russin.nu - vi tycker om film
Det glada 80-talet: Del 3: John Hughes

John Hughes

Denna artikel är del 3 i vår serie om åttiotalskomedin. Övriga delar hittar ni i högerspalten.

Det var inte det att John Hughes var först med att göra high school-film. Inte heller förändrade han särskilt mycket inom genren. Det var bara det att han gjorde det här så oändligt mycket bättre än alla andra. Samtliga Hughes tonårsfilmer från 80-talet håller hög klass och de förtjänar en ny publik idag, och definitivt en egen del i den här artikeln.

Visserligen hade han skrivit "Ett päron till farsa" året innan men det är vi väl alla överens om nu att det inte är en high school-film? Nej, hans första film i den genren kom 1984 med "Sixteen Candles" ("Födelsedagen" i Sverige) som även var Hughes regidebut. Här påbörjade han sitt samarbete med såväl Molly Ringwald som Anthony Michael Hall. Den här filmen handlade om något så enkelt som obesvarad kärlek men det berättas med mycket hjärna och humor (långt ifrån Betsy Russells bystshow i hagen alltså, eller Deborah Foremans stureplansgäng som diskuterar hur ”awesome” den där killen i rulltrappan är). Kom ihåg dock att de filmerna är sevärda av andra anledningar än "Sixteen Candles". Filmen handlar om utanförtjejen Sam (Ringwald) som är hemligt förälskad i den mycket populäre senioren Jake Ryan. Eller förresten är det inte särskilt hemligt. Sam hade skrivit det på en lapp som skickades runt i klassrummet och som slutligen hamnade hos Jake, och hon råkade även berätta det för skolans ärkenörd (Hall).

Faktum är att kärleken inte är så obesvarad. Jake är urless på sin promqueen slash captain of the cheerleaders till flickvän och faller för Sams egna stil och hennes intresse för honom. Han berättar för ärkenörden att han faktiskt är intresserad av Sam men Sam tror ändå att Jake ser henne som luft. Med en nörd som enda länken mellan dem har de svårt att förmedla till varandra vad de känner och nästan hela filmen går innan de träffas. Men innan det har vi fått se många osannolika scener och inte minst stiftat bekantskap med en av filmhistoriens roligaste bifigurer; utbytesstudenten Long Duk Dong som bor hos Sams farföräldrar och som följer med henne till skoldansen. Dong levererar den ena klassiska repliken efter den andra och med detta har vi blivit introducerade för Hughes sjuka humor som skulle återkomma i samtliga av hans egna regisserade high school-filmer. I rollistan finner vi namn som John Cusack (i hans mest nördiga roll någonsin), Joan Cusack (Johns syrra såklart som var Melanie Griffiths bästa kompis i "Working Girl"), John Kapelos, Zelda Rubinstein (ni vet den där lilla konstiga tanten i "Poltergeist"), och Jamie Gertz som har sönder ett pärlhalsband på festen hos Jake. Budskap: Var dig själv!

År 1985 kom Hughes andra high school-film, "The Breakfast Club", som utgjorde höjdpunkten i hans karriär. Konceptet var enkelt; samla fem elever från helt olika sociala grupper under en kvarsittning en hel lördagseftermiddag och låt dem interagera. Molly Ringwald är prinsessan, Anthony Michael Hall är nörden (big surprise), Emilio Estevez är sportfånen, Ally Sheedy är utanförtjejen och Judd Nelson är värstingen (den här filmen utgjorde tillsammans med "St. Elmos Fire" från samma år i stort sett hela ”brat pack”-gänget).

Istället för att se till de där kriterierna för en high school-film jag klargjort för tidigare skulle man kunna utgå från "The Breakfast Club". Det blir inte mera 80-tal, high school och feel good än så här. Filmen lämnar inte skolområdet en enda sekund, den handlar enbart om tonåringar som pratar om sex, jobbiga föräldrar och deras sociala problem, och den varvar humor med allvar nonstop. Det är tonåringar mot de vuxna och de vuxna mot tonåringar och filmen börjar med ett citat av David Bowie: ”all these children that you spit on as they try to change their worlds are immune to your consultations. They’re quite aware of what they’re going through.”

