what weight?”) som även blir hennes danspartner i Shagtävlingen. Chip är också där för att dricka öl med sin bästis, Buzz som är något coolare än han (Robert Rusler), en sista helg innan han rycker in. Och den oerfarna och småpryda Carson (Phoebe Cates i hennes absolut bästa roll) kan inte undgå att falla för Buzz liberala sätt och ohämmade fräckhet. Konversationerna dessa två har är minst sagt underhållande, där Buzz hela tiden gör försök till närmanden och Carson avvisar honom som en ren reflex men kan samtidigt inte dölja att hon är road utav det (”Are you gonna behave?”). Buzz är lite som Harleys motsats. Harley ja, vad ska nu Carson göra åt förlovningen? Men vänta lite...är inte det där Harley där borta?

Skumma saker händer i nästa del i serien då vi tar upp det övernaturliga i 80-talskomedin.


© Douglas Netzel
Douglas är en levnadsglad och filosofisk uppsalastuderande 79:a med en stor passion för film av den äldre sorten.



2007-06-15

   
Dela |

Teman: 80-talsvecka

Relaterade artiklar
Det glada 80-talet: Del 1: Inledning
Det glada 80-talet: Del 2: High school
Det glada 80-talet: Del 3: John Hughes
Det glada 80-talet: Del 4: Förväxlingskomedier
Det glada 80-talet: Del 5: Nattfilmer
Det glada 80-talet: Del 6: Retrofilmer