russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: James Cagney

Hollywoods förste antihjälte - en munvig och dansant tuffing

James Cagney beskrevs som Hollywoods allra förste antihjälte, när han slog igenom som värstingen Tom Powers i William Wellmans ”Samhällets fiende nr 1” (The Public Enemy, 1931). Det var Cagneys femte film och som motspelare hade han framför allt Jean Harlow, Joan Blondell och Mae Clarke. Den sistnämnda skulle främst bli ihågkommen som ”bruden som Cagney tvålade till med en grapefruit-halva". Den scenen hade man för övrigt snott från verkligheten, där det var storgangstern Hymie Weiss som mulade sin flickvän med en omelett. Männen myste, kvinnorna ryste av obehag – men charmades också en aning av den unge, tuffe och virile Cagney.


Denne spänstige och snabbtalande, relativt kortvuxne (1.70) man hade en enorm utstrålning. Hans kroppsspråk uttryckte otroligt väl allt det han kände och det han ville, om nu inte orden räckte till. Han var ett sant original antingen han nu spelade hårding eller ”bara” en sång-och-dansman. Det var förresten som just sådan Cagney belönades med sin enda Oscar. Nominerad blev han annars tre gånger.

PÅ 1930- OCH 40-TALEN VAR de flesta filmskådespelarna kontraktsbundna på sju år. Detta innebar att de inte hade minsta kontroll över vilka filmer de skulle medverka i eller vilka andra skådespelare de måste spela mot – inte sällan motvilligt. De kunde till och med lånas ut till andra filmbolag och ändå var det bara filmbolagen ifråga som tjänade något på affären. Protesterade eller rentav vägrade någon, blev han/hon suspenderad på obestämd tid och utan lön. Ville det sig riktigt illa kunde man bli suspenderad hela kontraktstiden ut – utan möjlighet att arbeta för något annat filmbolag under hela den tiden.

Cagney tog man inte där man satte honom. Redan från början krävde han andra och bättre roller än bara sådana i gangsterfacket. Han lät sig till och med frivilligt suspenderas hos Warners vid två tillfällen och varje gång kom han tillbaka till höjd lön och större möjlighet att påverka . Vid ett tillfälle, redan 1936, lämnade han Warners helt för att bli sin egen, men det gick inte så bra så han gick tillbaka till Warners – som hälsade honom välkommen tillbaka med öppna armar.

JAMES (JIM) FRANCIS CAGNEY JR FÖDDES i New York den 17 juli 1899. Familjen kom från Irland och hette ursprungligen O´Caigne. Fadern gjorde allt för att dölja sitt ursprung och sonen har i flera intervjuer förklarat sig vara helt ointresserad av sina rötter. Modern däremot var stolt över sitt ursprung, hennes far hade norskt påbrå.

Även om Cagney Senior (han arbetade bl a som bokhållare men främst som bartender) drack både ofta och mycket, var Cagney´s en glad familj. Det sjöngs, spelades piano och dansades därhemma i både tid och otid. Ämnet till en sång-och-dansman fanns där alltså redan från början, men det var det tuffa livet ute på gatan som först fostrade unge James – och som han sedan återupplevde på film. Och så hade bröderna Cagney en utmärkt ”boxningsinstruktör” i - mamman Caroline ”Carrie” Cagney (!) som själv faktiskt hade gått en och annan proffsfight i sin gröna ungdom!

James Cagney var en flitig yngling som älskade sin familj. Han såg till att aldrig vara arbetslös och ofta dubbeljobbade han – så småningom även jämsides med sin teaterkarriär. Han yttrade också uppriktigt i en intervju att ”För mig handlade karriären helt enkelt bara om att kunna sätta fram mat på bordet”. Egentligen skulle han ha blivit arkitekt men började intressera sig för teater och hamnade snart i vaudeville-facket. Så blev det Broadways mindre teatrar, där han samtidigt som han hade mindre uppgifter på scenen arbetade extra som påklädare åt de etablerade artisterna. Det var också nu han hittade sin blivande fru Frances Billard (Billie) Vernon och de blev ett uppskattat par på scenen: Vernon and Nye.