Den största delen av filmen utspelar sig i biblioteket där dessa regelbrytande ynglingar ska avtjäna sitt straff. Här blir de påpassade av rektor Vernon som spelas av Paul Gleason (ni vet han den där fåniga polischefen i "Die Hard"). Han ger dem en uppgift att lämna in när dagen är slut. Med ett tusen ord ska var och en utav dem förklara vem de tror att de är. Detta irriterar förstås ynglingarna eftersom de vet att Vernon ser dem på det sätt han vill se dem och inget annat. Det spelar ingen roll vad de skriver. Det skapar ingen förståelse generationerna emellan för den är ouppnåbar. Stridigheterna finns dock även hos tonåringarna själva men de, som filmen ska visa, är lättare att komma över. Från början är eleverna allt ifrån osäkra på till rent av hatiska mot varandra. Men allt eftersom timmarna går och diskussionerna blir djupare och känslorna kommer upp till ytan fattar de mer och mer tycke för varandra (och på ett par håll blir tycket mer än vänskapligt). När de tröttnat på att prata (och filmen varit allvarlig på tok för länge) sätter de på radion, dansar runt i biblioteket, i vad som måste vara en av historiens mest urflippade scener, och röker gräs. De skiljs åt som vänner men vi vet att på måndagen som följer kommer de att återgå till att ignorera varandra i korridoren därför att saker och ting är som de är och de accepterar detta. De har dock en större förståelse för varandra och ingen av dem kommer att glömma den där lördagseftermiddagen. Annat är det för rektor Vernon som i sin oro och bitterhet beklagar sig hos Carl the janitor, institutionens ögon och öron, om att dagens unga en dag ska styra landet. Vernon förklarar hur han ibland vaknar kallsvettig mitt i natten av tanken att ”det är de här ungarna som ska ta hand om mig!”, varpå Carl (John Kapelos, igen) svarar: ”I wouldn’t count on it”. Budskap: var sparsam med fördomarna, man är aldrig ensam och ingen är perfekt!

Efter en film som "The Breakfast Club" kan en karriär egentligen bara gå nedåt. Så även för John Hughes men det gick långsamt nedåt. Senare samma år kom "Weird Science" ("Drömtjejen"). Det här är en betydligt mer lättsam och humoristisk historia om två kalasnördar, Anthony Michael Hall (who else?) och Ilan Mitchell-Smith, som efter att ha blivit lite Frankenstein-inspirerade bestämmer sig för att med den sistnämndas eminenta dator skapa en livs levande tjej. Allt de behöver är en modell och en enorm kraftkälla. Så de tar fram en Barbiedocka och hackar sig in på någon typ av kraftstation och efter en orkan i rummet och en enorm explosion stiger Kelly LeBrock (ni vet hon the Lady in red) fram ur rökmassorna (hmm, tänk då vad man skulle kunna göra med dagens datorer!). De döper henne till Lisa och hon lever endast för att tjäna dem. De börjar med att ta en dusch med henne men ganska snart går det upp för dem att Lisa har mer hjärna och hjärta än vad de hade räknat med. Istället för att bli deras sexleksak blir hon deras mentor och bästa vän och hon hjälper dem att få bättre självförtroende och nya vänner.

Men, oj, vad allvarligt och fint det lät nu helt plötsligt. "Weird Science" är den mest galna och hämningslösa high school-film jag sett och jag har sett dem alla. Lisa kan med sitt pekfinger få det att snöa inomhus, förstena människor eller förvandla de till mindre men vårtigare versioner av Jabba the Hutt samt trolla fram ett mc-gäng som går bärsärkagång i Mitchell-Smiths hus, och hon gör det också. Den här filmen har egentligen inget budskap eller ens någon poäng utan är bara nittio minuters FG. På rollistan finner vi Robert Downey Jr. och Robert Rusler som två opolerade brats som först gör livet surt för Hall och Mitchell-Smith men som sedan blir tända på Lisa och börjar fjäska för dem, och Bill Paxton som Mitchell-Smiths underbart sviniga storebror som utpressar sin lillebror och gör kalsonglyft på honom och rapar. Budskap: datanördar kan vara bra att känna ibland!

