Det glada 80-talet: Del 1: Inledning

Från Rymdimperiet till När Harry mötte Sally

---

Är det någon som kommer ihåg ett glittrigt, stylat, överdrivet och nästan pinsamt decennium som känns rätt länge sedan fast ändå inte så länge sedan? Där tv-middagar framför Dallas och Cosby avlöste frukostar med Gomorron Sverige och gympingpass med Jane Fonda. Där Freestylen och kassetten var lika tajta som Humle och Dumle. Där vi oroade oss för kalla krig och ett dödligt virus som verkade förfölja homosexuella. Där järnhårda damer, före detta skådisar och män med läskiga födelsemärken styrde och ställde i världen. Där ingen visste vem Brandon Walsh var. Där benvärmare...ja, användes. Där vi åt Puck och drack Loranga. Och framför allt, där filmerna var alldeles, alldeles... underbara. Inte? Låt mig då påminna dig.

Denna artikel är första delen i vår serie om åttiotalskomedin. Övriga delar hittar ni i högerspalten.


Okej, det är lika bra att erkänna. Varje person som läser det här har någon relation till 80-talsfilm. Ett barndomsminne, en förälskelse, en rusning, ett skratt (även om det är ironiskt) eller bara en oidentifierbar charm. Tonårstjejerna minns Mavericks solbrända överkropp på beachvolleybollplanen i "Top Gun" eller Daniel LaRussos flitiga skrubbande i "Karate Kid". Killarna minns Snake Plisskens orubbliga kyla i "Flykten från New York" eller hur otroligt coolt det var när Robocop snurrade sin pistol runt pekfingret som Clint Eastwood och sedan placerade den i en lucka i benet. 40- och 50-talisterna minns hur härligt det var att kunna ta med hela familjen på filmer som "Goonies", "Den oändliga historien" och "E.T". Själv minns jag hur vi alla grannbarn gömde oss under bordet när grabbarna i "Ghostbusters" skulle fånga det där spöket i biblioteket. Eller varför minnas? Mitt kusinbarn har precis sett "Dirty Dancing" för tjugonde gången och hon är född 1991!

Så vi har alla någon gång i våra liv av någon anledning tyckt om någon film från 80-talet. Och vi vet alla vilka ”klassikerna” är som har hängt kvar in på 2000-talet. Och just därför tänker jag inte prata om hur synd det var om Richard Gere i "En Officer och Gentleman", eller hur bra Dustin Hoffman var i "Rain Man", eller hur galen Mel Gibson var i "Dödligt vapen". Jag tänker heller inte prata om jätteberömda och jätteomtyckta filmer som "Amadeus" eller "Plutonen" som hade kunnat komma från vilket årtionde som helst. Nej, jag vill slå ett slag för de där filmerna som var populära på 80-talet, och som tveklöst aldrig skulle kunna ha gjorts på något annat årtionde, men som av någon anledning har glömts av de flesta idag. De filmer jag kommer att ta upp har alla något gemensamt, något som jag har valt att kalla för en ”feel-good-känsla” (i fortsättningen förkortat FG).

Detta är en känsla som väcks hos tittaren. Man blir på bättre humör, idag kanske man känner sig en smula nostalgisk, och förhoppningsvis förstår man att en film inte behöver vara superdramatisk, djup, mörk och med en jättesmart handling för att vara bra. Det är helt enkelt lättsamma och glada filmer som finns till bara för att underhålla. På sin höjd hade vissa av dem ett nobelt och inte så väl dolt budskap men det kommer vi till senare. Dessa filmer försöker inte vara något de inte är, och de gjordes under en tid då världssituationen, värderingar, den tekniska utvecklingen och liknande såg helt annorlunda ut mot idag. Därför ska dessa filmer INTE jämföras med dagens filmer!

FG är något som jag tycker går hand i hand med hela 80-talskulturen och jag hoppas med denna artikel kunna väcka lite liv i en död genre, ge en snabbkurs i komedi från 80-talet och kanske, bara kanske, skapa lite feel-good-känsla hos dig som läser den. Du, tappra och älskvärda person som läser denna artikel från början till slut, kommer att stöta på ett otal filmtitlar och utsättas för en skamligt tung namedropping men om du så bara kollar upp något av alla de här namnen i efterhand så är jag nöjd.

Men innan vi kastar oss in i komedins lättsamma värld vill jag som hastigast ta upp en film som nästan kan ses som den första riktiga 80-tals filmen sett till detta fenomens standard. "The Empire strikes back" ("Rymdimperiet slår tillbaka") spelades mestadels in 1979 men hade biopremiär 1980. Den utgjorde en stor kontrast till 70-talets i regel lågmälda och långsamma filmer. Det var tydligt att mycket hade hänt sedan den första filmen ("Star Wars" från 1977 för er få som har missat det). "Empire" rörde sig snabbt, hade många repliker och gastkramande specialeffekter. Den fick symbolisera början på en ny era. Under de första två åren på 80-talet hade många filmer fortfarande lite av en 70-tals känsla och därför var det viktigt att filmer som "Empire" kom som stod för något nytt och som visade hur det istället kunde se ut. Den var den första av en bisarr mängd uppföljare som skulle komma på 80-talet (och lite ironiskt då att den första riktiga 80-tals filmen var en uppföljare), den påbörjade det stora intresset för science fiction som fanns hos filmmakare under decenniet, den var revolutionerande på specialeffektsområdet och den tog den jätteindustri av Star Wars-artiklar som hade påbörjats med den första filmen till oanade höjder och visade hur man verkligen kunde tjäna de stora pengarna inom filmbranschen. Dessutom var filmen en förstklassig uppvisning i hur man skapar en riktigt bra cliffhanger. Nästa stora blockbuster på 80-talet var "Jakten på den försvunna skatten". Kort sagt; herrarna Lucas och Spielbergs inflytande på den nya våg av snabba, snygga och framgångsrika filmer som 80-talet medförde ska inte underskattas. Med detta sagt vill jag bara snabbt gå igenom upplägget på artikelserien.

Jag har, dels utifrån personlig smak och dels för att systematisera upp det hela och göra det lättare att hitta i texten, valt att dela in artikeln i följande rubriker: High School-filmer, John Hughes, förväxlingskomedier, nattfilmer, 80-talets 50- och 60-tal, övernaturlighet, samt 1989.

Vissa genrer, som snutfilmer och science fiction, som var populära på 80-talet är utelämnade med flit för att de inte är tillräckligt bortglömda eller för att de helt enkelt inte har någon FG (men det betyder inte att jag har något emot dem!). Och eftersom amerikanarna på den här tiden var mästare på FG behandlar denna artikel uteslutande amerikansk film.

I nästa artikel tittar vi närmare på den mest åttiotaliga av alla filmgenrer, High school-filmen.


© Douglas Netzel
Douglas är en levnadsglad och filosofisk uppsalastuderande 79:a med en stor passion för film av den äldre sorten.



2007-06-11

Sök