Hazzans Hollywood: Henry Fonda

Mister "Cold Blue Eyes", mest känd som "Mister Roberts"


Tre manliga skådespelare från Hollywoods Golden Years jag alltid har beundrat storligen är Gary Cooper, Henry Fonda och James Stewart. Egentligen inte personerna som sådana kanske, för dem har jag inte alltid vetat så värst mycket om, utan snarare för personligheten och integriteten hos de hedersmän som de för det mesta har gestaltat på vita duken. Det där har förresten Henry Fonda förklarat bäst själv: "Jag är ingen särskilt intressant person. Jag har aldrig gjort något annat än att vara någon annan."


Fonda ville vara vänlig och tillmötesgående, hederlig och ärlig, precis som sina rollfigurer. Men i själva verket hade han ett hett temperament och privat ansågs han ofta vara både reserverad och argsint. Hans reserverade sätt kan delvis ha orsakats av att han blev något av en "loner" i Hollywood, eftersom han till skillnad från de flesta andra storstjärnorna så gott som aldrig hade något långtidskontrakt med något filmbolag och därmed heller inget större, ihållande umgänge med bolagskolleger.

Henry Fondas smeknamn bland kollegerna var "Hank". Frank Sinatra kallades "Old Blue Eyes". Själv är jag inte helt främmande för att ge Fonda smek(ök)namnet "Cold Blue Eyes"…

HENRY JAYNES FONDA föddes den 16 maj 1905 i Nebraska, USA, och avled den 12 augusti 1982 efter några års hjärtproblem. Han hade egentligen bestämt sig för att bli journalist, men fastnade i ett amatörteatersällskap, som förresten leddes av en väninna till hans mor Dorothy Brando. Men trots att familjerna umgicks skulle Fondas pojke Henry och Brandos grabb Marlon aldrig bli närmare bekanta med varandra, eftersom ålderskillnaden dem emellan var för stor.

Så småningom tog unge Henry sig till New York och Broadway, där han fick en av sina första större roller i pjäsen "The Farmer Takes a Wife", som 1934 blev film med Fonda i samma roll som på teaterscenen. Henry Fondas livslånga Hollywoodkarriär hade inletts. Och det var inte enda gången som Fonda först gjorde sin rollfigur på teaterscenen och senare på film. Främsta exemplet härpå är "Mister Roberts", där han spelade titelrollen först på teaterscenen 1948 och sedan på film 1955 – för övrigt den rolltolkning som gav honom status som uppskattad karaktärsskådespelare i Hollywood.

Det var annars i främst westernfilmer som publiken först fick upp ögonen för Henry Fonda. Filmer som "Flammande vildmark" (Drums Along the Mohawk, 1939), "Utanför lagen" (Jesse James, 1939, där han spelade storebror Frank James) och uppföljaren "Frank James hämnd" (The Return of Frank James, 1940). Men år 1939 innebar också bättre filmroller för Fonda, fast i filmer som inte vann publikens bevågenhet precis: biografierna "Triumf" (The Story of Alexander Graham Bell), och "Young Mr Lincoln", där han spelade Lincoln som ung advokat, alltså tiden innan denne blev president.

ÅRET DÄRPÅ VAR det så dags för Henry Fondas första stora genombrott i rollen som Tom Joad i John Fords "lilla röda", depressionsdramat "Vredens druvor" (Grapes of Wrath) efter John Steinbecks uppmärksammade indignationsroman. John Fords farmarepos blev precis lika realistiskt och agiterande som sitt underlag. Så skrevs också scenariot av Nunally Johnson, som följde romanen nästan hängivet exakt.