EN TITT I TEATERANTECKNINGARNA I H. C. Dickens bok The Films of James Cagney (1972/1993), som för övrigt bör kunna lånas på våra bibliotek, noterar man 1920 bl a Cagney som en av pojkarna i ”Pitter Patter” och Billie Vernon som en av flickorna i baletten. 1925 har Cagney ryckt upp på femte plats i rollistan för ”Outside Looking In” och han blir till och med uppmärksammad i recensionerna. Liksom scenkamraten Charles Bickford, på tionde plats i rollistan. De båda kamraterna är vid det här laget 26 respektive 33 år gamla och ännu har ingen av dem filmdebuterat.

1927 dyker Cagney upp i lustspelet ”Women Go On Forever” (bl a tillsammans med en Hans Sandquist – vem var det?) och redan året därpå toppar han inte bara revyn ”The Grand Street Follies of 1928” utan har både koreograferat flera av danserna och dansar själv i hela sju nummer, bl a tango och steppdans. I uppföljaren ”The Grand Street Follies of 1929” med nummer av bl a Noel Coward dansar han i åtta sketcher. Sång- och dansmannen James Cagney lägger grunden här. I styckena ”Maggie The Magnificent” (1929) och ”Penny Archade” arbetar han tillsammans med unga Joan Blondell, 20, som han sedan skulle spela mot i flera av sina 30-talsfilmer.

JAMES CAGNEY INLEDDE sin filmkarriär 1930 och slog alltså igenom redan påföljande år som Tom Powers i ”Public Enemy – Samhällets fiende nr 1” (se inledningen). I ”Taxi” (1932) tar han sina första danssteg, i en danstävling tillsammans med Loretta Young. Samma år får han beröm för sin roll som kaxig och småningom punch-drunk boxare i ”Winner Takes All”. Och detta arbetsamma år får Cagney också sin första stora chans som sång-och-dansman i Busby Berkeleys och Lloyd Bacons ”Footlight Parade” mot Ruby Keeler, Dick Powell och Joan Blondell. Det är här Cagney gör sitt berömda ”Shanghai Lil”-nummer tillsammans med Ruby Keeler. Vid bordet paret steppdansar på sitter bl a en ung och hittills okänd John Garfield.

1934 blir Cagney god vän med sin motspelare Pat O´Brien i ”Alle man på däck” (Here Comes the Navy). De skulle komma att göra hela åtta filmer tillsammans. Filmen spelades för övrigt in ombord på USS Arizona, som sedermera sköts i sank under japanernas angrepp på Pearl Harbor 1941. I ”Den stora razzian” (G-Men, 1935) fortsätter Cagney i gangsterbranschen, fast nu på ”rätt” sida. Cagney spelar en ung advokat som tagits hand om en storsvindlare (Barton MacLane) sedan barnsben. När hans bäste vän skjutits ner av ett gangstergäng blir Cagney G-man dvs federal polis (detta var strax efter det att FBI bildats) och upptäcker att gängets ledare är hans egen mentor och välgörare. Cagneys bästa film sedan ”Public Enemy”, ansåg samtida kritiker.

Samma år gjorde Cagney en helt annorlunda rolltyp, nämligen som ”Bottom” (Botten) i Max Reinhardts och William Dieterles filmversion av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (A Midsummer Nights Dream, 1935). Här spelar han mot bl a debuterande 19-åringen Olivia De Havilland som Hermina och mot 15-årige Mickey Rooney som Puck. I ”En sjusjungande karl” (Something to Sing About, 1937) sjunger Cagney igen, nu som storbandsledaren Terry Rooney, och har några mycket uppskattade dansnummer. ”Inte som Astaire”, skrev en kritiker, ”men ändå”.

