russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Gary Cooper

Den hederlige, Den beslutsamme, Den trygge

Han utstrålade genuin uppriktighet, hederlighet, beslutsamhet och trygghet. Både som playboy, komediaktör och äventyrare – men främst ändå som Västernhjälte. Det är det senare som både jag och många med mig minns Gary Cooper som. Kanske till och med som den främste av dem alla, framför kolleger som John Wayne, James Stewart och Gregory Peck.


OCH VISST, HAN BÖRJADE som extra i just cowboyfilmer, fast blev faktiskt snabbt också något av en kvinnotjusare och komediaktör – låt vara med en viss återhållsamhet i båda rolltyperna. Ja, han var till och med gangster i "City Streets" (1931), byggd på en Dashiell Hammett-novell.

Att Frank Cooper, sedermera Gary Cooper, ändå främst kom att bli en filmcowboy att minnas beror väl inte så lite också på att han så att säga var född i sadeln. Han föddes av engelska invandrare som Frank James Cooper den 7 maj 1901 i Montana. Redan när han var fem år gammal köpte hans far en ranch och lät sonen lära sig hantera hästar och rida dem redan då.

1924 var Frank 23 år gammal, välutbildad vid college och bodde fortfarande hemma i Montana med föräldrarna. Frank hade fått publicerat politiska teckningar i några lokala tidningar och hade nästan bestämt sig för att studera konst i Chicago, när föräldrarna plötsligt bosatte sig i Los Angeles. De ville att Frank skulle följa efter – han kunde väl göra teckningar åt tidningarna i LA? Men ingen av dessa behövde någon politisk tecknare. I stället blev Frank något av en Hopp-Jerka. Först jobbade han ett tag på en tidnings annonsavdelning, kort efter försökte han sig på som dörrknackande baby-fotograf, för att till sist måla olika motiv på barväggar och teaterfonder. Alltid något… Fast ännu hade han inte tjänat ihop tillräckligt för att kunna studera konst.

Men ödet gjorde att Frank (som han ju fortfarande hette då) skulle slussas in i Hollywoods drömfabrik tack vare ett par cowboys han mötte på gatan en dag. De visade sig vara gamla bekanta hemifrån Montana. Varför inte följa med dem och bli en "extra" i filmstudion? Han kunde ju redan både rida och hantera en häst. Och till att börja med gick jobbet bara ut på att bl a lära cowboy-skådisarna att inte vara rädda för hästar, att rida och falla naturligt ur sadeln och sådant. Så småningom kunde man tjäna rätt bra som stuntman i västernfilmer, berättade kompisarna.

Den drygt 1.90 långe Frank Cooper fick alltså jobbet tack vare sina båda Montana-vänner. (Den ene av dessa, Jay "Slim" Talbot skulle för övrigt så småningom bli "Coops" stand in.) Allra först förvandlades Cooper till brittisk kavallerist i Boerkriget, blev sedan indian i en Richard Dix-film och kosack i ett äventyr med Rudolph Valentino. Så fick han reda på att Tom Mix, just då en av de stora västernhjältarna, tjänade inte mindre än 17.500 dollar i veckan, medan han själv även efter många hårda extratimmar som mest kunde få ihop 750 dollar.


DET TOG INTE LÅNG TID för Frank Cooper att bestämma sig. Han skulle stanna vid filmen och bli stjärna. Han hade redan medverkat i fem filmer (som extra, "uncredited" alltså, utan att nämnas i den officiella rollistan), när han fick chansen till sin första biroll i en så kallad horse opera, tack vare filmens kvinnliga stjärna, Marilyn Mills. Först ville regissören Bruce Mitchell inte veta av Cooper, som inte bara var längst av alla medverkande män i filmen utan dessutom den absolut magraste. Men Miss Mills – som inte minst var bekant till Coops far – lovade att hennes skyddsling snabbt skulle äta upp sig igen. Han åt bl a många bananer och kom snabbt nära den ursprungliga vikt han haft när han först kom till Hollywood, 80 kilo. (Gary Cooper lär ha ätit kopiöst praktiskt taget hela livet igenom, men lade ändå aldrig på sig ett enda onödigt kilo.)

Han gjorde också så pass bra ifrån sig som bov i stumfilmen "Tricks" (1925), att han genast blev engagerad för en ny film, även den en Västern: "Three Pals" (1926). Som skurk igen – trots att Coop själv drygt 25 år senare hävdade att han redan då bestämt sig för att det bara var hjälteroller han tänkte acceptera och hoppade av "Three Pals" innan inspelningarna ens hade börjat. Hur som helst blev han inte efterfrågad längre efter det (eller den). Inte som "hjälte" i alla fall. Hade juryn från The theater department at Grinnell College hemma i Montana månne haft rätt när de konstaterade: "Shows no promise"?