Hjältarna i "Vredens druvor" är fattiga farmare i den amerikanska jordbruksdepressionens 1930-tal, som har att kämpa en hopplös kamp mot både naturen (sandstormarna), kapitalet (bankerna, vilka de står i hopplös, olöslig skuld till), kommunalpampar och profitörer och deras lakejer (polisen). "Vredens druvor" kan lätt sägas vara John Fords såväl svartaste som rödaste västern. Farligast ansågs den vara genom sitt upprop om kollektivets självklarhet – men den unge farmarledaren Tom Joad (alltså Fonda) försöker till sist lösa sitt folks hopplösa situation genom att tillgripa våld.

Henry Fonda fick enormt beröm från alla håll för sin nyanserade gestaltning av Tom Joad. John Ford fick en Oscar för bästa regi och Mamma Joad (spelad av Jane Darwell) fick en statyett för bästa biroll. Men Fonda fick inte den Oscar, som både han själv och många andra räknat med. Den gick i stället till hans synnerligen gode vän alltsedan begynnelsen i Hollywood, James Stewart, som hade huvudrollen i farsen "En skön historia" (The Philadelphia Story, 1940).

Det var en bitter Henry Fonda som snabbt ville kasta sig över en ny uppgift för Fox, som han just då hade ett längre kontrakt med. Först lånades han ut till två lättviktiga filmer för Paramount respektive Warner Brothers (detta var vanligt på filmbolagens köttmarknad), men sedan hittade man en roll åt honom i en westernfilm, som i dag är kult, men som då mer eller mindre floppade på framför allt de amerikanska biograferna: William A Wellmans "Möte vid Ox-oket" (The Ox-Bow Incident, 1943) efter Walter Van Tilburg Clarks bok.

Från början ansågs denna svart-vita western vara pratig och seg. Några decennier senare omvärderades den kraftigt som ett mycket framsynt inlägg i samhällsdebatten: ryktet sprids i den lilla Västernstaden att en omtyckt ranchägare mördats av boskapstjuvar. Man bildar ett uppbåd, som snabbt stöter på tre främlingar, vilkas boskap bär den mördades brännmärke. De bedyrar sin oskuld, men efter snabbvotering röstas för hängning enligt ståndrättens ruskiga principer. Men de flesta deltagarna i uppbådet drabbas av en gnagande skam, när de på hemvägen möter sheriffen och får veta att ranchägaren visst inte är död och att de riktiga boskapstjuvarna infångats…

Här spelar Fonda och Harry Morgan två boskapsfösare som följer med uppbådet utan att egentligen delta och Fonda är den störste tvivlaren redan från början. "Möte vid Ox-Oket" är utan tvekan en av de väsentligaste (västern-)filmer Hollywood någonsin producerat. Se den! Fonda ville verkligen ha rollen som främlingen (utan namn) som bevittnar hur snabbt pöbeln tar över i den annars så fredliga lilla staden. Och han fick kämpa hårt med producenten Darryl Zanuck för att filmen över huvud taget skulle bli av. I gengäld fick Fonda lova att göra ett par andra, lättviktiga filmer för Fox.

Zanuck fick rätt – filmen floppade ordentligt. Och Henry Fonda slickade sina sår först som brittisk korpral i den libyska öknen i filmen "Den odödlige sergeanten" (The Immortal Sergeant, 1942). Därefter skulle han egentligen ha spelat med i försvarets utbildningsfilmer men vägrade. I stället lät han, 37 år gammal, värva sig som matros vid Flottan ute på Stilla Havet under tre års tid och kom hem 1945 som dekorerad (The Bronze Star) löjtnant.

JOHN FORD OCH HENRY FONDA skulle komma att samarbeta och dessutom bli rätt goda vänner under drygt 20 år. Efter "Flammande vildmark", "Young Mr Lincoln" och "Vredens druvor" samarbetade de åter i två stora westernproduktioner: "Laglöst land" (My Darling Clementine, 1946) och "Fort Apache" (1948). "Laglöst land" är John Fords starkt vinklade bild av Västerns berömde marshal Wyatt Earp (Fonda), hans gode vän tandläkaren Doc Holliday (Victor Mature) och den berömda revolverstriden vid O. K. Corral, 1881. Med en rejält förskönad bild av både Earp och Holliday och kanske en alltför stark svartmålning av Ike Clanton (briljant spelad av Walter Brennan) och hans gäng. Resultatet blev ändå en njutbar halvsanning och ett mycket underhållande westernepos.