NYA SUCCÉER LÄT INTE vänta på sig för James Cagney. 1938 gjorde han ännu en av sina minnesvärda gansterroller – denna gång i en film med ett tungt socialt patos dessutom: ”Panik i gangstervärlden” (Angels With Dirty Faces). Här fick han inte bara spela mot gamle vännen Pat O´Brien igen utan tussades dessutom ihop med kommande konkurrenten om gangsterkronan – Humphrey Bogart. Och Bogart i sin tur möte de unga huliganerna Dead End Kids från Bogart-filmen ”I skyskrapornas skugga” (Dead End) året innan. Rocky Sullivan (Cagney) och Jerry Connelly (O´Brien) är barndomsvänner som gått helt skilda vägar. När välkände gangstern Rockey återvänder till barndomskvarteren blir han idolförklarad av ungdomarna där. Men numera prästen, Fader Jerry, försöker hålla de unga huliganerna på rätt väg. När Rocky slutligen grips och ska avrättas i elektriska stolen, tigger och ber Fader Jerry honom att visa pojkarna hur feg deras store idol innerst inne är när han släpas till sin avrättning.

Redan året därpå skulle såväl Cagney som Bogart mötas igen, nu i en westernfilm: ”Oklahoma Kid” (The Oklahoma Kid, 1939). Ingen av dem blev någon större westernstjärna, även om Bogart tvingades spela beklämmande westernbov ytterligare en gång, nu mot Erroll Flynn och Randolph Scott i ”Virginia City” (1940). Cagney hade i alla fall huvudrollen i ytterligare två svaga B-westerns: ”Rid för livet” (Run For Cover, 1955) mot John Derek och vår egen Viveca Lindfors samt ”Mannen som var lagen” (Tribute to a Bad Man, 1956) mot bl a Irene Papas och Lee Van Cleef.

TRETTIOTALETS SISTA ÅR SKULLE BJUDA PÅ två alldeles utmärkta Cagney-filmer. Först kom ”Blodigt upplopp” (Each Dawn I Die), som inte alls var lika blodig som den svenska titeln angav – ändå släpptes den fri för biovisning av den svenska filmcensuren först 1964! Grävande reportern Frank Ross (Cagney) blir offer för en komplott och döms till långt fängelsestraff. Man tar ingen hänsyn till hans överklagan och till sist planerar han att rymma med hjälp av fångarnas höjdare Hood Stacey (George Raft), som är ”big boss” även på utsidan. Här får Ross ytterligare hjälp av Stacey att hämnas oförrätten. Filmens sens moral var alltså snarare orsaken till censureringen.

Samma år släpptes Raoul Walshs ”Då lagen var maktlös” (The Roaring Twenties), ännu ett gangsterdrama med förbudstiden som kuliss och med Cagney och Bogart (i sin tredje och sista Cagney-film) i högform.
I filmen får vi också höra två fina gamla örhängen som ”My Melancholy Baby” och ”It Had to Be You”, om än varken framsjungna eller dansade av Cagney själv. Notabelt: Utmärkta Gladys Jones fick som bedagad saloonkeeper ersätta Ann Sheridan. som i sin tur hade ersatt Lee Patrick, som i sin tur skulle ha ersatt Glenda Farrell… Och Raoul Walsh ersatte Anatole Litvak som regissör. Turerna har varit många genom åren i Hollwoodstudiorna.

UNDER 1940-TALET var James Cagney inte lika flitig som tidigare.
I gengäld gjorde han ett par betydligt ”tyngre” insatser på vita duken. Han inledde förstås decenniet med något lättviktiga men succéartade ”Regnbågsdivisionen” (The Fighting 69th, 1940) mot bl a Pat O´Brien (här som kaplan). Cagney spelar en kaxig irländare från Brooklyn, som ”skiter i det militära”, när han under första världskriget inkallas till ärorika Fighting 68th med anor ända bort i inbördeskriget på 1860-talet. Han får det tufft och begår också ett ödesdigert misstag under sin grupps första uppdrag men visar till sist att han ändå är regementet värdig. Filmen blev en kassasuccé i USA, trots att man ännu inte hade upplevt Pearl Harbor-katastrofen.

Med Michael Curtiz ”Yankee Doddle Dandy” (1942) fick James Cagney sin största succé någonsin – både som karaktärsskådespelare och som sång- och dansman. Filmen låg inte minst rätt i tiden – nu efter japanernas anfall mot Pearl Harbor (1941) gick amerikansk patriotism såklart på högvarv. Filmen handlar om en av USA:s största underhållare och kompositörer genom tiderna – George M Cohan, ansedd som världens ursprunglige sång- och dansman. Det var Cohan själv som insisterade på att Cagney skulle gestalta honom. Cohan dog för övrigt samma år som filmen hade premiär. I filmen spelades pappa Cohan av Walter Huston medan Cagneys egen syster Jeanne blev hans filmsyster Josie Cohan. Hon skulle arbeta tillsammans med sin bror i ytterligare tre filmer.

Cagneys gestaltning av Cohan är kongenial, utom det förstås att Cagneys dansstil är helt unik. Och inte minst tack vare den nationalistiska och patriotiska genomsyrningen av filmen, som både inleds och avslutas med att Cohan får ta emot den främsta amerikanska utmärkelsen för civilpersoner ur president F D Roosevelts hand för sina insatser för landet och sina sång- och musiknummer, främst då naturligtvis ”Over There”. Men också för mera romantiska nummer som ”Mary´s a Grand Old Name”, ”Give My Regards to Broadway” och naturligtvis titelmelodin ”Yankee Doodle Dandy” (Yankee Doddle Boy). Filmen, som nominerades till hela åtta Oscars och en statyett (den gick till Cagney), kan med jämna mellanrum avnjutas på filmkanalen TCM.

NÄSTA STORA FRAMGÅNG FÖR JAMES CAGNEY blev ”Glödhett” (White Heat, 1949), återigen en rejäl gangsterhistoria. Här spelar han epileptikern Cody Jarrett, en paranoid smågangster med ett sjukligt utvecklat oidipuskomplex. Han leder sitt lilla gäng med järnhand, behandlar sin unga fru (Virginia Mayo) illa och lyssnar enbart på sin gamla mor (Margaret Wycherly). I själva verket är det hon som styr sin son. Men myndigheterna är honom på spåren och låter en agent (Edmond O´Brien) infiltrera gänget. Cody blir allt galnare och slutar sin bana högst upp på en exploderande bensintank. Hans slutreplik blev klassisk: ”Made it, ma. Top of the World!” Även den här Cagney-filmen förbjöds av den svenska filmcensuren och släpptes fri först 1963 i en nerklippt version.

1955 toppade James Cagney återigen filmlistorna, nu i en annorlunda roll. Han spelade Martin ”The Gimp” (krymplingen) Snyder i musikdramat , ”Dej ska jag ha” (Love Me Or Leave Me) som handlar om sångerskan Ruth Etting. Han får spela mot Doris Day – vem annars? Jodå, älskliga Doris var inte bara en ”smörsångerska” (kan man egentligen säga så?) utan också en fenomenal jazzsångerska, vilket satt alldeles perfekt i denna dramadokumentär om den amerikanska 20-talssångerskan Etting. Inte så att filmen precis befrämjade Doris Days popularitet – här fick hon ju spela ordentligt slampig, helt i motsats till den bild av rar familjeflicka som hennes tidigare filmer gett fansen. Ett starkt drama men framför allt en underbar musikodysée med toppnummer som ”You Made Me Love You”, ”Everybody Loves My Baby”, ”All Depends On You”, ”Shaking the Blues Away” och ”I´ll never Stop Loving You” samt, självfallet, titelmelodin ”Love Me Or Leave Me”. Men inte ”Shine On Harvest Moon”, en av Ruth Ettings främsta hits.

Ruth Etting var hela Amerikas lilla sångälskling från 1926 och fram till 1937. Hon gjorde många grammofoninspelningar, sjöng och spelade i musikkomedier både på Broadway och på film. Men hennes liv blev också en tragedi sedan hon upptäckts av en smågangster (Cagney), som backade upp henne och så småningom ansåg sig äga henne, misshandlade henne och våldtog henne – den inspelade scenen kom förstås aldrig med i filmen.

SAMMA ÅR SPELAR CAGNEY EN PARANOID örlogskapten (typ kapten Queeg från Bogart-succén ”Myteriet på Caine”) i dramat ”Nattpermisson” (Mister Roberts) mot Henry Fonda (Roberts), Jack Lemmon (fänrik Pulver) och William Powell (”Doc”). Den filmen blev förstås främst Fondas (som hade spelat i över tusen föreställningar av pjäsen på Broadway och som således var gjuten även som filmens Mr Roberts). Men också vitale komikern Lemmon visade framfötterna så ordentligt att det faktiskt bara blev han som belönades med en Oscar för sin insats.

1957 gör Cagney ytterligare en biografisk toppgestaltning. I ”Mannen med tusen ansikten” (Man of a Thousand Faces), ger han sig på ingen mindre än stumfilmslegenden Lon Chaney Sr, som ansågs och fortfarande anses vara en maskeringskonstens mästare, känd framför allt för sina roller som ”Ringaren i Notre Dame” (The Hunchback of Notre Dame, 1923) och ”Fantomen på stora operan” (The Phantom of the Opera, 1925). Maskeringsexperterna Bud Westmore och Jack Kevan gjorde ett fantastiskt jobb med att återskapa Chaneys originalmasker åt Cagney. Här får man inte glömma bort att Chaney gjorde sina masker själv – och tog yrkeshemligheterna med sig i graven. Många ansåg Cagney väl värd en Oscar för sin prestation men han förbigicks. I den här filmen spelade Jeanne Cagney Chaneys dotter Carrie.

BILLY WILDERS FARS ”Ett, två, tre” (One, Two, Three, 1961) var tänkt att bli Cagneys sista framträdande på vita duken. Han gör det med bravur, 62 år gammal. Handlingen: Coca Cola-koncernens vd i Väst-Berlin försöker introducera sitt varumärke i Öst, där Kreml-Colan misslyckats. Men han får stora problem när högsta chefens dotter plötsligt dyker upp och gifter sig med en östtysk kommunist. Såväl Wilder som Cagney är i högform och skrattkramperna bland publiken blir väl kända. Åtminstone i Väst.

Men ”Ett, två, tre” skulle inte bli Cagneys sista film. Tjugo år senare, alltså 1981, dyker han 82 år gammal och trött upp som butter poliskommissarie i Milos Formans ”Ragtime” mot bl a jämnårige Pat O´Brien, Donald O´Connor och Norman Mailer (!). Och tre år senare spelar han en rullstolsbunden före detta proffsboxare, ”Terrible Joe Moran” (1984), som får besök av sitt unga barnbarn (Ellen Barkin), som han inte träffat på femton år sedan de blivit osams. Art Carney spelar hans gode vän och ”hushållerska” Filmen gjord för teve, veterligen varken visad på ett eller annat vis i Sverige eller ens tillgänglig på VHS/DVD. Tyvärr, vill jag gissa. Den trion bjuder säkert på höjdpunkter.

Detta var alltså Cagneys 64:e filmroll och hans första såväl som sista för televisionen. Den var faktiskt planerad för Katharine Hepburn, 77, som rullstolsbunden artist men hon fick avstå av hälsoskäl – samma orsak som fick regissören Joseph Sargent att hantera en skör James Cagney,85, försiktigt under inspelningen. Många trodde att Cagney skulle belönas med en Emmy. Den utmärkelsen gick i stället till birollsinnehavaren Art Carney, 66.

James Cagney avled av en hjärtattack till följd av diabetes den 17 juli 1986 nära 87 år gammal. Han efterlämnade sin hustru sedan 1922, Frances (Vernon) Cagney, som i sin tur avled drygt åtta år senare.


© hazzan lindström


2006-10-18

   
Credits: Warner Bros
Credits: Warner Bros
James Cagney pistolhotar Humphrey Bogart i "Panik i gangstervärlden".

Credits: Warner Bros
Credits: Warner Bros
James Cagney pistolhotar Pat O'Brien i "Panik i gangstervärlden".

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation