På seans med Zaentz
en Oscar-tät producent gästar Göteborgs filmfest
Han kan inte dansa - åtminstone inte om man får tro John Fogerty. Men han kan producera. Filmer som "Gökboet", ”Amadeus" och ”Den engelske patienten" har han hjälpt till att föda fram, ofta i stark motvind. Och han kan prata. När Saul Zaentz besöker Göteborgs filmfiesta 2007 får vi svar på mycket. Kanske inte precis på de frågor som ställts, men med en sådan pondus - och passion - kan man fängsla åhörarna ändå.
Det är fullt, överfullt, på Café Respekt när gamle Saul Zaentz ledsagas in, en eftermiddag mitt under festivalveckan. Han är över 80 år nu och har gått från att lansera musikaliska talanger till att föra flera stora prestigefyllda filmprojekt i hamn. Det speciella med honom är hans förmåga att välja, verkar det. För så fruktansvärt många filmer har han inte producerat, men de han arbetat med har i regel slagit osannolikt väl ut. 22 Oscar-nomineringar har hans filmer sugit åt sig och tre stycken statyetter för bästa film som den gyllene ringen i trynet på..., nej, jag menar givetvis kronan på verket.
Samtalet i Göteborg leds av en moderator vars namn jag inte hinner uppfatta, men som själv inser sin roll att inte försöka styra mer än nödvändigt. Saul Zaentz har många minnen han gärna delar med sig av och om det sedan betyder att han svarar på själva frågan är av underordnad betydelse. Men han gör det med stil och ingen klagar över den småputtriga stämningen som uppstår.
När han kategoriseras som en verkligt oberoende producent håller han med om att det nog främst beror på hans personliga 'temperament' eller läggning kanske låter mer logiskt på svenska. Han känner efter vilka filmer han verkligen vill göra och försöker att få dem gjorda, genom att leta upp rätt medarbetare och låta dem göra det de är kan bäst. Det talas ofta om "Final Cut” i filmsammanhang, om vem som slutligen bestämmer vad som blir kvar i den färdiga filmen och vad som lämnas utanför. Oftast rör sig diskussionen om regissörens missnöje.
- Men många gånger är det producenten som förlorar något de vill ha med, menar Zaentz.
Men han ser ändå sin uppgift i första hand som en 'dörröppnare' som inte ska lägga sig i alltför mycket under pågående inspelning.
- Du vet inte om du har lurat dig själv förrän arbetet är avslutat och då är det försent. Men du måste anställa de bästa personerna du kan hitta.
Oense kan man lätt bli under vägen, men det gäller att känna instinktivt om filmen är värd att kämpa för. Han blev kontaktad under tillkomsten av ”Den engelske patienten” med frågan om den innehöll för många ändringar i tid och rum (närmare bestämt 46 stycken). Var går gränsen för hur mycket man begär av publiken? Då svarade han regissören - eller vem det nu var - att han inte brydde sig om det tekniska förrän allt var klart.
Allt han rört vid har inte slutat med stormande succé. Zaentz tar självmant upp "At Play in the Fields of the Lord" (regi Hector Babenco) som exempel på en kommersiell besvikelse.
- Den filmen drog nästan inte någonting alls. Men vi gjorde vårt bästa, levde i djungeln för att göra den trovärdig. Den slog inte an hos publiken som den borde. Jag tycker uppriktigt att det var en bra film och varför den inte gick hem vet jag inte.
En kollega menade att den filmen gjorde precis vad en film ska; ta oss till platser där vi inte varit, men det hjälpte inte.
- Du får ta och bita ihop och gå vidare, konstaterar Zaentz.
Han beskrivs ibland som en producent omtyckt av alla han arbetat med, något han tonar ner, men samtidigt understryker han att han inte är ute efter motsatt effekt.
- Vad du vill ha ut av livet är vänskap och någon form av kärlek från de du arbetar med.
I samband med ett av moderatorn utvalt klipp från filmen ”Gökboet” berättar Zaentz gärna om vänskapen med Michael Douglas, som var med och producerade det riskfyllda projekt.
- Han kunde ha blivit en fantastisk producent, men han ville skådespela också. Men han är en bra kille och vi är vänner.
Zaentz har inget fel på minnet, men blir efterhand lite disträ i förhållande till mikrofonen. En festivalmedarbetare försöker diskret göra honom uppmärksam på det en stund utan att lyckas. Men till slut så blir den inlevelsefulle gamle uven medveten om att han inte går fram så tydligt som han borde.
Eftersom flera av de filmer han producerat bygger på böcker eller pjäser får han prata om den processen också, det vill säga överföringen; vad som blir kvar, läggs till eller försvinner. ”Amadeus" som pjäs innehöll högst tio minuter musik, medan filmen kanske tiodubblat den tiden. Men det rör sig om skilda medier och man måste närma sig materialet med respekt och göra sin hemläxa innan man går vidare.
- If you're not going to honour it, don't screw around with it, sammanfattar Zaentz på ett sätt som inte låter lika klatschigt i svensk översättning.
Han anförtror också lyssnarna att Tom Hulce (Mozart) gjorde den starkaste prestationen av skådespelarna i filmen.
- Salieri (F. Murray Abraham) hade de bästa replikerna, men Tom lärde sig spela piano och mycket annat. Det var nedlagt i hans själ att göra det... Idag producerar han pjäser och lever det liv han vill. Du kan inte låta bli att gilla honom.
Frågan om han inte hittat några inspirerande texter att arbeta med sedan ”Den engelske patienten” kringgår han elegant med att förklara vad som driver honom i grunden:
- Den bästa belöningen är ett hängivet mottagande av det man gjort, menar han och nämner Ecuador och Malaysia som exempel på två länder där den allmänna läskunnigheten är betydligt lägre än i, säg, Sverige, men där publiken ändå reagerar likadant på filmer som "Amadeus".
Att väcka samma entusiasm som man själv känner inför ett material är motivationen framför andra.
Han får sedan frågan om vad som inspirerar honom och varför han gick över till filmen efter att länge ha sysslat med musikbranschen. Det föranleder en längre minnesstund över gamla jazzikoner som han samarbetat med under detta tidigare liv. Duke Ellington, Stan Getz och Billie Holliday har alla påverkat honom med sin passion. Men han kontrakterade också grupper som Creedence Clearwater Revival, som släppte flera framgångsrika album. Då kunde Zaentz få höra att han gjort succé över en natt.
- Men det hade tagit 20 år att göra succé över en natt...
Och efterhand började han känna att musikbranschen ledde till upprepningar av samma sak om och om igen. Han inflikar också att Creedence-ledaren John Fogerty inte är så förtjust i honom. Exakt vad deras dispyt handlar om framkommer inte, men jag minns när Fogerty för kanske 15 år sedan eller mer sjöng att "Zaentz can't dance but it's still your money...”.
Saul Zaentz verkar dock ha självdistansen i behåll och är medveten om att han inte hållit sig strikt till den aktuella frågan nu heller.
- Men jag börjar närma mig nu. Ge mig bara tre dagar till så...
Moderatorn inser att ännu en fråga skulle ockupera kaféet fram till sen kväll och väljer att avsluta med ett klipp från ”Den engelske patienten", passande nog nära slutet i den Oscars-indränkta ökenromansen mellan Ralph Fiennes och Kristin Scott Thomas. Vad gäller Zaentz har han inte sett slutet än. Nu har han återigen samarbetat med regissören Milos Forman för ”Goya's Ghosts”, men den bygger för omväxlings skull på ett originalmanus. Man kan inte lita på någon nuförtiden...
© Johan Lindahl
2007-02-01