Underbar är även "Fort Apache", Fords första film i den berömda kavalleritrilogin. Henry Fondas osympatiske överste Thursday glömmer man inte i första taget. Efter framgångar och generalstitel i inbördeskriget, förvisas Thursday (precis som verklighetens general Custer, som filmkaraktären klart baserats på) som kommendant med överstes grad till den ödsligt liggande utposten Fort Apache, mitt i indianland. Här är Fonda för första gången kanske rentav sig själv – kylig, formalistisk och arrogant in i döden. (Övriga filmer i trilogin är "Larm över prärien" (She Wore a Yellow Ribbon, 1949) och "Rio Grande" (1950) och John Wayne har den egentliga huvudrollen i samtliga tre filmer.)

Regissören John Ford var känd som en besvärlig, despotisk herre, rena tyrannen mot alla inblandade. Han var ful i mun dessutom, vilket eleganten Fonda också avskydde. Under inspelningen av "Fort Apache" reds Fonda dessutom av privata bekymmer. Inte minst misslyckade äktenskap och dåliga relationer med barnen Jane och Peter. Han var tillräckligt irriterad för att göra sin filmöverste mäkta arrogant och obehaglig på det hela taget. Och visst stod han trots allt ut med Ford i det längsta – de gjorde trots allt hela nio filmer tillsammans. Men "Fort Apache" skulle bli Fondas sista film på hela sju år.

Återigen lockade Broadway-scenen. Fonda hade äntligen blivit fri från Fox-kontraktet och genom teaterregissören Josh Logan fått korn på Thomas Heggens bok "Mister Roberts", som Heggens också gjort om till teaterpjäs tillsammans med Logan. Fonda formligen brann för att få gestalta titelfiguren, lastofficeren löjtnant Douglas Roberts, som vågar sätta sig upp mot fartygets tyranniske kapten.

Lustigt nog hade såväl Heggen som Logan haft just Fonda i tankarna när de skrev pjäsen. Och Fonda hade löjtnant Roberts så engagerat i sina tankar, att han kom ihop sig med regissören under repetitionerna. "Mister Roberts" blev en enorm framgång för Fonda, som trots att han inte spelat teater på elva år definitivt inte var det minsta ringrostig. Han belönades också med sin första Tony Award (den amerikanska teaterns Oscar) för detsamma.

Året var 1948. "Mister Robert" blev tidernas superpjäs. Tom Heggen var så osäker på att han skulle lyckas skriva något lika bra nästa gång, att han började missbruka sömntabletter och drunknade i sitt badkar. Alltmedan Henry Fonda var en rik man och på väg att bli superstar. Siffran 7 blinkade igen: sju år senare (1955) gjorde Fonda minst lika stor succé som Mister Roberts på film mot James Cagney (den tyranniske kapten Morton) i "Nattpermission". Någon Oscar fick han förstås inte den här gången heller – den gick i stället till nykomlingen Jack Lemmon (Best Supporting Actor) som fänrik Pulver i samma film.

NU VAR FONDA I SMÖRET ordentligt. Påföljande år (1956) medverkade han i två ordentligt uppmärksammade filmer. Något malplacerad (tyckte han inte minst själv) som Pierre Bezukhov mot Audrey Hepburns förtjusande Natasha Rostov i King Vidors mammutversion av Leo Tolstoys romanepos "Krig och fred" (War and Piece). Här fick han bland annat kämpa länge och väl med regissören, innan han fick förse Pierre med de glasögon som Tolstoj redan hade satt på denne! Och så var han "Fel man" (The Wrong Man), i Alfred Hitchcocks dramadokumentär kring den sanna berättelsen om en musiker (Fonda) som blir falskeligen anklagad för rån, vilket gör hans hustru (Vera Miles) till ett mentalt vrak.

