russin.nu - vi tycker om film
Skrämselfilm del 2 - return of the skrämsel

Skräckfilmer under 2000-talet

Vad har hänt under det nya millenniet värt att notera för den som söker skräckfilm? I artikeln "Skrämselfilm" hörde exemplen från 2000-talet till undantagen. Har det hänt något mer? Är hoppet helt ute för den som vill bli skraj, eller finns det fortfarande möjlighet att bäva och rädas?

(Till höger hittar du länkar till längre recensioner av flera av filmerna.)



Vid en hastig anblick verkar skräck inte vara en genre som drar till sig dagens bästa regissörer. Shyamalan har envisats med att försöka övertrumfa sitt genombrott "Sjätte Sinnet", men inte lyckats alls. Gamla och halvgamla mästare som Polanski, Raimi och Jackson gör bra filmer, men inte längre några rysare. Men det finns ändå några namn värda att notera, och som av rent kronologiska eller kunskapsmässiga skäl inte finns med i första skrämselartikeln. Here's...


Kompromisslös 2000-talsskräck

Eli Roths Hostel från 2005 bemöttes med en blandning av avsky, förakt och i vissa fall, rädsla. Jag tillhör dem som inte lyckades avfärda denna mardrömslika eurotrip med ett hånflin. Situationen som de resande grabbarna slutligen hamnar i är bara för otäck. Att offren inte är särskilt trevliga närmast förstärker obehaget - lite som i "Cannibal Holocaust". De brutala effekterna och vägran att glamorisera våldet, inklusive en impromptu operation med sax i darrande händer, kryper under huden på mig och fungerar. För mig. Vidrigt men inte skamligt, tycker jag, och blir nyfiken på vad Eli Roth hittar på med Kings senaste bok "Cell".

Det bästa med uppföljaren Hostel II , där en trio tjejer åker till helt fel slovakiska stad, var väl trailern med den tyska speakerrösten som avslutar ett litet föredrag om skjutvapensdödlighet i USA med konstaterandet att amerikaner saknar fantasi. Men även tvåan undviker mestadels att bli en orgie i tortyrporr och satsar istället på lång uppbyggnad och att låta tittaren känna både rädslan och smärtan när det väl smäller. Det är egentligen bara slutet, där Roth tappar bollen i ivern att ge "tittarpatrasket vad de vill ha", som stoppar mig från att kalla "Hostel II" en riktigt solid skräckis. Innan dess finns massvis med bevis på Elis begåvning, inte minst i porträtten av två tilltänkta 'kunder'.

Saw-filmerna är skit, allihopa, ifall du undrar. Ifall du också undrar vad skillnaden är, så handlar "Hostel"-filmerna om jäkligt otäcka grejer som faktiskt skulle kunna hända. Roth bryr sig också mer om sina karaktärer och teman än vad många skraja kritiker märkte, gissningsvis för att de kikade mellan fingrarna. "Saw"-serien är en krystad, fjantig ursäkt att hitta på allt mer "finurliga" och vidriga sätt att straffa folk som oftast inte ens verkar förtjänar det. Jigsaws och hans lärjunges motivationer har gått från ansträngda till fullständigt skrattretande.
"Hej Bobby. Jag vill leka en lek. Du var som barn rädd för ormar, vilket hindrade dig från att gå till terrariet när du var tolv. Ditt liv är därmed en bortslösad gåva. Nu ska jag mala ner tusen ormar till gröt och hälla i näsan på dig. Det är rättvisa. Din enda chans att slippa undan är att vränga ditt eget huvud ut och in. Spelet kan börja..."

Greg McLeans Morden vid Wolf Creek var lite mer behärskad än "Hostel" (allt är relativt) men överraskade med några regelbrott som hänger kvar i minnet på ett jobbigt sätt. Galning på vischan kidnappar bilåkande gäng och pinar dem på värsta vis - något som visar sig vara hans hobby här i livet. Elak film, och säkert kapabel att få den som planerar en utflykt i Australiens "outback" att tänka om.