År 1986 kom Hughes med två filmer, "Pretty in Pink" och "Ferris Bueller's Day Off". Han skrev båda två men regisserade bara den ena. "Pretty in Pink", som regisserades av Howard Deutch, hade samma tema som "Valley Girl" men här var könsrollerna omvända. Molly Ringwald spelar utanförtjejen Andie (nästan exakt samma karaktär som Sam i "Sixteen Candles") vars enda vän är den energiska och nördiga Duckie (Jon Cryer). Man kan ju undra var Anthony Michael Hall tog vägen här men faktum är att Duckie är en lite för social och rolig karaktär för att passa Hall. Och hur mycket Cryer än försöker kan han aldrig bli lika nördig som Hall så det känns som att Hughes visste vad han gjorde när han rollbesatte på den här tiden. Hursomhelst, Andie blir kär i den rika och populära Blane (Andrew McCarthy) och liksom i "Sixteen Candles" är känslorna besvarade. De börjar dejta men kommer rätt snart underfund med att deras kärlek är mer utav den omöjliga sorten, med Duckie som är hemligt kär i Andie och visar sitt misstycke mot Blane, och Blanes rika häng (däribland den evigt obehaglige James Spader) som tycker att Blane slummar. Vem som får vem i slutändan vill jag inte avslöja men ni som är väldigt smarta kanske kan räkna ut det. Förutom de typiska 80-talsskådisarna jag nyss nämnt finns här även Harry Dean Stanton som Andies lata men godhjärtade farsa, Annie Potts (ni vet hon sekreteraren i "Ghostbusters") och Gina Gershon (ni vet hon som beställer en ”orgasm” av Tom Cruise i "Cocktail") för den som är observant. Budskap: följ ditt hjärta!

Strax efter "Pretty in Pink" kom "Ferris Bueller’s Day Off" ("Fira med Ferris" i Sverige). En väldigt oseriös och fartfylld historia om en såväl inställsam som tursam kille vid namn Ferris Bueller (Matthew Broderick, personligen hade jag hellre sett John Cusack) som liksom tycker att livet är för kort för att slösas bort på en dammig skolbänk. Så han låtsas ha feber för att finta päronen och rektorn, övertalar sin bästa kompis Cameron (Alan Ruck) att också skolka, hämtar flickvännen Sloane (hjärtekrossaren Mia Sara) och sedan ger de sig ut på en oförglömlig skolfri dag. Det är förvånansvärt egentligen hur de kan hinna med så mycket på en dag men det är väl det som gör att det är en film antar jag.

Hans syster Jeannie, som spelas av Jennifer Grey (ni vet Baby i "Dirty Dancing"), fattar genast misstankar mot sin oförbätterlige bror och spenderar hela dagen åt att försöka avslöja honom. Samma sak försöker även rektorn (Jeffrey Jones) göra men även han utan framgång. Glädjedagen hänger på att ingen av päronen kommer hem och hittar en stor nalle i hans säng och ett kassettband med snarkljud på (att han sedan står i centrum för en gigantisk karneval som går genom hela staden och sjunger ”Twist and shout” är ju en annan sak). Spännande? Det låter jag vara osagt men FG finns det minsann.

Hughes började vid det här laget göra filmerna på rutin men det är de där smarta och roliga detaljerna som gör att även "Ferris …" står ut mot andra tonårsfilmer. Som när Kristy Swanson förklarar för läraren på sitt eget lilla vis att Ferris är sjuk, eller när eleverna startar en kampanj för att skramla pengar till en ny njure till Ferris och någon ber Jeannie om en donation varpå hon svarar; ”go piss up a flagpole”, eller när de ska försöka återställa trippmätaren på Camerons pappas Ferrari, som de har "lånat", genom att backa. Och, när Jeannie är på polisstationen efter att felaktigt ha anmält en inbrottstjuv (det visar sig vara rektorn som vill avslöja Ferris och ge honom kvarsittning på livstid) träffar hon en okammad Charlie Sheen i väntrummet med svart läderjacka och blåtira som på frågan varför han sitter där svarar; ”drugs”, och helt plötsligt går det upp för en hur otroligt töntig Ferris Bueller egentligen är! Budskap: ja, det kan ju inte gärna vara att det är fult att skolka!