Nu, alltså 1925, insåg Frank Cooper att han borde skaffa sig en agent. Det blev en kvinna, Nan Collins. Hon hade sett de två filmerna och såg "hjälte-potential" i Frank Cooper. Men – namnet… Efter många om och men gick han med på hennes förslag att i fortsättningen heta Gary Cooper. Nan Collins lyckades förstås inte skaffa Gary Cooper några roller på klippen från hans båda Marilyn Mills-filmer, som hon skickat runt till de stora filmbolagen. Det blev faktiskt Coop själv som fixade sin första viktiga roll, dessutom i hans första talfilm.

HAN BETALADE EN FOTOGRAF för att filma honom i ett eget regisserat "screen-test", där han kort och gott sprängde fram i galopp på en inhyrd häst, bromsade upp hästen tvärt, lyfte hatten i luften och brände av ett blixtrande leende mot kameran. Coop sökte dessutom själv upp regissören Henry King med provfilmen under armen och fick näranog på stående fot rollen som Abe Lee i västerndramat "The Winning of Barbara Worth" mot Ronald Colman och Vilma Banky. I varje fall efter att ha provfilmat på riktigt i studion samma kväll.

Och regissören var sannerligen krävande. För att se riktigt trött och utsliten ut i filmens öppningsscen tvingades Coop först gå en lång sträcka ute på prärien fram och tillbaka i flera timmar, med följd att han till sist tuppade av. Men Henry King och huvudrollsinnehavaren Colman blev nöjda och Coop gjorde sin roll berömvärd. Därmed var han framme vid sitt mål – trodde han.

När varken King eller producenten Goldwyn hörde av sig igen, dirigerade hans agent om honom till Paramount, där chefen B P Schulberg nästan på stående fot anställde honom på kontrakt - för 150 dollar i veckan! Ännu var han inte lika populär som Tom Mix… Fast den mäktiga skvallerkåsösen Louella Parson nästan höjde nykomlingen Coop till skyarna och hans nästa större insats blev i William Wellmans numera klassiska flygfilm "Vingarna" (Wings", 1927). Därefter parades han ihop med kända, kvinnliga stjärnor som Thelma Todd, Clara Bow, Carole Lombard och Lupe Velez – som alla gjorde honom sin kur på cellulloiden, men som han till en början var väldigt blyg tillsammans med mellan tagningarna.

FÖRSTA FILMEN COOP TALADE I var "Shopworn angel" (1929) mot bl a Paul Lukas, det var en blandad stum- och talfilm. Coop gjorde sin sista stumfilm mot bl a Emil Jannings och Esther Ralston i "The Betrayal" samma år. Hans första rejäla talfilm blev "Bragdernas man" (The Virginian) i regi av Victor Fleming och mot Walter Huston, Richard Arlen och Chester Conklin. Två år senare spelade han mot Lili Damita i "Fighting Caravans" (1931) - en film som vi faktiskt kan se på nätet idag, om vi loggar in på följande site:
http://www.movieflix.com/movie_info.mfx?movie_id=1612">

Filmen påminner inte så lite om John Waynes "Mot lyckans land" (The Big Trail, också från 1931). Cooper spelar en ung spejare som blir vägvisare för ett vagntåg, som råkar ut för såväl indianer som diverse skumma figurer. Naturligtvis blir han kär också. Personligen tycker jag bättre om "Mot lyckans land" men undrar samtidigt hur den hade blivit med Gary Cooper i huvudrollen, för den tackade han nämligen av någon anledning nej till. I gengäld tackade Wayne nej till rollen som Will Kane i "Sheriffen" drygt 20 år senare. Cooper lär för övrigt själv ha tackat nej till "Diligensen" (Stagecoach, 1939.)

Coop gjorde fler Västernfilmer, men det var i Josef von Sternbergs "Marocko" (Morocco, 1930) som främlingslegionär mot Marlene Dietrich och framför allt som ambulansföraren mot Helen Hayes i "Farväl till vapnen" (A Farewell to arms, 1933), efter Ernest Hemingways roman, som Gary Cooper uppmärksammade på bred front - av kvinnorna i alla fall.

SÅ KOM HENRY HATHAWAYS "En bengalisk lansiär" (Lives of a Bengal lancer, 1935), min absoluta favortifilm med Coop, följd av Lewis Milestones "Generalen dog i gryningen" (The General died at dawn, 1936) och Cecil B DeMilles "Vår ungdoms hjältar" (The Plainsman, 1937), tre helt fantastiska äventyrsfilmer som alla håller än idag – åtminstone för oss som inte ratar svart/vita filmer. 1936 hann Cooper också göra den sympatiske Mr Deed, den vanlige enkle mannen som ärver 20 miljoner och vill ge bort allt till de fattiga, i Frank Capras komedi "En gentleman kommer till stan" (Mr Deeds goes to town – mot Jean Arthur). Nu var han älskad av praktisk taget alla…

Till sist kunde Coop skriva under ett sexårigt kontrakt med Samuel Goldwyn. Han skulle göra sex filmer för 150 000 dollar per film. Paramount hade förstås redan Cooper på kontrakt och hotade med stämning. Men de båda filmbolagen kom till en överenskommelse: Paramount skulle låna ut Cooper till Goldywn, för vilken han skulle göra sex filmer under åren 1938-1942.

Därefter följde publikframgångarna för Gary Cooper slag i slag. William Wellmans drama om tre bröder (Coop, Ray Milland och Robert Preston) i Främlingslegionen, "De tappras legion" (Beau Geste, 1939), Cecil B DeMilles Texas Ranger-äventyr "Hjälteskvadronen" (Northwest Mounted Police, 1940) och "De obesegrade" (Unconquered, 1947) – mot Paulette Goddard i båda, samt mot Barbara Stanwyck i Frank Capras fina dramakomedi "Vi behöver varann" (Meet John Doe, 1941). Samma år belönades Cooper med sin första Oscar för titelrollen i Howard Hawks "Sergeant York", den sanna historien om den amerikanske sergeanten Alvin York, som otroligt nog ensam lyckades tillfångata en stor grupp tyska soldater under första världskriget. Året därpå gjorde han succé som baseballstjärnan Lou Gehrig (mot bl a Babe Ruth!) i "Bragdernas man" (Pride of the Yankees, 1942).

OCH LÅT OSS FÖR ALL DEL inte glömma bort Coopers båda filmer mot vår egen Ingrid Bergman. Fram för allt då såklart "Klockan klämtar för dig" (For whom the bell tolls, 1943) efter Ernest Hemingways roman med samma titel om en episod under det spanska inbördeskriget. Men också "Högt spel i Saratoga" (Saratoga Trunk, 1944), även om den filmen är lika bedrövlig som "Klockan klämtar..." är engagerande.

Min egen absoluta favoritfilm med Coop är fartfyllda äventyret "En bengalisk lansiär". Handlingen utspelas i nordvästra delen av britternas Indien. Regementschefens son (Richard Cromwell) kommer nyutexaminerad från krigsskolan Sandhurst och mer eller mindre negligeras av sin far kommendanten (Sir Guy Standing) men "adopteras" av veteranerna Cooper och Franchot Tone, som annars kivar ordentligt inbördes. En ormtjusarscen dem emellan är t ex helt obetalbar. Cromwell tas som gisslan men räddas av sina äldre kompisar.

En annan toppfilm med Coop jag kom att älska är "Vår ungdoms hjältar", där han spelar en väl romantiserad Wild Bill Hickok mot en underbar Jean Arthur och mot Anthony Quinn i dennes debutroll som indian. Likaså främlingslegionäventyret "De tappras legion" – Cooper finns för övrigt avbildad från just den filmen på ett amerikansk frimärke från år 1990.


SIN STORHET BEFÄSTE Gary Cooper naturligtvis ytterligare i den film han säkert också minns mest för, även av icke-beundrarna: Fred Zinnemans "Sheriffen" (High Noon, 1952) – som han vidare fick sin andra Oscar för som Bästa Skådespelare. Här spelar han den lätt åldrande sheriffen Will Kane i en lite Västernstad, som just skall avgå som sheriff. Han står tillika beredd att gifta sig med en kväkar-dotter (spelad av Grace Kelly - hennes första filmroll) när han får beskedet att en bov han sänt i fängelse blivit frigiven och är på väg till den lilla staden för att hämnas på honom.

Sheriffen har varit mycket populär i den lilla staden, men när man allmänt råder honom att ge sig iväg med sin unga hustru, hindrar Kanes pliktkänsla honom från att sticka svansen mellan benen. Han beslutar sig för att stanna kvar och möta hämnaren. Hustrun begriper sig inte på hans beslut, hans gamla vänner ställer inte upp och han möter banditen och hans gäng ensam... nästan.

John Wayne, som Coop för övrigt hade blivit god vän med något år tidigare, kallade trots detta filmen för "oamerikansk" och applåderade svartlistningen av dess "kommunistiske" manusförfattare Carl Foreman. Senare gjorde Wayne och Howard Hawks sin västernfilm "Rio Bravo" (1959) som ett svar på Zinnemans film. Vänskapen mellan Cooper och Wayne bestod dock även i fortsättningen.