Instängd (The Descent) från 2005 är en gravt klaustrofobisk historia om en hop grottklättrande kvinnor där regissören Neil "Dog Soldiers" Marshall mot slutet tar ut svängarna ordentligt. Det börjar realistiskt (med en fet chock redan i prologen) men det finns plats för den cyniske att avfärda fortsättningen. Om du inte blir rädd vid Den Där Scenen - den med ljusförstärkning på kameran och en skakig panorering runt i grottan - så kommer du nog inte bli det av resten av filmen och kan då stänga av. Jag blev rädd (och min tjej for närmast upp i taket av pur skräck) och efter det är det brutal och intensiv skräckfest för hela slanten.

Chris Kentis Open Water är en löjligt enkel lågbudgethistoria om ett par dykare som blir kvarglömda i hajiga vatten. Vi snackar inte Carcarodon carcarias, utan en mindre art, men tillsammans med övergivenheten och det fallande mörkret är det illa nog. Har en del gemensamt med "Instängd", men jag tänker inte säga vad...

The Ruins (2008), om ett gäng unga vuxna belägrade i en mexikansk ruin som gömmer en "uråldrig farlighet", kan med sin blodfattiga inledning och Dreamworks-vinjett lura en att tro att en lättsmält mysrysare är å färde. Inget, eller i alla fall inte mycket, kunde vara längre från sanningen. En lite fånig idé får överraskande otäckt resultat i en riktig mara till djungelskräckis. Det är få jobbiga scenarier som före detta modefotografen Carter Smith inte väljer att utforska, inklusive hur man exakt går tillväga för att kapa ett par ben med begränsade medicinska resurser. Ett tvärt slut och den obligatoriska rocklåten till eftertexterna är nära att paja slutintrycket, men innan dess har man spenderat en riktigt svettig timme.


70-talet återbesökt
Om det var 60-talsklassiker, gärna med Vincent Price, som ofta "gjordes om" i modern kostym i slutet på förra seklet så verkar senare års remakare mer nostalgiska över 70-talet. Nostalgin är befogad - många av mina favoriter i genren är från denna era - men nytolkningarna är det inte alltid. Marcus Nispels "Texas Chainsaw Massacre" från 2003 var någon slags testpilot, men hittade väl inte riktigt målet. De nedanstående har dock sin charm (om det är rätt ord).

Zack Snyders Dawn of the Dead (2004) var ganska lyckad på det stora hela. Med en intensiv start och en ganska bra användning av originalets koncept (en skara människor belägrade i varuhus när zombies tar över världen) friköpte den sig från några dumheter. Händelserna under eftertexterna är en del av filmen som jag först inte riktigt gillade, men omvärderat mer positivt i efterhand. George A. Romeros original från 1978 är dock ohotat.

Wes Cravens The Hills Have Eyes (Ögon i natten) från 1977 är en annan sådan där film jag alltid gillat och respekterat. Som så ofta börjar det med en biltur ute i ingenstans, avbruten av illvilliga främlingar. Alexandre Ajas remake från 2006 (med bland andra Ted Levine) är ett närmast ordagrant återberättande av originalet (efter en extremt intensiv prolog) fast där temat om testsprängningar av atomvapen har fått mer fokus i form av mer missbildade mördare och en stämningsfull testsprängarstad. Den stora skillnaden är att Ajas film är ännu mer explicit brutal, vilket inte vill säga lite. Allt är lite hårdare, och ganska "in your face", vilket också kan sägas om Dougs "personlighetsutveckling" från vapenhatande demokrat till bloddränkt hämnare. Trogenheten och intensiteten talar till filmens fördel ändå, tycker jag, och rekommenderar den till den som söker rå oldschoolskräck.

Rockaren Rob Zombies House of 1000 Corpses är på sätt och vis en 70-talsremake, åtminstone i attityd. Den är dock mindre intressant än uppföljaren The Devil's Rejects (2005). Här får temat "elaka gäng får däng" ett ganska extremt inlägg i form av William Forsythes mycket hämndlystne sheriff som jagar ifatt mördarfamiljen på vischan med allt annat än rättegång och fängelse i åtanke. Ett intressant spel med tittarens mer eller mindre erkända önskemål, kryddat med fantastisk musik från mest 60- och 70-talen.


Det asiatiska undret

Plötsligt drösade det in en massa otäckt ifrån Asien - och "The Ring" från 1998 brukar anses som den främsta trendsättaren. Vissa av stilgreppen blev väldigt snabbt konventioner som man nu nästan ler lite åt, men i många av filmerna som letat sig hit finns en instinktiv känsla för att skapa obehag och ibland nästan outhärdlig rädsla. De vet, krasst uttryckt, vilka knappar man ska trycka på. Små stirrande barn under och i mörka skåp ÄR otäcka, långt svart hår framför ansiktet bakom vilket halvt omänskliga ögon skymtar ÄR kusligt, och övernaturliga väsen som inte låter sig hindras av lås och bom och bara, bara vill illa ÄR inte trevliga alls.

Här sitter jag ingen ära i att nämna svårtillgängliga filmer, listan nedan kan checkas av med besök hos de flesta välsorterade DVD-hökare.


JAPAN
Hideo "Ringu" Nakata gjorde något ganska annorlunda - med ett par bekanta teman - i sin nästa rysare Dark Water (2002). Här, liksom i den välgjorda men sällan skräckinjagande remaken med Jennifer Connelly, är det ett drama på temat mor och dotter som är lika viktigt som skrämslandet. Men visst har historien sina ruggigheter. En dyster lägenhet, hyrd nästan i desperation av ensamstående morsa som genomgår jobbig vårdnadstvist, blir en symbolik för förfall och maktlöshet i det ständigt läckande vattnet - som blir närmast ett sjukdomssymptom för huset som sådant, där givetvis något hemskt har hänt.

Originalversionen av The Grudge (Ju-on) är faktiskt, tycker jag helt allvarligt, inte lika skrämmande som Takashi Shimizus egna remake från 2004. Även denna gång är vi i Japan, men med besök av vampyrdräparen Buffy och bland andra Ted Raimi (inte så konstigt när brorsan Sam är producent) blir tilltalet mer internationellt. I remaken är huset ännu otäckare och svängarna tas ut mer. Dessutom förstår jag slutet i den här versionen, mer på gott än ont. Stämningen är än mer hotfull och regissören gör mer av sitt stoff. En saknad underkäke och det konstiga självmordet i början är extra detaljer som upphöjer kuslig till ofta intensivt otäck. Att det kanske inte är en jättebra film är här mindre viktigt.

Någorlunda kultiga och inte sällan smaklösa Takashi Miike har gjort en del försök i genren. One Missed Call (2004) är ganska mainstream men har ett par ganska beska karameller (pun intended, om du sett filmen) i sin gottepåse - bland annat en väldigt effektiv scen rörande en TV-sändning. Miike gjorde förresten en liten roll i "Hostel".

HONGKONG
Hongkong-bröderna Danny och Oxide Pang ville också vara med och leka. Även här anas ringfluenserna (hoppsan, ett nytt ord!), men The Eye (2002) är sin egen film, både kuslig och rätt rörande ibland. Efter att ha återfått synen genom en operation ser unga Mun mer än de flesta, och vad hon ser håller så när på att knäcka henne. En fascinerande rysare med ett starkt slut som ger extra särprägel. Uppföljaren, i den mån den borde kallas så, är på sitt sätt också sevärd. Ganska annorlunda jämförd med både sin föregångare och en del annat i genren, med ett par riktigt tunga scener.

ReCycle (Gwai wik, 2006), är en udda rysare av samma bröder och med Angelica Lee (från första "The Eye") som innehåller en serie fantastiskt läckra scener och en hel del obehag. Historien kan uppfattas som ett klyschigt återbesök till temat om författaren vars verk lever sitt eget liv, tills en större och mer provocerande ambition ger sig till känna. Utan att säga för mycket har bröderna känt sig manade att meddela filmen inte är menad som ett ställningstagande i ett känsligt ämne. Visuellt och musikaliskt har den alla förutsättningar att bli en modern klassiker, men det är en tripp med narrativa problem.

SYDKOREA
Det är väldigt mycket som stämmer i sydkoreanska Kim Ji Woons rysardrama A Tale of two Sisters (2003) som faktiskt gör skäl för båda epiteten rysare och drama. Det är en bitvis tragisk, bitvis förbryllande (men sammanhållen) och bitvis ruskig historia som berättas i välkomponerade bilder. Många klassiska skräckigheter hittar en naturlig plats, inklusive kvinnan som har konstig hållning och döljer ansiktet bakom sitt långa svarta hår. Mycket sevärt, gärna två gånger!

KINA, DÅ?
I fastlands-Kina ses inte skräckgenren med blida ögon. Bingjian Zhangs "Suffocation", som utannonserats som Kinas första skräckis, slank förbi censuren genom att klä sig i lite andra kläder men jag missade den på Göteborg Film Festival.


Spelskräck
Bland alla skräckisar baserade på spel som kommit ut under 2000-talet kan jag nog bara rekommendera Silent Hill, och det med förebehåll. Christophe Gans har nämligen lyckats med viktigaste, att fånga spelens vrickade, galna estetik och dimmiga känsla.

Bland det riktigt usla måste tyske Uwe Bolls eskapader nämnas. Han har hittills gjort kalkonrullar av både "Alone in the Dark" och "House of the Dead" och visar inga tecken på att ta sitt förnuft till fånga.


Kul skräck
Skräck med komiska ambitioner har inte riktigt varit 2000-talets bästa gren hittills. Edgar Wrights Romero/Jackson-inspirerade Shaun of the Dead (2004) är det bästa undantaget: helskön och bitvis blodig och brutal. Faktum är att Wright slår gamlefar på fingrarna, eftersom Romero själv inte helt fick till sin efterlängtade fjärde zombiefilm. "Land of the Dead" blev bara okej...

The Cottage (2008) kan sägas ha två Peter Jackson-kopplingar. Dels blandningen av humor och brutal splatter, dels Gollum-spelande Andy Serkis. Här är han dock omejkad och komiskt karismatisk i huvudrollen. En skruvat skrattretande kidnappningsthriller utmynnar i en Chainsaw-artad slakt ute på vischan. Värd en titt.


Svensk och nordisk skräck?
Faktum är också att svenska Frostbiten är en både blodig och festlig historia. Det hade jag aldrig trott. Att den också är skickligt gjord med rätt fina effekter ökar på överraskningsgraden. Särskilt skrämmande är det väl inte, men här finns ändå mer hopp för Sverige än som gavs i Håfströms "Strandvaskaren", ett påkostat men ganska ointressant försök att göra svensk slasher.

Till slut kom ju dock den svenska rysaren som alla kan enas om: Låt den rätte komma in. Den behöver väl knappast någon närmare presentation.

Norska Kallt byte från 2006 är apropå Norden i stort sett en fungerande slasher, utspelad på snöiga vidder. Tro't den som törs. "Rovdyr", däremot, i grunden en simpel överlevnadsrysare av 70-talssnitt, var bara för händelsefattig om du frågar mig.

Från Finland, och "Jade Warrior"-regissören Antti-Jussi Annila, kom 2008 en märklig historia där Tarkovskij och Bergman kunde anas tillsammans med en närmast japansk skräckighet, allt i en historia placerad i sent 1500-tal. Det fina fotot, den tunga känslan av skuld och stundande betalning och flera riktigt kusliga scener hör till de många poängerna i seriösa och sevärda Sauna.


Den spanska vågen
Guillermo del Toro, som gjort "Cronos" och "Mimic" och filmatiserade "Hellboy" gjorde 2001 en rätt speciell rysare. Djävulens ryggrad (El espinazo del diablo) utspelar sig under spanska inbördeskriget och blandar in teman från flera genrer, men är till stor del en rätt ruggig spökrysare. Vackert filmat, stilfullt gjort och riktigt sevärt på det hela taget. Pans labyrint tar delvis samma teman och väver sann rysarkonst av dem, till bland annat hela russinredaktionens okaraktäristiskt enade förtjusning.

Barn i fara verkar vara ett tydligt tema i ambitiös spansk skräck. Engelskspråkiga Från andra sidan från 2005, med barnsjukhustema, gav inte bara Calista Flockhart en ny chans att synas utan bjöd också på en viss skrämsel. Spanskspråkiga och del Toro-producerade Barnhemmet från 2007 gjorde dock starkare avtryck - både kuslig och sorglig med en twist som känns märkligt bekant men ändå överraskar på ett ganska smärtsamt sätt.

Jokern i leken: Blair Witch-artade handkameraskräckisen Rec fick ganska så direkt en US-version kallad "Quarantine" vilken jag inte sett. Originalet är dock överraskande effektivt.

80-talsikonen Brian Yuznas projekt på iberiska halvön gjorde kanske inte så mycket för att höja statusen - men jag har i och för sig bara sett den usla Faust-uppdateringen.


Frankrike
"Den nya franska skräckvågen" drog väl igång redan med Switchblade Romance men fick riktig fart med rysaren Them. Frontier(s) var en "Texas Chainsaw"-wannabe med lite för många influenser för att bli riktigt otäck. Inside är krönet på vågen, med en illvillig Béatrice Dalle terroriserandes en gravid fotograf. Brutal, intensiv och ständigt chockerande - men bör inte ses om man väntar barn.


Stephen King, då?
Kingfilmer har det förstås kommit en del, av vilka både "1408" och "The Mist" fick lite väl goda vitsord. Missförstå mig rätt - inget glädjer mig mer än riktigt bra filmatiseringar av min favvoförfattares verk men dessa hyllade tu blev aldrig mer än okej respektive helt okej men med vissa brister. Mick Garris har av någon anledning fortsatt förtroende och jobbar nu med att gissningsvis förstöra "Bag of Bones", ifall inte producerande Guillermo del Toro lyckas få pli på honom. För mer King rekommenderas vårt tema "Stephen King på vita duken".


Och slutligen...
Jag gillade verkligen 30 Days of Night!



EPILOG
Ja, där har ni en samling nyare skräcktips. Vad som är otäckt är förstås något ganska individuellt, så om filmerna ovan skulle misslyckas med att frammana avsedd reaktion så hoppas jag ni har överseende med det. Som vanligt när man ger sig i kast med att överblicka ett stort ämne, bör man väl också avsluta med en ursäkt angående de mästerverk man lyckats missa. Säkert finns det sådana, men lite jobb får ni väl göra själva.

Vad kommer härnäst? Kanske en artikel med filmer som inte skrämmer, hur mycket de än försöker. Eller kanske filmer som skrämmer fast de inte alls vill. Stay tuned.


FOTNOT, 20091031
Sedan första versionen av artikeln har ju nämnde Sam Raimi gjort ett hyllat återbesök i skräckgenren, med "Drag me to Hell", som förstås finns recenserad här på russin.nu Peter Jackson, å sin sida, är på gång med rysaren "The Lovely Bones". Skräckränderna går uppenbarligen aldrig ur!

© Anders Lindahl
Först publicerad: 2006-10-23
Senast reviderad: 2010-07-13

   

Remaken på "The Grudge" är otäckare än originalet. Så konstigt kan det bli ibland.

©2005 Pathe Pictures
©2005 Pathe Pictures
Som om klaustrofobi inte var nog presenterar "Instängd" fler skäl att inte börja med grottklättring.


Svenska "Frostbiten" är kul skräck. Från Sverige. Svensk, kul skräck.


Hatad av vissa, fruktad av andra. "Hostel" är i alla fall kompromisslös.


Silent Hill-spelens fans kunde både glädjas och ilskna till över filmversionen, men en del grejer lyckades Gans med.

Twentieth Century Fox
Twentieth Century Fox
Det mesta är sig likt i Ajas remake på "The Hills Have Eyes", men den är faktiskt ännu brutalare.


"Shaun of the Dead" är beviset för att det går att göra riktigt rolig skräck även på 2000-talet.


Ett tvättäkta skräckmästerverk från Sydkorea bjöds det på 2003 i form av "A Tale of Two Sisters".