"Some Kind of Wonderful" från 1987 var Hughes sista high school-film och en värdig sådan. Howard Deutch regisserade igen och filmen handlar om hemlig kärlek (som "Secret Admirer") och utanförskap och har en ganska allvarlig underton. Eric Stoltz spelar Keith, en outsider vars enda intresse är att måla och meka med bilar och vars enda vän är pojkflickan Watts (Mary Stuart Masterson). Watts har större känslor för honom än vad han tror. Det spelar dock ingen roll, den enda som Keith har ögon för är Amanda Jones (Lea Thompson, Molly Ringwald avböjde) som visserligen bor i samma område som Keith men som är alldeles för snygg och alldeles för populär för honom. Han tar dock chansen när Amandas kille Hardy (svinaktig-pojkvän-som-får-behålla-tjej-för-att-han-är-populär nummer 23897 i filmhistorien) vänsterprasslar och hon till slut dumpar honom. Keith inser att Amanda vill göra Hardy svartsjuk så han bjuder ut henne mitt framför ögonen på Hardy. Hon svarar jakande och snart börjar det viskas på hela skolan om deras dejt. Problemen bara hopar sig dock för stackars Keith; Watts blir inte glad över hans romantiska framgångar utan blir irriterad på honom, Hardy och hans polare vill förstås banka skiten ur honom, och hemma tjatar farsan som spelas av John Ashton (ni vet han den mindre lättsamme av Eddie Murphys snutpolare i "Snuten i Hollywood"), i sin övertygelse om att Keith skulle bli en bra affärsman, om ansökningar till college. Och det blir inte direkt lugnare hemma när Keith tar pengar från bankkontot som var ämnat för den första terminsavgiften och köper ett par dyra örhängen till Amanda. Men har man flyt så har man, så Keith skiter i en gnällig farsa, en besviken tjejkompis och en hämndlysten ex-pojkvän och tar med Amanda ut ändå. "Some Kind of Wonderful" har bra skådisar, bra soundtrack, intressanta karaktärer och självklart mycket FG. Jag vet inte varför den blev Hughes sista high school-film. Kanske tyckte han att genrens storhetstid var över, kanske hade han tröttnat på att skriva om hångelsugna missanpassade tonåringar och ville göra något annat. Faktum är ändå att han med denna film avslutade en fläckfri svit av tonårsfilmer som hade varat i tre år. Budskap: samma som "Pretty in Pink"!

I nästa artikel tittar vi på filmer där kroppar och själar byter plats med varandra.


© Douglas Netzel
Douglas är en levnadsglad och filosofisk uppsalastuderande 79:a med en stor passion för film av den äldre sorten.



2007-06-12

   
Källa: Viasat
Källa: Viasat
Det klassiska kalsongrycket. Som tur är får Ilan Mitchell-Smith och Anthony Michael Hall hjälp av en drömtjej i "Weird Science".

Foto: Paramount Pictures/TV4
Foto: Paramount Pictures/TV4
Årtiondet då Molly Ringwald, Jon Cryer och Andrew McCarthy tyckte att rosa var rätt. (Bild från "Pretty in Pink")

Foto: Parmout/TV4
Foto: Parmout/TV4
Matthew Broderick tar ledigt i "Ferris Bueller's Day Off".

Foto: Paramount Pictures/TV4
Foto: Paramount Pictures/TV4
Så tufft, men ändå underbart på nått sätt. (Lea Thompson, Eric Stoltz och Mary Stuart Masterson i "Some Kind of Wonderful")

John Hughes
Den amerikanska manusförfattaren och regissören John Hughes föddes 1950. Han inledde sin karriär med manus till komedin "Class Reunion" 1982. Under åttiotalet skrev och regisserade han några av de verkliga klassikerna från årtiondet. Hughes sista film som regissör var "Curly Sue" (1990) och han fokuserade därefter enbart på manus och produktion, vilket gav oss filmer som "Flubber", "Beethoven"- och "Ensam Hemma"-serierna.

John Hughes avled plötsligt i en hjärtattack under en morgonpromenad i New York den 6 augusti 2009. Han blev 59 år gammal.