Andra utmärkta westerns med Cooper är "Vera Cruz" (1954), där han spelar mot en frejdig Burt Lancaster i ett spännande äventyr där de två dras in i en sammansvärjning för att störta kejsar Maximilian i 1860-talets Mexico. Här möter vi också blivande storstjärnor som Ernest Borgnine och Charles Bronson. Annorlunda och betydligt mindre våldsam men väldigt trivsam är "Folket i den lyckliga dalen" (Friendly Persuasion, 1956) där Coop spelar fadern i en kväkarfamilj under det amerikanska inbördeskriget – och framträder precis som man tänker sig att han var också rent privat: uppriktig och hederlig, pålitlig och beslutsam.


PÅ 1950–TALET MEDVERKADE Cooper i inte mindre än 21 filmer, de flesta westerns. De första med en trött Coop får man väl närmast klassa som bättre B-westerns, t ex "Dallas" (1950) mot bl a Raymond Burr och Ruth Roman och "Trummor i fjärran" (Distant Drums, 1951) mot bl a Arthur Hunnicut och Ray Teal samt "Springfield Rifle" (1952) mot Fess Parker. Men så kom alltså "Sheriffen" och Coop var i smöret igen även om han var ordentligt märkt av sin sjukdom, följd av bl a oljedramat "Svart guld" (Blowing wild, 1953) mot Barbara Stanwyck och Anthony Quinn och Västernfilmen "Djävulens trädgård" (Garden of Evil, 1954) i regi av Henry Hathaway och mot Richard Widmark och Susan Hayward.

Andra västernfilmer, fast rätt tama sådana, med Gary Cooper var "Mannen från Västern" (Man of the West, 1958) i regi av Anthony Mann och mot Julie London och Lee J Cobb, "De hängdas träd" (The Hanging tree, 1959) i regi av Delmer Daves och mot bl a Karl Malden och George C Scott samt "De kom till Cordura" (They came to Cordura, 1959) mot Van Heflin och Rita Hayworth.

Coop hade sina fans, men över lag hade tydligen den stora biopubliken svårt att smälta den åldrande (och nu synbarligen cancersjuke) Cooper som älskare till en betydligt yngre kvinna, den ungefär 30 år yngre Audrey Hepburn, i den i övrigt charmanta, Paris-baserade romantiska komedin "Ariane" (Love in the afternoon, 1957). Han rehabiliterade sig förstås senare mot mera mogna Deborah Kerr i den alldeles utmärkta thrillern "Den nakna eggen" (The Naked edge, 1961), där Kerr börjar misstänka att hennes man är en mördare. Denna blev för övrigt hans sista film.

GARY COOPER SPELADE med i inte mindre än 107 filmer. Han hade huvudrollen i 82 av dem, bara 16 av dem filmades i färg och 14 av dem var stumfilmer. Märkligt nog var Cooper - i motsats till de flesta av hans filmfigurer och till den bild av ärlighet och blyghet hans fans hade av honom – en riktig kvinnotjusare utanför filmstudiorna. Han hade många förhållanden utanför äktenskapet, inte minst med gifta motspelerskor.

Hans första Hollywood–kärlek var Clara Bow. Strax efter det att de hade separerat, flyttade han in hos Lupe Velez. Han kopplades likaledes samman med Marlene Dietrich efter deras möte i "Marocko". 1949 spelade han mot Patricia Neal i kärleksdramat "Pionjären" (The Fountainhead) och de hade ett intimt förhållande i ett par år trots att Cooper var gift. Han ingick äktenskap redan i december 1933 med Sandra Shaw med vilken han var gift fram till sin död den 13 maj 1961. De fick dottern Maria Cooper 1937. Hon producerade en teve-film om sin far så sent som 1999.

Gary Cooper erövrade två Oscars-statyetter för huvudrollen i respektive "Sergeant York" och "Sheriffen" – den senare kunde han inte hämta själv eftersom han filmade i Florida, det gjorde i stället John Wayne åt honom. Han belönades även med en heders-Oscar 1961, vilken James Stewart tvingades hämta åt honom knappt en månad innan Cooper avled.


----


Källa bl a: "The Gary Cooper Story" av George Carpozi Jnr.

© hazzan lindström


2006-02-05

   
(c) Ampas
(c) Ampas
En svettig Cooper i äventyrsfilmen "En bengalisk lansiär"

(c) Ampas
(c) Ampas
Den ståndaktiga tennsoldaten Cooper i filmen "Sergeant York"

(c) Ampas
(c) Ampas
I full sving. I basebollfilmen "Bragdernas man" spelade han mot legenden Babe Ruth.

(c) Ampas
(c) Ampas
En sympatisk charmör. Cooper flörtar med Jean Arthur i "En gentleman kommer till stan"

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood