Hazzans Hollywood: Gregory Peck

Den karaktärsfaste eleganten

---

DET HAR INTE funnits alltför många tvättäkta amerikaner på filmdukarna. Långa, tystlåtna och karaktärsfasta. Gary Cooper är en, James Stewart och Henry Fonda ytterligare två. Och så får vi inte glömma bort eleganten Gregory Peck, som fick sitt genombrott redan första året med sin andra film.


Elfred Gregory Peck föddes 12 juni 1916 i La Jolla, Kalifornien, och efter föräldrarnas skilsmässa redan när han var bara fem år gammal, tillbringande han större delen av sin barndom tillsammans med sin bioglada farmor. Vid tio års ålder sattes han i en militärskola i Los Angeles, där han under fyra år uppfostrades till den man han senare i livet skulle uppfattas som: med hög moral, rättvis och modig och en ständig försvarare av de traditionella amerikanska värderingarna.

Hans far var apotekare och hade velat att sonen skulle bli läkare, men unge Gregory kom snabbt underfund med att han föredrog litteratur och teater. Efter examen 1939 flyttade han till New York, fick engagemang i turnéteatrar och debuterade så 1942 på Broadway, i liten skala, förstås. Men genombrottet skulle inte låta vänta på sig, även om filmmogulen David O Selznick efter att ha sett en provfilm med Peck fällde kommentaren: ”Vi lär inte få någon större användning för en så pass utslätad personlighet”.

SELZNICK FICK SANNERLIGEN revidera sin uppfattning. Nykomligen Peck slog slog an på publiken redan från andra filmen och det ordentligt. Framför allt då på kvinnorna, som stönade av hänförelse så snart den gänglige unge mannen uppenbarade sig på vita duken, först som rysk gerillaman under den tyska invasionen av Sovjet 1941 i ”Days of Glory / Revenge” (1944) men främst ändå som den amerikanske missionären i Kina, Father Francis Chisholm, i ”Himmelrikets nycklar” (The Keys of the Kingdom, också 1944), som dessutom gav honom en Oscarsnominering.

Framgångarna och med dem de verkligt stora filmerna kom slag i slag. 1945 spelade han den nyanställde psykoanalytikern som kollegan Ingrid Bergman först blir misstänksam mot men därefter kär i, i Alfred Hitchcocks thriller ”Trollbunden” (Spellbound, 1945). Året därpå följde huvudrollen i den förtjusande filmen ”Hjortkalven” (The Yearling, 1946) efter Marjorie K Rawlings berömda roman mot Jane Wyman och unge Claude Jarman Jr.

1946 GAV SELZNICK PECK huvudrollen som den charmige slarvern och flickjägaren i västerndramat ”Duell i solen” (Duel in the Sun) ett kärleksdrama i westernmiljö. Finalen med revolverduellen uppe bland bergen mellan det syndigt vackra halvblodet Pearl (Jennifer Jones, Selznicks hustru för övrigt) och den bortskämde ranchägarsonen Lewt (Peck) blev klassisk men inte filmen som helhet. Den floppade rejält och hamnade definitivt inte i ”Borta med vinden”-klassen, något som Selznick hade hoppats på.

Peck hade också huvudrollen i ett par Hemingway-filmatiseringar. Först som safariledaren Wilson i ”Under Afrikas himmel” (The Macomber Affair, 1947) mot Joan Bennett och Robert Preston (Macomber) och i ”Snön på Kilimandjaro” (Snows of Kilimandaro, 1952) mot Susan Hayward och Ava Gardner. 1947 gjorde han vidare en stark insats i Elia Kazans tänkvärda, ”Tyst överenskommelse” (Gentleman´s Agreement), där han spelar en författare som låtsas vara jude för att kunna slå fast hur vanlig antisemitism är. En film långt före sin tid.

I ”Luftens örnar” (Twelve O´Clock High, 1949) där han spelade officer under andra världskriget, började han uppmärksammas av även den manliga biopubliken. Den lilla svart-vita västernfilmen ”Hämndens timme” (The Gunfighter, 1950), en av de bästa västernfilmer som någonsin gjorts, hade Gregory Peck som den åldrande och jagade revolvermannen Jimmy Ringo. Paradoxalt nog var det framgången med den filmen som gjorde att Peck inte fastnade i just västernfacket. Rädd att göra detta tackade han nämligen nej redan till nästa västernroll - som sheriff Will Kane i Fred Zinnemans stilbildande kultvästern ”Sheriffen” (High Noon, 1952). Rollen gick i stället till Gary Cooper med känt resultat.

SÅ FÖLJDE FILMER SOM bibeldramat ”David och Batseba” (David and Bathseba) mot Susan Hayward och sjöäventyret ”Med flaggan i topp” (Captain Horatio Hornblower R. N.) mot Virginia Mayo – båda 1951. 1953 spelade han Henry Adams i komedin ”Miljonpundsedeln” (The Million Pound Note) efter Mark Twains berättelse och mot rådjursögda Audrey Hepburn (hennes genombrottsroll) i den ytterst charmerande kärlekskomedin ”Prinsessa på vift” (Roman Holiday). 1956 tolkade han kapten Ahab i dennes vansinniga jakt på den vita valen i ”Moby Dick” efter Herman Melvilles klassiska roman.

1958 blev Peck sjökaptenen som steg i land mitt på den amerikanska prärien i det rätt pampiga och annorlunda västerndramat ”Det stora landet” (The big country - mot en oförglömlig Burl Ives). Vi minns honom vidare från krigsdramat (Koreakriget) ”Pork Chop Hill” (Stormeld, 1959) och 1961 ledde han en commandogrupp mot de tyska ”Kanonerna på Navarone” (The Guns of Navarone), som blev en klassisk krigsfilm.

Året därpå, alltså 1962, spelade Peck advokaten i ”Farlig främling”, originalversionen av ”Cape Fear”, mot bl a Robert Mitchum och Martin Balsam. Samtliga dessa utmärkta skådespelare kom faktiskt sedan med också i nyinspelningen av ”Cape Fear”, 1991 – då förstås med Nick Nolte i Pecks roll och Robert De Niro i Mitchums. Samma år spelade Peck den principfaste rashatsbekämpande och ickevålds-förespråkande sydstatsadvokaten i ”Skuggor över Södern” (To Kill a Mockingbird) – och fick sin första Oscar för densamma. Den film Peck själv hade som sin favoritfilm och en film som dessbättre fortfarande visas i teve-rutan då och då.

OCH VISST VAR eleganten Gregory Peck med i en rad andra filmer, som t ex spiondramat ”Arabesque” (1966) mot Sophia Loren, västernäventyret ”MacKennas guld” (MacKenna´s Gold, 1968) mot Omar Sharif och rymddramat ”Förlista i rymden” (Marroned, 1969). Men det var väl först som världslig far till Djävulens son Damien i den första av ”Omen”-filmerna (1976), som han blev ett uppskattat namn även av en yngre publik, åtminstone på de svenska biograferna. Den filmen följdes sedan av ”Pojkarna från Brasilien” (The Boys from Brasil, 1978) där han porträtterade den fruktade naziforskaren Josef Mengele och så det verklighetsbaserade spionäventyret ”Havets vargar” (The Sea Wolves, 1980) – om en handfull pensionerad officerare som utför ett commandouppdrag under andra världskriget - där Peck gjorde gemensam sak med tre andra äldre gentlemän: Roger Moore, David Niven och Trevor Howard. En både spännande och smårolig film.

Sista gången vi kunde njuta av Gregory Peck i en rejäl filmroll var hans synnerligen värdiga sorti som ”Old Gringo” (1989) i filmen med samma titel. Handlingen utspelas i Mexiko revolutionsåret 1913. En kvinna spelad av Jane Fonda har ett förhållande med en ung och hetlevrad mexikansk general och båda blir närmare bekanta med en gammal amerikansk författare (Peck) som kommit till Mexiko för att dö. Filmen är verklighetsbaserad och Peck är strålande som författaren Ambrose Bierce. Peck hade ett par strängar till på sin lyra. Han återvände ju till två nyinspelningar av sina gamla succér om än i underordnade roller. Till ”Cape Fear” (1991) och till ”Moby Dick” (1998) vid det laget var han 82 år gammal.

Gregory Peck var gift två gånger. Han fick fyra söner och en dotter. Äldste sonen Jonathan tog livet av sig 1975, bara 31 år gammal. Peck själv avled av naturliga orsaker, som det heter, i juni 2003. Han blev 87 år gammal.


© hazzan lindström


2005-06-25

Sök