Hongkong!

Där de härligaste filmerna görs (eller åtminstone gjordes)


Det har säkert inte undgått trogna (och kanske rentav några otrogna) läsare att jag är väldigt svag för Hongkongfilm. Det är en karaktärsbrist som jag nu faktiskt tänkte försöka föra över till en intet ont anande läsarkrets i än mer ambitiös form: en riktig artikel!

Konsten att gilla Hongkong-film är förstås inget man nödvändigtvis måste bemästra för att få titulera sig cineast. Själv har jag exempelvis aldrig lyckats bli sådär lycklig av Bollywoodfilm som jag har förstått att man kan bli, och graden av kitschighet och tramsighet är endast marginellt lägre i många HK-spektakel - även om sång- och dansnummer oftast lyser med sin frånvaro. Lite fånig humor och en förtjusning inför långa, spektakulära kamper skadar definitivt inte för att motivera de summor det kan kosta att leta sig igenom klassikerna.

Och, innan du häver upp din hippa stämma för att häckla: jag vet. Hongkongfilm är inte "inne" (som de unga vuxna säger). Hongkong är nästan "ute", ersatt av Sydkorea och, kanske om några år, Yemen. "Infernal Affairs", "Election" och Stephen Chows framgångar är undantag från regeln om att storhetstiden är över. Många stjärnor har flyttat till USA, inte minst sedan den forna engelska kolonin återgick i kinesisk ägo 1997 (om än med hyfsat självstyre de första 50 åren). Många av de mest sevärda filmerna som görs nu för tiden är snarare fastlandskinesiska än hongkongska, som Zhang Yimous "Hero" och "House of Flying Daggers".

Just därför, faktiskt, är det väl läge att blicka tillbaka lite och påminna om vilka skatter det finns att upptäcka i arkiven och hos välsorterade DVD-hökare.



CAVEAT
Ett utbyte av skådisar, regissörer och inspelningsplatser med Singapore, Taiwan, Korea och "Mainland-Kina" har länge skett. Jag fokuserar här på Hongkong som med sin lilla befolkning och enorma filmproduktion har varit tämligen unikt.


KOMMERSIELLT VÄRRE
Jag läste en gång att Hongkong var världens 3:e största filmproducentland. Inte relativt till antalet invånare, utan helt bokstavligen. Det lät otroligt (och är väl numera inte sant längre), men förklaringarna finns.

Som engelsk koloni hade Hongkong en politisk och ekonomisk frihet som fastlandskina inte åtnjöt och utvecklades till inte bara ett kommerscentrum utan även ett cinematiskt sådant. Återgången till kinesiskt styre 1997 betydde inte att Kinas lagar plötsligt applicerades, eftersom Hongkong (och Macau) är "särskilda administrativa regioner" med en hel del självstyre. En inte helt oviktig skillnad är att Hongkong faktiskt inte definieras som socialistiskt. Hongkong (som bland annat stoltserar med en av världens mest förnämliga naturliga hamnar) är och har varit kommersiellt värre och det inkluderar förstås filmindustrin.

Hemligheten bakom Hongkongs framgångar är effektiva studior och producenter med näsa för vad folk vill se och ett antal karismatiska och ofta akrobatiska stjärnor som inte sett sig för fina för "vanlig underhållning". Hårt jobbande skådisar kan inte sällan ha sitt namn på tio-tjugo filmer från samma år.

Kort uttryckt, hyllade Wong Kar-wai är inte typisk. Samme Tony Leung som agerar så behärskat och skickligt i "In the Mood for Love" förknippar jag och många andra med stenhårda actionrullar som "Hard-boiled".

Studioklimatet i Hongkong ekar av gamla tiders Hollywood, om än med andra förutsättningar. Stora studiostäder byggdes och en karriär som stuntman kunde snabbt övergå i en karriär som regissör, koreograf och/eller skådis. Man kommer lätt att tänka på killar som Roger Corman, vars filmbolag var en fantastisk plantskola i USA. Bröderna Shaw, med de festliga personnamnen Run Run och Runme, omnämns alltjämt med vördnad. Run Run (numera Sir) fyller i skrivande år 100 bast. Från och med 70-talet fick de sällskap och pigg konkurrens av storheter som Golden Harvest och Cinema City.