Äntligen lyckades Fonda så sätta igång ytterligare ett av sina drömprojekt: "12 edsvurna män" (Twelve Angry Men, 1957). Han hade blivit så imponerad av Reginald Roses TV-pjäs från 1954 om kampen mellan de tolv jurymännen i en mordrättegång, att han till sist själv producerade filmversionen tillsammans med Rose. För övrigt den enda film han någonsin satsade pengar i, men också en av den möjligen handfull filmer han var verkligt stolt över att ha haft del i. Som regissör valde han ordentligt TV-rutinerade Sidney Lumet, som nu fick regissera sin första biofilm. Och flera av de övriga rollinnehavarna i filmen skulle efterhand bli ordentligt respekterade namn i branschen: Lee J Cobb, som är den som främst kräver en dödsdom, Jack Klugman, Jack Warden, Robert Webber och Martin Balsam.

I Sidney Lumets "12 edsvurna män" spelar Fonda inlevelsefullt jurymedlem nummer 8, som sakta men säkert lyckas övertyga de övriga elva jurymedlemmarna, en efter en, om den mordanklagade unge pojkens möjliga oskuld. Här kan man gott tala om filmad teater och filmen är svart-vit - men otroligt fängslande från första scenen till den sista. Filmen floppade faktiskt först publikt i USA men arbetade så småningom upp sig genom åren och är nu en absolut klassiker över hela västvärlden.

ÅTERIGEN VÄNTADE västerngenren. Fonda spelade huvudrollen i två alldeles utmärkta westernfilmer. Dels bounty hunter mot Anthony Perkins unge sheriff i "Skjuta eller skjutas" (The Tin Star, 1957) och dels en tydlig Wyatt Earp-kopia mot Anthony Quinn och Richard Widmark i Edward Dmytryks fascinerande "Våldet och lagen" ("Warlock", 1959). Samma år iklädde han sig rollen som Marshal Simon Fry i TV-västernserien "The Deputy" (1959-61), som han medproducerade och som vi veterligen aldrig fått se i svensk TV.

Men under sextiotalet var Fonda så pass stor (och tydligen relativt ointresserad) att han ur båda aspekter hade råd att nöja sig med så kallade "cameos", gästspel. Bland annat gjorde han den omdiskuterade kandidaten till utrikesministerposten Leffingwell i Otto Premingers "Storm över Washington" (Advise and Consent,), brigadgeneral Theodore Roosevelt Jr i "Den längsta dagen" (The Longest Day,), bergsmannen Jethro Stuart i "Så vanns Vilda Västern" (How the West Was Won), alla tre från 1962. Han gjorde presidenten i Sidney Lumets "Bombsäkert" (Fail-Safe, 1964), överstelöjtnant Kiley i "Det stora slaget" om Ardennerna (The Battle of the Bulge, 1965).

Han återvände förstås då och då till Vilda Västern, men nu antingen i farsartade filmer eller som hårdkokt gunslinger, "meaner than ever": mot Aldo Ray i "Welcome to Hard Times" (1967), mot James Stewart i "Firecreek" (1968) och "The Cheyenne Social Club" (1970), mot Kirk Douglas i "Det var en gång en skurk" (There Was a Crooked Man, 1970) och mot Terence Hill i spaghettiwestern "Mitt namn är Nobody". Men värst var han nog som skrupelfri revolverman i Sergio Leones western "Harmonica – en hämnare" (Once Upon a Time in the West, 1968), där han utan att blinka med sina isblå ögon sköt ihjäl en kanske 10-årig pojke – en ovanlig roll för Fonda.

Men han fick också enormt beröm för sin "one-man-show" som advokaten Clarence Darrow i TV-dramat med samma titel (1974) – samt sin andra Tony Award..

I så gott som alla sina filmer spelade Henry Fonda den blyge och tillbakadragne men samtidigt också starke och hederlige amerikanen. Det var bara privat han visade sitt heta temperament – vilket naturligtvis framför allt gick ut över hans båda barn – båda med efternamnet Fonda och inte precis okända de heller. Knappt ingen kan ha undgått att höra talas om Jane och Peter Fonda, som han fick med andra hustrun Frances Seymour Brokaw? Tämligen obekant för allmänheten lär däremot hans dotter Amy med sin tredje hustru Susan Blanchard vara.

Nåväl, pappa Henry lär ha varit väldigt auktoritativ där hemma – alltmedan (eller förmodligen just därför) barnen blev något av rebeller mot den livsstil som fadern representerade. Särskilt Jane blev ju ordentligt vänsterradikal och starkt klandrad för sina Vietnam-sympatier samt därmed svartlistad i Hollywood och övriga USA under lång tid. Detta delvis till den konservative faderns stora förbittring, trots att även han ansågs radikal under senator McCarthys häxjakt på skådespelare misstänkta för oamerikansk verksamhet och "grålistades" under en period. Jane är för övrigt just nu åter omdebatterad i USA (och säkert snart också i Sverige) genom sin nysläppta, frispråkiga bok "My Life so Far", där hon gör upp med både familjen och med sitt förflutna som Vietnamsympatisör.

Mark Rydells "Sista sommaren" (On Golden Pond, 1981), denna rosade och trefaldigt Oscarsbelönade kritikersuccé, kom till sist att innebära en försoning mellan far och dotter- och detta i sista stund, kan man gott tillägga. Filmen blev nämligen Henry Fondas sista, om man bortser från det timslånga, nostalgiska lilla TV-dramat "Summer Solstice" (Sommarsolstånd), som han faktiskt spelade in alldeles efter de sista tagningarna av "On Golden Pond". I båda filmerna spelade han för övrigt mot två av Hollywoods Grand Old Ladies: Katharine Hepburn och Myrna Loy.

FÖRHÅLLANDET MELLAN far och dotter Fonda hade varit mycket kyligt i flera år, eftersom pappa Henry vägrade att acceptera Janes extremt radikala åsikter. Så kyligt till och med att fadern vid flera tillfällen offentligt förklarade att han inte längre hade någon dotter. Men till sist närmade de sig varandra igen och i samband därmed fick Jane se Broadway-pjäsen "Sista sommaren", som i princip handlade om samma sak som filmen: En knarrig gammal professor väntar grinig och tvär på döden tillsammans med sin hustru (Hepburn). Men under sin sista sommar på familjens sommarställe blir han mänskligare och muren mellan honom och hans dotter (Jane Fonda) bryts ner helt.

Inte att undra på att Jane blev helt lyrisk när hon såg teaterstycket och genast bestämde sig för att göra film av det. Far och dotter i filmen spelades alltså av far och dotter på riktigt och problematiken dem emellan var helt densamma som i verkligheten. Det blev deras första film tillsammans – men också den sista. Henry Fonda dog sommaren därpå, alltså 1982, 77 år gammal.

Någon månad dessförinnan fick han sin Oscarsstatyett för sin gestaltning av professor Norman Thayer, men också sig själv. Vid galan var han redan inlagd på sjukhus, varför det blev Jane som hämtade hans första riktiga Oscar. Han hade ju redan tidigare fått en hedersstatyett för sitt mångåriga och förtjänstfulla arbete i Hollywood.

© hazzan lindström


2005-05-08

(c) AMPAS
Henry Fonda i genombrottsrollen som Tom Joad i "Vredens druvor"

Foto: Canal +
Fonda tillsammans med Katharine Hepburn i hans sista film, "Sista sommaren" från 1981

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Den längsta dagen (1962)
Det stora slaget (1965)
Fort Apache (1948)
Harmonica - En hämnare (1968)

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation






     

Dela |