Budgeten har traditionellt varit på den nivån att Robert Rodríguez skulle nicka lite uppskattande (hans Hongkonginfluenser är förresten glasklara). Det är inte konstigt att produktionen ofta har hållit sig till en serie klart etablerade genrer, där man vet hur jobbet ska göras billigt och kan lita på att publiken strömmar till. Woos genombrott "A Better Tomorrow" var till exempel ett riktigt vågspel, men när det visade sig lönsamt var industrin förstås inte sen att haka på med en flock av "heroic bloodshed"-filmer fyllda av eldstrider i den moderna gangstervärlden.

En typisk Hongkongrulle är alltså gediget underhållande, även om en västlig tittare kanske inte har den kulturella bakgrunden för att helt uppskatta alla skämt eller hänvisningar till gamla legender. Realism är en aspekt som inte värderats särskilt högt. Det betyder inte att karaktärerna inte kan vara intressanta och deras motivation högst mänsklig, det betyder bara att det mesta kan hända.

Genrerna har kommit och gått, och kommit tillbaka - men energin och ett hyllande av stridskonst löper som en röd tråd genom många av dem. Shaw Brothers Studio började redan på 60-talet popularisera några kommersiella och våldsamma genrer. På 70-talet regerade Bruce Lee under några år med sina stilbildande Kung Fu-filmer. Under 80- och 90-talen var det kanske som allra roligast, när John Woo etablerade gangster-action-genren och Tsui Hark fick näsa för det här med effekter och gav Wuxia-genren en ansiktslyftning och startade en ny våg av historiska spektakel med "Once Upon a Time in China", alltmedans Jackie Chan spelade polis efter polis och hyllade Chaplin mitt i alla slagsmålen. Mina personliga favoriter kommer i alla fall från dessa decennier.


HUR KAN DE VARA SÅ COOLA OCH HÄFTIGA?
Hollywoods actionhjältar ser lätt lite tafatta och ömkliga ut bredvid sina östliga motsvarigheter, om de inte haft förmånen att som Matrix-gänget drillas av hongkongiter som Yuen Woo-ping. Det är inte så mystiskt, bara ett lyckat giftermål mellan kultur, idrott och film.

Kinesisk opera ställer stora krav på kunskaper inom dans, akrobatik och även stridskonst. Många av kändisarna kommer från Pekingoperans skola, där de drillats redan som väldigt unga. I Yu Jim-yuens trupp "The Seven Little Fortunes" ingick bland annat Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao. De betraktade sig närmast som bröder och skulle sedan göra många filmer tillsammans.

Idrotten är en annan inkörsport till filmens värld. I en intervju på HKL:s utgåva av "Once Upon a Time in China" berättar Jet Li om hur barnen slumpmässigt utsågs till att ägna sig åt olika sporter, regimen till ära får man väl förmoda. Han drog wushu-lotten (stridskonst) och turnerade i många år i hela världen för imponerade åskådare, innan han fann en betydligt större publik genom filmen.

De kvinnliga stjärnorna å sin sida har inte sällan dansutbildning, vilket borgar för lika tjusiga som tuffa strider.


SPRÅKEN
Att dialog traditionellt dubbats i efterhand har förstås också ekonomiska förklaringar, men kan kännas lite lustigt för den som inte sett så mycket italiensk film (eller "Strul"). Till det positiva hör den frihet man får i kameraarbetet när mickarna inte behöver hänga med på resan - något som ju ofta märks av i just italienska filmer och... "Strul". Numera är det ändå vanligare att pratet spelas in på plats, i takt med höjda krav.

I Hongkong talas mestadels kantonesiska, medans Kinas officiella och ojämförligt största språk är mandarin. Vilket av dem som dominerat i Hongkongs filmindustri har skiftat lite, beroende på vilken marknad man prioriterat. I en typisk HK-rulle från 80-talet och tidigt 90-tal talas kantonesiska. Nu tenderar mandarin att plocka mark igen. Det rör sig inte om två dialekter, kanske man ska förtydliga; det är två olika språk. Chow Yun-fat har exempelvis vissa besvär med sina repliker i "Crouching Tiger", eftersom denna är gjord på mandarin.

På liknande vis hör du aldrig Bruce Lees karaktärer prata med hans egen röst i Hongkongfilmerna, eftersom dessa dubbades först till mandarin. Dubbning till kantonesiska, Lees språk utöver engelska förstås, gjordes först efter hans död.

Sedan är det förstås inte sällsynt att filmerna dubbats till engelska för lättare distribution utomsocknes.


NAMNEN
Kinesiska namn verkar konstiga men är inte det, egentligen. Familjenamnet kommer först, sedan kommer personnamnet. Folkhjälten Wong Fei Hung var son till Wong Kei Ying. Enkelt. Det gäller bara att inte virra in sig i västtermer som "förnamn" och "efternamn" som blir helt missvisande i sammanhanget.

För att öka förvirringen byter man dock ibland plats på namnen för att passa in i den västerländska mallen. I Hongkong, med sin historia av engelskt styre, är det också vanligt att ta sig ett västerländskt personnamn. Leslie Cheung, Jackie Chan, John Woo, Stephen Chow med många fler. Här används ju också familjenamnet naturligt som "efternamn". För att göra det hela ännu festligare inflikar man nu gärna sitt kinesiska personnamn efter denna konstellation. Sammo Hung Kam-bo, till exempel.

Ett kinesiskt personnamn består ibland av ett dubbelnamn (där det ena namnet är ett så kallat generationsnamn). På det viset kan man då identifiera personnamnet i stunder av förvirring.

På IMDB blir problematiken väldigt tydlig. Här listas ju alltid personnamn före familjenamn, så folk får "västerländsk mall" vare sig de vill det eller inte. Därav otaliga diskussioner om huruvida det ska vara "Yun-fat Chow" eller Chow Yun-fat".


KINESISK HISTORIA: ALLT DU BEHÖVER VETA
Hongkongfilm anspelar ofta på kinesisk historia, men som all historisk film så handlar det minst lika mycket om hur man vill se på sin egen historia - och därmed sig själv. Förvänta dig inte att lära dig alltför mycket raka fakta genom historiska spektakel. Där det inte är ett halvt mytiskt kejsardömeförflutet som är bakgrunden, så handlar det gärna om förra sekelskiftet - om hur nationens självbild behövde stärkas från det dåliga självförtroende som "utländska djävlar" pådyvlat landet, och där någon martial artsmäster (som nämnde Wong Fei Hung) går i bräschen. Jet Li spelar gärna sådana här typer.

Qingdynastin (aka manchuerna, tartarerna, mm) styrde över Kina från mitten av 1600-talet fram till tidigt 1900-tal. Det var de som stadfäste att alla män skulle bära den klassiska hårpiskan, vilket kan vara till hjälp för att någorlunda tidsbestämma en berättelse. I filmens värld representerar de ofta förtryck, särskilt gentemot kampsport och Shaolinmunkar - som i "Master Killer - 36th Chamber of Shaolin".

Motståndet mot manchuerna gav också upphov till vad som under århundradena utvecklades (om det är rätt ord) till dagens Triader, organiserad brottslighet jämförbar med maffian. Under Mao-dynastins hårda tag emigrerade många triader till Hongkong, där de bland annat sägs ha avsevärt inflytande i filmindustrin.

Något mer om kinesisk historia behöver du inte veta. Eller, oerhört roande skämt åsido, ju mer du orkar plugga på om detta urgamla rike, desto festligare kommer du förstås ha som tittare.


WUXIA
När folk verkar besitta närmast magiska fajting- och flygförmågor, då är chansen god att du tittar på en wuxia-film. Allt är förvisso inte wuxia som flyger och fäktas, men en hel del. I IMDB-forumens fantastiska värld blir man snart varse att alla har sin egen definition på wuxia och en solid övertygelse om att det är den korrekta, men så här säger Tsui Hark i pressmaterialet till "Seven Swords".

- 'Wuxia'-litteraturen förmedlar en romantisk tro på en bättre värld, en idealisk tillvaro, där hjältarna finns mitt ibland oss och erbjuder skydd för dem som inte har styrkan att kunna försvara sig själva.

Ger en ganska bra hint om vad det (ofta) handlar om, tycker jag.

Nutida spektakel som "Flying Daggers" och "Crouching Tiger, Hidden Dragon" har alltså en mycket gammal tradition att luta sig emot. De äldsta berättelserna är många sekel gamla och redan på 1920-talet gjordes det tydligen wuxiafilmer, men de filmer man nu i första hand förknippar med genren är från sent 60-tal eller senare.

Wuxia är en sammanslagning av två (eller egentligen tre) ord. Wushu står ungefärligen för krigskonst (och är numera namnet på Kinas showiga nästannationalsport) och blir kort och gott "wu" i denna förkortning. Begreppet "xia" kan lite förenklat jämföras med den sorts ridderlighet som medeltidens författare i vår del av världen lanserade för att försöka få pli på de råbarkade stridsmän som annars tenderade att missbruka sin makt. Ära och heder, hjälp de svaga, var schysst även om du skulle råka vara "kriminell".

En typisk wuxiaberättelse utspelar sig i det forntida Kina i en miljö som ibland omnämns som Jiang hu. Jiang hu, bokstavligen floder och sjöar, är inte en faktisk plats utan en slags parallell värld, ofta någon gång "förr i tiden", där hemliga sällskap och superduktiga mästare florerar, kanske helt utan det omgivande folkets vetskap. Det är därför ett smått hopplöst och rentav förfelat företag att leta efter någon riktig konsekvens eller historisk riktighet i HK-filmernas inledande förklarande texter och komplexa narrativ om stridande klaner och mäktiga mästers. Se det mer som en fiktiv/historisk public domain att placera mysiga berättelser i. "Jiang hu" har också en mer modern betydelse för organiserad brottslighet, så det är inte konstigt att Wong Ching-pos sevärda gangsterdrama från 2004 har denna titel.

En duktig krigare har inte bara koordination, styrka och vighet utan har finslipat sin teknik och fysik till den milda grad att han eller hon verkar kunna bryta mot tyngdlagen i kvicka språng uppför lodräta väggar eller på vad som synes vara ren luft. Att förlänga ett hopp genom att i luften ta avstamp på ett svärd man håller i händerna kan tyckas fysiskt omöjligt, men funkar fint om man tränat länge. Detta är inget konstigt utan helt vanlig Qing Gong-kunskap, i filmerna behjälpt av mer eller mindre omdömesgillt användande av vajrar. Vajerstunts har ju som bekant blivit nästan lika viktigt att bemästra i Hollywood som läskunnighet (eventuellt viktigare) men i Hongkong och Kina är det alltså en tradition med anor flera decennier tillbaka. Möjligheten att numera digitalt sudda bort vajrarna i efterhand där så behövs skadar förstås inte.

Notera: Att säga "haha, man ser ju vajrarna" anses mera arrogant än observant. Vi vet alla att de finns där, men vi pratar inte om det.

Även kvickhet och reflexer når mytiska proportioner i wuxians värld. Bedrifter som i filmerna bemöts med behärskad respekt verkar för den ovane tittaren som rena miraklen. Att med svärdet skydda sig från en hel skur av pilar är exempelvis en kunskap man närmast förväntas besitta.

När orken tryter kan det vara ens Qi, en både yttre och inre sammanlänkad "livskraft", som inte är på topp. Sådan kan, exempelvis av en mäster, överföras från person till person - som i Tsui Harks "Zu Warriors" eller Ching Siu Tungs "A Chinese Ghost Story 2". För en västerlänning må det låta flummigt men i diverse österländsk filosofi är olika varianter på temat en självklarhet, som även kan märkas av inom yogaprat och annat. Inget konstigt alltså, bara qi. Uttalas "tji", som i "tji fick du", som alltså i sammanhanget är något bra.


VAR HITTA?
Hur hittar man då Hongkongfilmer? Ja, här är några små tips.

Man kunde kanske tänka sig att det rätta sättet att avnjuta Hongkongfilm vore att köpa asiatiska utgåvor. Var inte så säker. Det stora problemet, förutom regionkodningen, är ofta textningen. Om man köper region 3-utgåvor direkt från "källan" (ex: Deltamac) riskerar man ofta att gå miste om halva filmupplevelsen när man försöker avkoda repliker på styltig nästan-engelska.

Engelska Hong Kong Legends, som jag ofta omnämner med en vördnad gränsande till reklam, ser som sitt uppdrag i världen att presentera klassiker och nya filmer i fin kvalitet, med bra textning och ofta en bunt extramaterial. De måste ha dansat av glädje när de hittade Bey Logan, en inflyttad engelsman som arbetar i Hongkongs filmindustri och har huvudet fullt av skön info som han levererar på ett trivsamt sätt i kommentarsspår efter kommentarsspår.

Atlantic Film har en nästan komplett Bruce Lee-box för en blygsam penning ("Enter the Dragon" saknas och två av filmerna är utskällda hopkok av överblivet material). Endast de engelska dubbningarna finns dock med på dessa discar. Vad häftigare är: Atlantic har nu också släppt en diger hop med klassiska Shaw Brothers-produktioner (ihopsamlade och renoverade av Celestial Pictures).

Scanbox har släppt två John Woo-boxar, en med mästerstyckena "The Killer, Hard-boiled", "Once a Thief" och "Bullet in the Head", den andra med "A Better Tomorrow-trilogin" (även om Tsui Hark regisserade den sista delen).


FILMFOLK
Det finns massvis med filmfolk värt att nämna. Det finns skådisar som "äkta" HK-fantaster hellre hyllar än de nedanstående, det finns ikoner som inte ens jag har den minsta koll på, men de här tycker i alla fall jag att du "bör" känna till.

Tsui Hark, en slags östlig Lucas eller Besson, började göra sig ett namn på 80-talet och ledde vägen inte minst när det gällde specialeffekter. Hark är mest känd för historie- eller fantasyspektakel som "Once Upon a Time in China" och "Zu Warriors" men producerade också Woos genombrottsfilmer. Som så många HK-filmare har han prövat Hollywoods vatten med begränsad framgång, exempelvis i "Double Team" med Van Damme. Tillbaka i Hongkong har han återgått till vad han kan bäst med "Seven Swords" (2005), som är tänkt att bli den första i en serie filmer.

John Woo är nog den i väst mesta kända Hongkongregissören, hemmastadd i actiongenren och filmer i modern tid. "A Better Tomorrow" var inte hans första film, men väl den "där allting började". Efter den kom ett kort men dyrbart pärlband av brutala men fantastiska filmer, gärna med ett tema om vänskap över lagens gränser. "The Killer" och "Hard-boiled" är oumbärliga att se, men missa inte heller charmiga "Once a Thief" eller tunga Vietnamfilmen "Bullet in the Head". Woo har inlett en stadig Hollywoodkarriär, men varför han är en legend har väl hittills bara anats i "Face/Off".

Chow Yun-fat hittade den stora berömmelsen i Woos "A Better Tomorrow" och spädde på sin legendstatus i de flesta av dennes succéer. Han tuggar gärna på någonting, en tandpetare eller tändsticka t.ex., och har med sin coola charm jämförts med Cary Grant. Chow är också mästaren i konsten att avfyra två pistoler samtidigt. I "Crouching Tiger, Hidden Dragon" blev han än mer känd för den internationella publiken.

Leslie Cheung dök också ofta upp i Woos filmer. Cheung, lika känd som sångare som skådis i hemlandet, hade en imponerande bredd i sitt skådespeleri och sina genreval - från action som "Once a Thief" till wuxia som "A Chinese Ghost Story" eller seriösa dramer som Chen Kaiges "Farväl min konkubin". Tragiskt nog tog han livet av sig 2003.

Bruce Lee presenterade sig för biopubliken med "The Big Boss" (1971). Innan dess hade han gjort sig populär i USA som sidekicken Kato i TV-serien "The Green Hornet". Hans förmåga att smälta samman olika kamptekniker skulle bli väldigt inflytelserik och ännu i vår dag omnämner de kunniga honom som Den Bäste Någonsin. Det blev bara en handfull filmer, på grund av tidig död (en allergisk reaktion mot en huvudvärkstablett) men Lees arv kan knappast överskattas. Hans sista kompletta produktion blev amerikaproducerade "Enter the Dragon", regisserad av Robert Clouse. Clouse sammanställde sedan "Game of Death" efter Lees död, med det material de hade gjort tillsammans och en stand-in för resten av scenerna. Med hjälp av lite arkivmaterial och ännu mer fusk slängde sedan See-Yuen Ng ihop den utskällda "Tower of Death".

Sammo Hung, som lätt känns igen på att han ser ut att väga lite för mycket för att kunna hoppa omkring och sparka som han gör, har både regisserat och agerat i ett otal filmer. Han började som fajtkoordinatör och actionkomedin är hans hemmaplan. Första delen i trilogin "Winners and Sinners" visar på ett underhållande sätt på hans kapacitet medan de andra två delarna mest visar hans brister (utom under fajterna). I och med 90-talsserien "Martial Law" blev han känd (lite, i alla fall) för en amerikansk publik. Jobbar inte sällan med Jackie Chan.

På ambitiösa hyllningssajten www.sammohungkambo.com hittas tonvis med material om Sammo och hans vänner.

Jackie Chan är något av Hongkongs Harold Lloyd som, efter att studerat på Pekingoperan hittade in i filmens värld via stuntmannajobb. När han insåg att han inte passade som en ny Bruce Lee och började kombinera slapstick med sitt enorma kampsportskunnande hade han hittat framgångsreceptet och är nu lika fabulöst som välförtjänt rik och berömd. I flera decennier har han riskerat liv och lem i galna actionkomedier, på senare år även i Hollywood. I eftertexterna kan man ofta se ett potpurri av mindre lyckade tagningar där Jackie gör sig illa på olika vis. "Rumble in the Bronx" blev hans stora genombrott i väst som ledde fram till de härliga "Shanghai Noon" och "Shanghai Knights" och de rätt roande "Rush Hour"-filmerna. Chan Kong Sung, som han hette när han var yngre, tog sig namnet Jackie Chan efter sin karaktär i "Master with Cracked Fingers". Sägs i skrivande stund vara på väg att göra sin första film tillsammans med Jet Li.

Jet Li är den lite mer bistre konkurrenten till Chan om titeln Hongkongs Tuffaste Kille. Han är mer hemtam i den historiska äventyrsgenren, men har prövat på det mesta. "Once Upon a Time in China"-trilogin är oumbärligt 90-talsstoff. Zhang Yimous "Hero" är ett (visserligen fastlandskinesiskt) senare och helt omistligt verk som är så läckert att beskåda att det nästan slipper undan med vad som känns som regimfjäsk. På senare år har det blivit en hel del Hollywood, tyvärr exempelvis i filmer av Andrzej Bartkowiak. Den underhållande och häftiga "Fearless" är hans officiella farväl till martial arts-genren.

Michelle Yeoh är förvisso inte från Hongkong men har varit med i ett otal HK-filmer, till exempel med Jackie Chan (från början under namnet Michelle Khan). Känd för vida världen blev hon lite senkommet i "Crouching Tiger, Hidden Dragon" och i viss mån redan i "Tomorrow Never Dies" men hon hade då länge varit en superstjärna. Liksom många martialarts-brudar har hon en bakgrund inom dans och balett. Hon är för övrigt en väldigt bra skådis också...


ÖVERKURS

King Hu var en av dem som i slutet av 60-talet stod i spetsen för att nydana wuxia-genren. Japanska och västerländska influenser mötte kinesisk opera och konstnärligt koreograferade kamper och succén var ett faktum. Kända filmer är "Come Drink with Me" (1966) och "A Touch of Zen"-trilogin.

Yuen Biao är väl den "minst kända" i den glada trio som också innehöll Jackie Chan och Sammo Hung, men hans namn omnämns ofta med vördnad. En akrobatisk grabb som nästan får Jackie att framstå som lite stillsam i deras många samarbeten. Biaos största fel är att han aldrig slagit i Väst.

Stephen Chow har hållit på ett bra tag som både skådis och regissör, men gjorde sig känd i vida världen med "Shaolin Soccer" och cementerade sin status med "Kung Fu Hustle". Här blandas komik med modern datorteknik i tämligen galna actionkomedier med en extrem glimt i ögat.

Andy Lau är en hårt arbetande skådis som hittas i både hårdkokta gangsterskrönor (som Infernal Affairs) och historiska spektakel (som Flying Daggers) och som också ger ut skivor med smöriga ballader emellanåt.

Yuen Woo-ping har förvisso regisserat en del i sin dag, men det är som actionkoreograf/fajtkoordinatör han är legendarisk. Om fajterna är överjordiskt snygga är det stor chans att Yuen varit inblandad. Läs följande lilla lista och begrunda: The Matrix, Kung Fu Hustle, Fearless, Kill Bill, Crouching Tiger...

Ching Siu-tung är en nästan lika legendarisk fajtkoordinatör som kan skryta med bland annat följande titlar: Shaolin Soccer, Hero, Flying Daggers... Ibland står han också som regissör, exempelvis för superklassikern "A Chinese Ghost Story".


EPILOG
Ja, har du läst så här långt förtjänar du inte bara respekt utan också något slags avslutande och sammanfattande ord. Men nu blir det inte så... Här är artikeln slut.

© Anders Lindahl
2007-03-05

Kung Fu Hustle: Columbia Tristar
Stephen Chow (th) har råkat få några knivar i sig i "Kung Fu Hustle".

Fearless: Källa Sony Pictures Publicity
Jet Li (tv) i sin 'sista Martial Arts-film', "Fearless".


Sammo Hung och hans vänner förbereder sig för en fajt i "Winners and Sinners".

Come Drink With Me: Källa: Atlantic Film
Cheng Pei-pei ser sig om i "Come Drink With Me".

Master Killer - Källa: Atlantic Film
Gordon Li viftar med en pinne i "Master Killer – 36th Chamber of Shaolin".

Fist of Fury: Källa Atlantic Film
Bruce Lee i "Fist of Fury".

Winners and Sinners 2: Källa Atlantic Film
En glad trio bestående av Jackie Chan, Sammo Hung och Yuen Biao, i "Winners and Sinners 2".

Bullet in the Head: Copyright Scanbox Entertainment
I "Bullet in the Head" blandar John Woo stenhård action med tragiskt drama i Vietnam - en udda Hongkongklassiker minst sagt.


Andy Lau i moderna Hongkongklassikern "Infernal Affairs".

Way of the Dragon. Källa: Atlantic Film
Bruce Lee står beredd att spöa ännu en skurk i "Way of the Dragon".

Once a Thief: Credits: Scanbox
Cherie Chung och Chow Yun-Fat i John Woos "Once a Thief"

Once a Thief, Scanbox Entertainment
Leslie Cheung pangar med pistolen i "Once a Thief"

Hongkong
Engelsk stavning: Hong Kong
Brittisk koloni från 1842 till 1997
Befolkning: 6,8 miljoner (2005)
Stoltserar enligt Skytrax med värdens förnämligaste flygplats och enligt The Wall Street Journal med världens friaste ekonomi.






     

Dela |